Tisdagstrion vecka 32

Ugglan & Boken anordnar Tisdagstrion, en utmaning att tipsa varandra om tre böcker runt ett visst tema. Den här veckan är temat De senaste böckerna jag fick hem.

Jag köper ju väldigt få böcker. När jag gör det är det ofta second hand. Övriga böcker lånar jag på biblioteket, antingen som fysisk bok eller som e-bok. Dessutom har jag ett abonnemang hos Storytel.

De senaste böckerna jag fick hem var biblioteksböcker strax före att min semester började för sex veckor sedan:

The Mars Room av Rachel Kushner: Jag har bara något femtiotal sidor kvar men det tog stopp när min allmänna läslust avtog. Jag ska läsa ut den för jag tycker den är bra.

Career of Evil av Robert Galbraith: Här har jag kanske en tredjedel kvar men jag har helt tappat intresset. Jag tror inte jag kommer att avsluta den. Jag är inte ens nyfiken på upplösningen av mysteriet.

American Dirt av Jeanine Cummins: Den här i USA mycket omtalade boken om immigration har jag inte påbörjat än, men den ska jag absolut läsa.

Läst i juli 2020

Lästa böcker i juli:

  1. Goda grannar av Mattias Edvardsson
  2. Janusstenen av Elly Griffiths
  3. Innan molnen kommer av Mari Jungstedt
  4. Huset vid havets slut av Elly Griffiths
  5. I’ll be gone in the dark av Michelle McNamara
  6. On the Come Up av Angie Thomas
  7. Rodham av Curtis Sittenfeld
  8. Känslan av död av Elly Griffiths
  9. Jag lät dig gå av Clare Mackintosh
  10. En orolig grav av Elly Griffiths
  11. De utstötta av Elly Griffiths
  • Goodreads challenge: 65/100
  • Bäst denna månad: On the Come Up av Angie Thomas

Jag började jobba igen efter sommarsemestern för två veckor sedan och då tog det helt slut med läsningen. Därför blev jag väldigt förvånad när jag insåg att jag ändå läst 11 böcker. Mycket handlar det om att jag haft en ljudbok i öronen stor del av min fritid. Hela 9 av de 11 lästa böckerna var ljudböcker!

Bäst denna månad var On the Come Up, fantastiskt inläst av Bahni Turpin. Den finns på Storytel och jag kan verkligen rekommendera den.

Innan molnen kommer av Mari Jungstedt

En kontroversiell spansk åklagare, gift med en svenska, hittas mördad i en ravin i bergsbyn Ronda, ovanför Marbella på den spanska solkusten. 
Lärarinnan Lisa Hagel, som just har flyttat till Spanien från Stockholm, dras in i utredningen. Lisa dumpades plötsligt av sin man efter trettio års äktenskap och har köpt ett hus i en liten bergsby för att försöka börja om.  
På en flamencokurs träffar hon polisen och änkemannen Hector Correa som även han har ett sårigt förflutet. Tillsammans börjar de nysta i det mystiska mordet på åklagaren. 
Snart inträffar ännu ett mord, och spåren leder dem ända tillbaka till general Franco och Spaniens blodiga historia
. (från förlaget)

Jag har inte läst något tidigare av Mari Jungstedt. Det är förstås ett namn som förekommit överallt men jag kände inte att jag ville bara plocka en bok ur en serie på måfå. När jag såg att hon påbörjat en ny serie tänkte jag att det kunde bli en bra början.

Jag lyssnade på boken inläst av Katarina Ewerlöf. Jag vet att hon är väldigt omtyckt som inläsare men hon passar tyvärr inte mig. Det är något med hennes tonfall som för mig framstår som lite nonchalant och ironiskt och jag stör mig på det. Det är verkligen bara min uppfattning och jag förstår att andra har en annan.

Själva berättelsen var lätt att komma in i och jag lyssnade igenom den rätt snabbt. Det kändes som en bra sommarberättelse helt enkelt som man kan lyssna på vad man än gör. Underhållning för stunden men inte så mycket mer än det. Mordhistorien, nja, den kändes ju rätt otrolig och det blev inte direkt någon överraskning när upplösningen kom. Samtidigt gillar inte jag deckare när något jätteöverraskande händer de sista sidorna som sedan i detalj måste förklaras för det är så svårförståeligt mot bakgrund av vad som hänt tidigare.

Jag kommer förmodligen plocka upp nästa bok i serien när den kommer. Den här boken fick betyget tre av mig.

