The Silkworm (Silkesmasken) av Robert Galbraith

När romanförfattaren Owen Quine försvinner anlitar hans fru privatdetektiven Cormoran Strike. Först tror hon att han frivilligt gett sig av för några dagar – som han gjort förr – och hon vill att Strike ska hitta honom och se till att han kommer hem.

Men när Strike börjar undersöka saken står det klart att det finns mer bakom Quines försvinnande än hans fru anar. Författaren har just avslutat ett manus innehållande giftiga beskrivningar av nästan alla han känner. Om romanen publiceras kommer liv att slås i spillror – så nog finns det många som har anledning att tysta honom

Det blir Strike själv som finner Quine brutalt mördad under bisarra omständigheter. I en kapplöpning med tiden måste Strike leva sig in i en hänsynslös mördares tankegångar, en mördare olik alla han någonsin träffat på. (från Goodreads)

Romanförfattaren Robert Galbraith är, som säkert många vet, en pseudonym för J K Rowling som skrev Harry Potter-serien. Det här är den andra boken i en serie deckare för vuxna. När den första boken, Gökens rop, kom ut i april 2013 var det inte känt vem Galbraith var. Först fyra månader senare avslöjades att det i själva verket var Rowling och försäljningen mångdubblades. Enligt uppgifter i media var Rowling missnöjd med avslöjandet då hon ville att boken skulle bli recenserad för sitt innehåll, inte för vem hon var. På den här boken, som kom ut 2014, står det redan på omslaget att Rowling är författaren, även om hon fortfarande använder pseudonymen.

Det här är en spännande bok. Detektiven är intressant, om än lite tröttsamt med ännu en grinig medelålders man som huvudperson. Hans sidekick, Robin, som inte ens återges i sammanfattningen ovan, har ännu inte fått spela någon särskilt stor roll, annat än som bollplank. Jag hoppas att hon blir mer av en huvudperson senare i serien, då det behövs en motvikt.

Min största invändning mot boken är att vi i två tredjedelar av berättelsen får följa Strikes alla tankegångar och teorier, men plötsligt annonserar han att han nu har löst mysteriet, men vi får inte veta lösningen. Han berättar den till och med för Robin och under den sista tredjedelen får vi följa honom när han försöker bevisa sin teori utan att vi veta varför han gör vissa saker. Jag gillar inte det här tvära kastet från full insyn till total utestängning.

Totalt sett gillar jag boken, men den är för lång. Det är något som jag upplevde även med de senare böckerna i Harry Potter-serien. Rowling har väldigt mycket att berätta, men berättelsen hade tjänat på ett skäras ned. Det blir för omständligt. Jag undrar också om inte vissa trådar blir hängande, åtminstone känner jag att berättelsen öppnat upp vissa frågor som inte riktigt fått svar. Jag kan dock ha missat det i mängden ord… Eller så får vi svaret i nästa del…

Boken får betyget 3 av mig.

(455 sidor)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s