Vad jag läste då

Jag har registrerat mina lästa böcker på Goodreads sedan juni 2014. Det är intressant att gå tillbaka och se vilka böcker jag läst i olika perioder av mitt liv. En del böcker minns jag knappt och andra lyser klart i mitt minne. En del böcker är väldigt förknippade med vad som hände i övrigt i livet just då. Under någon månad här och där har jag inte läst en enda bok, vilket känns ofattbart med tanke på hur viktig läsningen är för mig.

För fem år sedan, i april 2015, läste jag följande böcker.

Svart is och Dödens stad av Michael Connelly: Precis som förra månaden fortsätter jag att läsa om Harry Bosch. Detta är del 2 och 8. Jag minns inte varför jag läste de i oordning, vilket jag annars brukar vara så noga med. Antagligen hade jag inte tillgång till alla delarna samtidigt. Jag minns inget särskilt om just dessa böcker, men jag tycker generellt att Harry Bosch är en intressant karaktär. Det finns ju en TV-serie som baseras på serien och den tycker jag också var bra.

Försoning av Ian McEwan: Det här är en bok som ofta får beröm och många verkar verkligen gilla den. Jag tycker om flera av hans böcker, men just den här tyckte jag inte så mycket om. Jag tyckte att den var lite långtråkig och jag fick ingen riktig känsla för karaktärerna.

Akin (Fränder) av Emma Donoghue

Från förlaget: Franskfödde Noah Selvaggio är en pensionerad kemiprofessor bosatt på Upper West Side i New York City. Han planerar att för första gången sedan han var barn återvända till sin hemstad Nice, men precis innan han ska åka får han ett samtal från Socialtjänsten – Noah är den närmaste anhöriga till 11-åriga Michael, som behöver bli akut omhändertagen. Motvilligt bestämmer han sig för att ta med pojken på resan.

Väl framme i Nice, med den minst lika motvilliga Michael i släptåg, börjar Noah nysta i sin familjehistoria. Det omaka paret har först svårt att komma överens, men mitt bland smågnabbet om steak frites och skärmtid börjar de ändå finna varandra och märker snart att de har mer att ge varandra än de någonsin kunnat tro.  

Släkt är en varm och gripande berättelse om släktskap, att bemöta det förflutna och vad det egentligen betyder att vara en familj.

Jag läste (eller egentligen lyssnade på) den här boken på engelska och då heter den Akin. Den har inte kommit ut på svenska än och enligt information på förlaget blir det den 15 juli. Som syns på bilden ovan ska den då heta Fränder. Samtidigt blir jag lite fundersam för i texten, också på förlagets hemsida, omnämns den som Släkt.

Jag har läst två böcker av Emma Donoghue tidigare; Room och Miraklet. Room tyckte jag var fantastisk och Miraklet riktigt bra. Därför hade jag höga förväntningar på den här. De infriades inte riktigt även om det var en bra bok.

Det mest intressanta i boken är förhållandet mellan Noah och Michael. Det skulle kunna bli riktigt klyschigt; en äldre man som inte har någon erfarenhet av barn får plötsligt ta hand om elvaåring på heltid. Hur ska den pensionerade professorn kunna förstå sig på en elvaåring vars pappa har dött av en överdos och mamma sitter i fängelse? Det blir som väntat diskussioner om mobilanvändande, svordomar, bristande hygien m.m. Men bland allt detta blir det också intressanta samtal och ett visst ”bondande” mellan dem. Jag kommer alltmer att gilla Noah och Michael.

Den andra delen av berättelsen, som inte alls framgår av sammanfattningen ovan, men som får stort utrymme i boken är Noahs historia och själva anledningen till att han åker till Nice. Det handlar om hans familj under andra världskriget och särskilt hans mammas roll. Det skulle kunna vara intressant men känns mer som en helt annan historia. Den här sidohandlingen knyts inte ihop tillräckligt med Noah och Michael. För mig hade det räckt med deras berättelse, jag behövde ingen ytterligare anledning att läsa boken.

Det är välskrivet och intressant och jag tappar aldrig lusten att läsa vidare. Samtidigt saknar boken det där lilla extra och den når inte upp till vare sig Miraklet eller Room. Dessutom – jag vet att innehållet är viktigast men vad är det med omslaget? Ser det inte otroligt tråkigt ut? Jag har svårt att tro att det omslaget säljer några böcker…

Totalt sett får boken betyget tre av mig.

