Pet Sematary (Jurtjyrkogården) av Stephen King

Läkaren Louis Creed flyttar med sin familj till den lilla staden Ludlow i Maine. Det nya huset är fantastiskt; naturen är underbar och grannarna vänliga. Men i utkanten av idyllen lurar farorna. Det är något mystiskt med den gamla djurkyrkogården där traktens barn begraver sina husdjur. Bortom den ligger också en annan begravningsplats – på marker där uråldriga förbannelser slumrar.
När familjens katt återuppstår efter att ha blivit överkörd förstår Louis att mäktiga krafter satts i rörelse. Till det yttre är katten densamma, men något är ändå kusligt annorlunda. En stor tragedi inträffar, och familjen får ångra att de kallat på de döda.
(från Bokus)

Jag läste inte, såvitt jag minns, den här boken när den kom ut första gången 1983. Jag har inte heller sett filmen och kände inte till handlingen. Egentligen hade jag ingen relation till boken annat än att jag visste att den var en av Stephen Kings mest kända. Enligt förordet till min upplaga anser Stephen King själv att det är hans mest skräckinjagande bok och han ville först inte ge ut den eftersom den var så otäck. Sen blev han visst övertalad…

Under de senaste åren har jag läst flera böcker av Stephen King. Särskilt The Stand (Pestens tid) tyckte jag var fantastisk. Även flera av hans senaste böcker tycker jag verkligen om. Men den här, nja, den kändes liksom förutsägbar. Även om jag inte visste handlingen på förhand, som säkerligen många gör, förstod jag ganska tidigt vad som skulle hända. Det var liksom inte så svårt att räkna ut… och då är jag inte en person som brukar kunna räkna ut det.

Språket är ju en av Stephen Kings stora styrkor. Vanligtvis tycker jag om hans långa och vindlande beskrivningar av karaktärerna och miljön. Men i detta fall blev det för långt. Handlingen kändes tunn och då kändes alla de där beskrivningarna mer som utfyllnad. Men jag ska inte överdriva. Det var först de sista 100-200 sidorna som jag tröttnade. Då var jag mest intresserad av hur Stephen King skulle komma till det där slutet som kändes ganska givet.

Och blev jag rädd då? När jag läste förordet var jag faktiskt beredd att ge upp redan då, framför allt för att jag är ganska mörkrädd och bra på att fantisera ihop otäckheter. Visst var den otäck, men inte så otäck att det inte gick att läsa.

Den får betyget 3 av mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s