Goda grannar av Mattias Edvardsson

Hur väl känner du dina grannar? Micke och Bianca flyttar till ett idylliskt villakvarter som verkar perfekt för deras familj. Men allt eftersom de lär känna sina grannar kommer en känsla av obehag smygande. När Bianca blir påkörd utanför sitt hus verkar det först röra sig om en tragisk olycka. Medan hon kämpar för sitt liv på sjukhuset växer dock tvivlet bland polisen och i kvarteret. Micke har alltid trott på rättvisan. Men vad händer när den enda utvägen tycks vara att ta lagen i egna händer? (från förlaget)

Den här boken har jag sett på åtskilliga bloggar de senaste veckorna och de flesta verkar rörande överens om att det är riktigt bra. Och jag håller med. Jag noterade också, roligt nog, att Mattias Edvardssons tidigare bok, En helt vanlig familj, rekommenderades i ett inlägg på den välkända boksajten Book Riot som en thriller man inte ville missa. Välförtjänt även om jag tyckte den här var bättre.

Jag lyssnade på Goda grannar med röster från de tre inläsarna Magnus Roosman, Lo Kauppi och Viktor Åkerblom. Det gjorde de mycket bra, särskilt Viktor Åkerblom som läste tonåringen Fabians lite nonchalanta ton perfekt. Jag tyckte det tillförde en dimension att lyssna på boken.

Temat är visserligen grannar och det obehag man kan känna när ens grannar kryper inpå en och liksom styr och ställer. Jag har aldrig varit särskilt social med grannar och håller nog ett visst avstånd. Liksom Bianca skulle jag ha svårt för grannar som traskar in och kräver att få lägga sig i. Men den här boken handlar lika mycket om familjen. Kan vi lita på vår egen familj? Vad händer med allt det där vi aldrig pratar om?

Mattias Edvardsson låter berättelsen växa fram på ett mästerligt sätt. Nya detaljer i berättelsen och sidor hos karaktärerna avslöjas sakta och hela historien ställs på ända flera gånger om. Trots det blir det aldrig otroligt. Det är verkligen en konst att avslöja riktigt obehagliga saker om en annars sympatisk karaktär och ändå hålla det trovärdigt.

Omständigheterna runt brottet och brottsutredningen är hyfsat realistiska vilket känns bra för det var det jag hade lite problem med i En helt vanlig familj. Jag gillar att det inte är så stort fokus på brottet utan mer på hur karaktärerna hanterar situationen. Slutet är inte helt oväntat men det är bra. Jag gillar inte totalt överraskande slut där allt ofta känns rätt osannolikt.

Totalt sett en riktigt bra läsupplevelse och en stark fyra som betyg!

Smakebit på söndag; The Mars Room

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fre virkeligheten som håller i trådarna.

Jag har precis börjat läsa The Mars Room av Rachel Kushner. Jag har inte läst något av författaren tidigare men den verkar intressant. Den handlar om Romy som avtjänar två på varandra följande livstidsstraff i USA. Den har fått mycket beröm och nominerades bl.a. till Bookerpriset. Min smakbit kommer från tidigt i boken:

In prison at least you know what’s going to happen. I mean, you don’t actually know. It’s unpredictable. But in a boring way. It’s not like something tragic and awful can happen. I mean, sure it can. Of course it can. But you can’t lose everything in prison, since that’s already taken place.

Tidigare i livet arbetade Romy på en strippbar:

I said everything was fine but nothing was. The life was being sucked out of me. The problem was not moral. It was nothing to do with morality. These men dimmed my glow. Made me numb to touch, and angry. I gave, and got something in exchange, but it was never enough.

Janusstenen av Elly Griffiths

Vid en utgrävning i Norfolk hittas ett skelett, till synes begravt under en vägg. Ruth Galloway kallas till platsen som arkeologisk expert. En av hennes första teorier är: ett offer till guden Janus. Under romartiden var det nämligen under just väggar och dörrar som man begravde offren till denne gud. Inom kort kallas Ruth även till en byggarbetsplats, där man har hittat ett skelett från ett barn.

Kriminalkommissarie Harry Nelson, som mer än gärna arbetar tillsammans med Ruth Galloway, får hand om fallet. Finns det något samband? Och varför denna koppling till romersk mytologi?

Till råga på allt har Ruth Galloway blivit gravid, och Harry Nelson är den lycklige fadern. Nelson som har fru och barn där hemma. Janusstenen publicerades första gången 2010 och är den andra boken i serien om Ruth Galloway och Harry Nelson. (från förlaget)

Det här är andra delen i Elly Griffiths serie om den forensiske arkeologen Ruth Galloway och kriminalkommissarien Harry Nelson. De utgör ett riktigt radarpar och som jag skrev när jag nyligen recenserade den första boken Flickan under jorden gillar jag att berättelsen drivs av karaktärerna, inte mysteriet.

