I ”Himmel över Alaska” visar Kristin Hannah åter att hon är en mästare på att skildra komplicerade mänskliga relationer, denna gång på en lika storslagen som utmanande plats. Det blir inte första gången trettonåriga Leni flyttar när hennes impulsive pappa bestämmer att familjen ska bosätta sig i Alaska. Han vill att de ska göra ett nytt försök på ett nytt ställe, för att försöka få ordning på allt. Också Leni hoppas att tillvaron ska bli bättre i den ärvda stugan i vildmarken – så mycket stormigare kan det i alla fall inte bli. Den första tiden verkar lovande. Men när vintern kommer sänker mörkret sig över familjen. ”Himmel över Alaska” är en berättelse om att växa upp under hårda prövningar, men också om att hitta hem och om kärleken som övervinner allt. (från förlaget)

Leni, och i viss mån även hennes mamma, är helt utlämnade till pappan som bestämmer att familjen ska bryta upp – igen – och den här gången flytta till Alaska för att bosätta sig i vildmarken. Familjen har ingen aning om vad som väntar dem och det blir på många sätt mycket värre än de kunnat ana. Det är ett kallt och hårt klimat, mörkt dygnet runt, med många faror. Det är dock inte bara yttre faror. Pappan lider svårt av PTSD från Vietnam-kriget och tar ut det på familjen.

Det är en beskrivning av lidande, men också av glädje, kärlek, vänskap. Jag känner starkt för Leni i den ohållbara situation hon har hamnat i. Det sätt som familjen tas emot av flera i det lilla samhället värmer. Mamman har jag svårare att förstå mig på, men jag vill ändå inte döma henne alltför hårt. Båda lever i ständig skräck inför vad pappan ska hitta på härnäst.

Beskrivningarna av naturen är helt fantastiska. Trots att jag inte är särskilt förtjust i mörker och kyla känner jag en starkt längtan efter att besöka Alaska.

Det är en tjock bok, men en riktig bladvändare. Först mot slutet tappar den lite fart och jag tycker nog inte riktigt den håller hela vägen ut. Upplösningen var jag inte så förtjust i, men det gjorde inget för fram till det var det en riktig fullpoängare och jag väljer att bortse från det för mig lite svaga slutet.