Årets bok 2020

Igår offentliggjordes de nominerade titlarna i Årets bok 2020. De är:

  • Där kräftorna sjunger av Delia Owens
  • Bergens stjärnor av Jojo Moyes
  • Ja må hon leva av Anders Roslund
  • Mitt liv som råtta av Joyce Carol Oates
  • I oxögat av Ida Andersen
  • Ödesmark av Stina Jackson
  • Jägarinnan av Kate Quinn
  • Terapeuten av Helene Flood
  • Nästa! av Nina Lykke
  • Tistelhonung av Sara Paborn
  • Skuggjägarna av Camilla Grebe
  • Brevvännerna av Eli Åhman Owetz

Jag har av dessa hittills bara läst Där kräftorna sjunger (med den enligt mig på engelska mycket vackrare titeln Where the crawdads sing). Den var riktigt bra. Jag har kommit halvvägs i Ödesmark och ja, jag vet inte riktigt, får nog återkomma när jag läst hela. Bergens stjärnor finns här hemma och ska definitivt läsas inom kort. Jag kommer nog försöka läsa övriga också även om det var ett par (Tistelhonung och Brevvännerna) som jag inte hade hört talas om.

Nu kan alla rösta fram till den 23 augusti och det gör du här.

Tisdagstrion vecka 18

Ugglan & Boken anordnar Tisdagstrion, en utmaning att tipsa varandra om tre böcker runt ett visst tema. Den här veckan är temat Eld.

Av någon anledning är jag själv väldigt rädd för just brand. Att det ska börja brinna är en stor oro hos mig. Jag skulle aldrig kunna vara brandman. När jag skulle välja böcker blev det böcker med eld i titeln. Här kommer mina tips:

Små eldar överallt av Celeste Ng: Denna författare har jag läst två böcker av hittills i år. Hennes mest kända bok är denna. Boken inleds med en brand och sedan hoppar handlingen bakåt i tiden så att man får läsa vad som leder upp till det. Det är en bok som får mycket höga betyg på Goodreads och som jag tyckte var bra men inte jättebra.

Fatta eld av Suzanne Collins: Andra boken i Hungerspelen-trilogin och behöver nog ingen närmare presentation…

Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson: Andra boken i Millennium-trilogin som väl inte heller behöver någon närmare presentation. Jag var inte, till skillnad från många andra vet jag, inte så förtjust i de här böckerna, särskilt inte den tredje. Jag har därför inte läst de följande böckerna av David Lagercrantz.

Nya böcker i maj 2020

Jag har ingen brist på böcker att läsa, men nya böcker är alltid spännande. Här kommer några som jag är sugen på:

  • Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins: En ny bok i Hungerspelen-serien. Denna utspelar sig i tiden före de tidigare. Den är för mig ett måste att läsa!
  • Offer 55 av James Delargy: En debutroman om seriemördare. Den låter intressant på beskrivningen.
  • Dagar utan slut av Sebastian Barry: En historisk roman som utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget. Jag har inte läst något av honom tidigare, men är sugen på denna.
  • Tullias värld av Kerstin Ekman: I samband med förra veckans Tisdagstrio blev jag påmind om Kerstin Ekman, som jag har läst alldeles för lite av trots att jag verkligen gillat det jag läst. Hennes nya bok kanske jag ska ta mig an då.

Slutligen ett tips på en bok som jag har redan har läst på engelska. Det är Säg inget om Lydia av Celeste Ng. Här är min recension.

Smakebit på söndag; Ensam på mars

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fre virkeligheten som håller i trådarna.

Jag gjorde i fredags en utflykt till en av våra lokala second hand-affärer och inhandlade några böcker, däribland Ensam på mars av Andy Weir. Den är riktigt spännande även om jag inte förstår mycket av det tekniska. Här kommer en kort smakbit från sidan 60.

Jag var överförtjust. Det här var det smartaste jag någonsin kommit på! Och jag gjorde mig inte bara av med vätet, utan tillverkade samtidigt mer vatten!

Allt gick som smort ända tills det small.

Jag har inte sett filmen men det är jag sugen på att göra nu.

Dimma av Ragnar Jónasson

Från förlaget: 1987. En isolerad bondgård på östra Island. Snöstormen borde ha hållit alla främmande människor borta, men det har den inte gjort. Paret som bor på bondgården borde inte heller ha släppt in den oväntade gästen. Men det gjorde de. En oväntad gäst. En lögnare. En mördare. 

Alla kommer inte att överleva natten. Och det kommer att bli ett fall som ska hemsöka kommissarie Hulda Hermannsdóttir för alltid.