Det är tur att karaktärsbeskrivningarna är så bra för det här mysteriet kändes lite långsökt faktiskt. Det är lite svårt att tro på vändningarna men det blir inte direkt otroligt heller.

Jag tycker riktigt mycket om Ruth fortfarande. Visserligen blir det snabbt lite trist att läsa om hennes vikt men jag gillar att hon är så vanlig, så tråkig. För att bli helt vanlig känner jag dock att hon borde bli lite mer rädd. Fast det kanske mer handlar om att hon skulle bli lite mer som jag själv…. Jag hade definitivt blivit rädd om jag gång på gång hamnar i mordmysterier.

Jag håller redan på med bok fyra i serien och jag ser inte ut att tröttna. Den här boken fick betyget tre av mig. Den var inte riktigt lika bra som den första men helt okej!

Helgfrågan vecka 29

Veckans helgfråga – sommarutgåvan – hos Mias bokhörna låter så här: Vad läser du?

Häromdagen plockade jag upp Career of evil av Robert Galbraith som jag påbörjade för några veckor sedan. Då var den med på Smakebit på söndag här. Det går lite trögt och jag ser ingen riktigt röd tråd. Dessutom lyssnar jag på fjärde delen i Elly Griffiths serie om Ruth Galloway. Den heter Känslan av död och verkar hittills ganska bra.

Dessutom vill Mia ha ett semestertips, recepttips, filmtips eller annat tips.

Det här är min sista semesterdag och det har ju minst sagt varit en annorlunda sommar. En sak som vi brukar göra varje sommar är att vandra. Inga jättelånga vandringar utan vi brukar hyra en stuga och göra långa dagsvandringar. I år har jag läst i tidningarna att varenda svensk vandrar så jag var lite rädd att det skulle vara fullt med folk på lederna. Vi var i Sälen förra veckan och det var faktiskt inte fullt med folk. Till och med lite mindre än förra gången vi var där. Så det får bli mitt tips – på med vandringskängorna och ut på leden för att andas frisk luft. Det går till och med att ha en ljudbok i öronen om man skulle vilja det…

Jägarinnan (The Huntress) av Kate Quinn

(Från förlaget:) Sibirien, 1941: När kriget närmar sig ansluter piloten Nina Markova till Natthäxorna, ett kvinnligt bombregemente. Hon hamnar bakom fiendelinjen, i händerna på den ökända mördaren kallad Jägarinnan, och tvingas uppbåda all sin list för att överleva.

Köln, 1950: Den före detta krigskorrespondenten Ian Graham är numera nazistjägare. Ett mål kvarstår: Jägarinnan. I sitt sökande tar han hjälp av Nina, det enda vittne som lyckats undkomma henne.

Boston, 1946: Sjuttonåriga Jordan McBride märker att hennes pappas nya kvinna döljer något. När hon börjar gräva i sin styvmors bakgrund inser hon snart att det finns hemligheter i familjen som hotar allt hon håller kärt.

Tre gripande människoöden flätas samman i Kate Quinns nya storslagna verk om krigets konsekvenser för den enskilda människan och priset vi betalar för sanningen.

Förra året läste jag Kate Quinns bok Kodnamn Alice och var inte jätteförtjust. Det var en historisk roman som utspelade sig under och strax efter andra världskriget. Även denna bok utspelar sig under samma tidsperiod och var uppbyggd lite på samma sätt med olika röster som från olika perspektiv berättar om delvis samma händelser. Men av någon anledning tyckte jag mer om denna.

Jag lyssnade på den här på engelska. Inläsaren var bra och berättade med inlevelse men utan för mycket ”teater”. Det är verkligen viktigt att inläsaren är bra om man ska orka lyssna i 18 timmar som denna är. Jag varvade lite att lyssna på hastighet 1,0 och 1,25 beroende på vad jag gjorde samtidigt.

Precis som med Kodnamn Alice tyckte jag nog att även denna var lite för lång. Ibland blev det lite väl omständligt och man förlorade sig i detaljerna. Det blev också rejält med upprepningar, särskilt i Jordans del. Mot slutet kände jag också en viss besvikelse – var det inte mer än detta? Nu när jag har tänkt på boken i efterhand funderar jag på om Ninas perspektiv egentligen behövdes. Visst var det intressant att läsa om hennes erfarenheter som pilot i Ryssland men det tillförde inte så mycket till berättelsen. Det är en konst att skriva kort och jag tror att den här boken hade vunnit på att kortas ned. Kanske hade Ninas berättelse kunnat vara en egen bok.