Det här är tredje delen i islänningen Ragnar Jónassons trilogi om polisen Hulda Hermansdóttir. Eller första delen, beroende på hur man ser det. Böckerna utspelar sig i omvänd ordning, vilket var ett för mig helt nytt grepp. Jag tycker ändå att man ska läsa böckerna i den ordning som författaren har tänkt sig, eftersom det, åtminstone för mig, var en del av behållningen att nu när jag läser om Huldas tidigare liv, veta om det som senare kommer att hända henne.

Jag tycker det här var riktigt bra, faktiskt den bästa i serien. Det är inte så där andlöst spännande och inte heller någon småmysig pusseldeckare. Det är helt enkelt väldigt välskrivet med intressanta karaktärer. För mig är inte mysteriet det viktiga, det var kanske inte ens särskilt spännande.

Jag läste boken i två sittningar på en och samma dag, så bra var det. Jag kunde knappt lägga ifrån mig boken för att äta. På något sätt grep den tag i mig och jag kände så starkt för Hulda att jag verkligen hoppas på ytterligare en bok. Jag tycker det verkar oklart på Ragnar Jónassons hemsida om det kommer en fjärde bok. I vart fall verkar Hulda dyka upp som bikaraktär i en ny serie om kriminologen Helgi Reykdal. Jag kommer i alla fall att hålla utkik efter fler böcker av Ragnar Jónasson.

Den här boken får betyget fem av mig.

Sammanbrott (The Breakdown) av B.A. Paris

Från förlaget: Cass har haft det svårt sedan kvällen när hon, mitt under ett skyfall när hon promenerade hem på den en vindlande lilla skogsvägen såg bilen som kvinnan satt i – Kvinnan som blev dödad. Cass har försökt slå bort tankarna på brottet, för vad kunde hon egentligen ha gjort? Det är farligt att vara på skogsvägen under ett oväder- Hennes man skulle bli ursinnig om han fick veta att hon bröt sitt löfte att inte ta den genvägen hem. Och hon skulle antagligen själv ha försatt sig i fara om hon hade stannat.

Men sedan den kvällen har hon glömt så många saker: var hon ställde bilen, om hon har tagit sina tabletter, koden till huslarmet, varför hon beställt en barnvagn trots att hon inte har något barn.

Det enda hon inte kan glömma är kvinnan, kvinnan som hon kanske kunde ha räddat. Och de fruktansvärt tärande skuldkänslorna.

Hmm, jag undrar om den på förlaget som skrev texten ovan verkligen läste boken för det stämmer inte att hon promenerade, hon körde bil. Det är väl ingen stor sak, men det upprepas otaliga gånger genom hela boken att hon körde förbi bilen som kvinnan satt i. Jaja, det känns bara så otroligt att förlaget kan skriva fel så. Jag undrar om det är samma text som står på baksidan? Jag lyssnade på boken så jag kan inte kolla.

Boken inleds riktigt bra och spänningen byggs snabbt upp. Jag kan verkligen relatera till huvudpersonen Cass, som fattar ett snabbt beslut att inte stanna och kolla till kvinnan i bilen, vilket får oanade konsekvenser när kvinnan senare visar sig ha blivit mördad. Boken genomsyras av Cass ångest över om hon hade kunnat rädda kvinnan, särskilt när hon också fattar ett förhastat beslut att inte berätta för någon att hon sett kvinnan. Hur dessa två beslut, som vart och ett just i stunden verkar bagatellartade, blir allt överskuggande är riktigt bra beskrivet. Hennes ångest och uppgivenhet känns väldigt nära och äkta.

Den andra stora delen av boken är hennes glömska. Hon börjar glömma allt möjligt och litar inte längre på sig själv när det visar sig att hon glömt bort att hon beställt larm, var hon ställt bilen, att hon skulle träffa en bekant m.m. Detta känns i början också rätt bra beskrivet och spänningen höjs successivt.

Tyvärr fattar man som läsare ganska tidigt hur detta kommer att gå och den sista tredjedelen av boken känns mest som en enda lång förklaring. Det är ju väldigt många lösa trådar och situationer som kanske måste förklaras, men det blir snabbt lite tradigt att läsa.

Det är synd att inte den inledande spänningen bibehålls boken igenom. Det är en bra idé, men tyvärr känns handlingen lite för given.

Jag satte först betyget fyra, men ju mer jag tänkte igenom vad jag egentligen tyckte så ligger den för mig inte ens på en svag fyra. Så det fick bli betyget tre. En välskriven och bitvis mycket spännande bok, som inte höll riktigt hela vägen till slutet.

Ut ur skuggorna av G.R. Halliday

Från förlaget: Sextonårige Robert Wright kommer hem sent en kväll och efter att ha bytt några korta ord med sin pappa går han upp på sitt rum och lägger sig. Dagen därpå hittas han död på en ödslig åker i det skotska höglandet, med en rad djupa jack över ryggen och överkroppen egendomligt framåtlutad – som i bön. 