Totalt sett gillade jag denna och med viss tvekan får den betyget fyra av mig. Jag kommer absolut att plocka upp Kate Quinns nästa bok.

Flickan under jorden av Elly Griffiths

Från förlaget: I sumpmarken utanför King’s Lynn i Norfolk hittar polisen människoben. Man misstänker att det är kvarlevorna efter Lucy Downey, en flicka som kidnappades för tio år sedan, och kallar in arkeologen och benexperten Ruth Galloway. När Ruth undersöker benen visar det sig, till kriminalkommissarie Harry Nelsons besvikelse, att benen är mer än tusen år gamla.Ända sedan Lucy kidnappades har Nelson fått mystiska brev som innehåller referenser till rituella offer. När ännu en flicka försvinner och Nelson får ett nytt brev ber han Ruth om hjälp med att tolka breven. Samtidigt som Nelson och Ruth närmar sig varandra visar det sig att Ruth svävar i livsfara för att hon hjälper polisen. Jakten på kidnapparen blir en kamp mot klockan för både den försvunna flickan och Ruth själv.Elly Griffiths debut som kriminalförfattare är en spännande berättelse med huvudpersoner som stannar hos läsaren långt efter sista sidans slut. 

Jag upphör aldrig att förundras över vilka personer som i böcker kan komma i kontakt med en brottsutredning och lösa mysteriet. Ibland verkar det nästan som vem som helst av oss kan snubbla över ett mysterium och utan vidare bli brottsutredare. I den här boken är det arkeologen Ruth Galloway som visserligen blir inkallad av polisen när ett skelett hittas men som senare i hög grad bidrar till mysteriets upplösning. I just den här boken finns de ”riktiga” poliserna hela tiden med och är ju faktiskt de som driver utredningen med hjälp av henne och det bidrar till att det faktiskt känns riktigt autentiskt.

Jag gillar verkligen Ruth. Hon känns äkta och vanlig på ett bra sätt. Visserligen är det lite för många hänvisningar till hennes vikt och det faktum att hon är (självvalt) singel, men det stör ändå inte alltför mycket. Jag har måttligt förtjust i Nelson som känns lite för mycket som en stereotyp karaktär. Han har dock tillräckligt många mänskliga drag för att inte vara en bufflig superpolis. Det finns också flera andra intressanta karaktärer som jag tror kommer utvecklas i kommande böcker. Jag älskade också naturbeskrivningarna! Jag blir så sugen på att besöka saltängarna även om jag kanske inte skulle vilja bo i Ruths ödsliga stuga, åtminstone inte på vintern.

Det här är inte en kriminalroman där man sitter och håller andan intill sista sidan. Visst finns det överraskningar och nya vändningar men upplösningen är inte alltför oväntad. Men jag gillar att berättelsen drivs mer av Ruth och de andra karaktärerna än av själva mysteriet.

Boken får betyget fyra av mig.

Smakebit på söndag; Rodham

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fre virkeligheten som håller i trådarna.

Jag har läst tre böcker av Curtis Sittenfeld tidigare, I en klass för sig, Sanning och skvaller, samt Presidentens hustru. Den sistnämnda är en berättelse löst baserad på Laura Bushs liv. Nu har Sittenfeld kommit ut med en roman som handlar om Hillary Clinton, eller rättare sagt, vad skulle ha hänt Hillary om hon inte gift sig med Bill. Smakbiten kommer från sid 11 då Hillary för första gången träffar Bill:

Iakttagelsen gjordes i juridikstudenterna uppehållsrum på Yale, hösten 1970 – mitt andra år och hans första, på juristlinjen. Jag var där med min kompis Nick, och Bill stod med en grupp på fem sex andra studenter och talade med sin bullriga och sträva sydstatsdialekt. Mycket entusiastiskt förkunnade han: ”Och inte nog med det, vi odlar världens största vattenmeloner också!”

Nick och jag såg på varandra och började skratta. ”Vem är det där?” viskade jag.

”Bill Clinton”, viskade Nick tillbaka. ”Han är från Arkansas och det är allt han pratar om.” På¨Yale var det som Nick sedan sa faktiskt mindre ögonbrynshöjande än en härkomst från Arkansas. ”Han var Rhodesstipendiat.”

Här regnar det för fullt och det ska visst fortsätta hela dagen. Då blir det mycket lästid! Ha en skön söndag!