Kriminalkommissarie Monica Kennedy är tidigt på plats och redan när hon ser den sargade kroppen grips hon av en kuslig föraning om att hon här har att göra med en mördare som inte skördat sitt sista offer. Hon anar det värsta, men det finns samtidigt inget som kunnat förbereda henne på den vecka som väntar

Parallellt med att Monica och hennes kollegor gör nya chockerande upptäckter försöker socialarbetaren Michael Bach desperat spåra upp en försvunnen klient. Den sjuttonårige Nichol Morgan har inte setts till på sju dagar och allt han lämnat efter sig är ett kryptiskt SMS. Och när Michael själv dras in i utredningen av mordet på Robert Wright blir han mer och mer övertygad om att Nichol gått samma öde till mötes.

Det här är Hallidays debutbok och på omslaget står det att boken är ”ett måste för fans av Peter May & Ann Cleeves”. Jag har ju nyligen läst en bok av Ann Cleeves och två böcker av Peter May. Likheten ska väl vara att de utspelar sig i samma karga bergiga blåsiga miljö, men i övrigt tycker jag inte (med min begränsade erfarenhet) att det är särskilt likt. Ann Cleeves bok var ju mer en småtrevlig pusseldeckare, medan Hallidays och Mays böcker var mörka och obehagliga. Mays Lewis-trilogi tycker jag dock fokuserar mycket mer på att berätta en historia om människorna, medan den här boken handlar mer om polisarbetet med att lösa dessa väldigt obehagliga och våldsamma brott.

Jag tänker att den här boken ska inleda en serie om kriminalkommissarien Monica Kennedy. Utöver henne handlar boken dock mycket om socialsekreteraren Michael. Jag tror inte att jag har läst någon bok tidigare, åtminstone inte en kriminalroman, där en socialsekreterare spelar en av huvudrollerna. Beskrivningen av Michael kändes inte alls realistisk faktiskt. Det verkade dessutom helt oansvarigt av polisen Monica att involvera honom på det sätt hon gjorde. För att inte tala om hur hon kom att involvera sitt barn i ett skede.

Innan jag läste boken läste jag en recension hos Bokföring enligt Monika. Hon retade sig på att författaren hela tiden poängterade och hänvisade till hur lång kriminalkommissarien Monica Kennedy är. Då var jag ju tvungen att hålla lite utkik efter det. Men ärligt talat gick det inte att undvika de konstanta upprepningarna av detta tema. På minst var tionde sida gjordes någon referens till hennes längd. Det var inte bara Monica själv som tänkte på det utan alla hon träffade verkade ha en åsikt om det dessutom. Det blev rätt tröttsamt.

Jag var totalt sett inte så förtjust i den här boken. Det är möjligt att jag ändå läser del 2, som visst ska komma ut på engelska till sommaren. Men om Michael och Monica ska bli något slags radarpar, då tror jag att jag hoppar över den.

Boken fick en ändå ganska stark tvåa av mig.

Tisdagstrion vecka 17

Ugglan & Boken anordnar Tisdagstrion, en utmaning att tipsa varandra om tre böcker runt ett visst tema. Den här veckan är temat Favoriter från de tre författare jag äger flest böcker av.

Nu måste jag nog förklara att jag nyligen gjorde mig av med i princip alla böcker jag ägde. Jag har även tidigare gjort stora utrensningar. Jag förstår att många aldrig skulle få för sig att göra något liknande, men för mig är det ingen stor grej. Den här gången handlade det mest om utrymme – jag flyttade till mycket mindre. Jag skänker bort böckerna, antingen till någon som vill ha dem eller till second hand. Jag skulle ha svårt att direkt slänga. Men jag känner inget stort behov av att äga böcker faktiskt. Läsupplevelsen är det viktiga för mig.

Trots detta hittar förstås nya böcker snabbt hem till mig… Jag kommer aldrig ha ett hem utan böcker. Men de flesta böcker i mitt hem just nu är olästa böcker. Och de flesta är inte från någon särskild favoritförfattare. Men jag hittade i alla fall tre författare som jag äger mer än en bok av. Här kommer mina tips:

Stephen King: En författare som jag hittat först på senare år och som jag nu är mycket förtjust i. Favoriterna är Pestens tid och 11.22.63. Möjligen tycker jag snäppet bättre om 11.22.63, men det kan bero på att det var den första bok jag läste när jag hittade tillbaka till Stephen King.

Gitta Sereny: Under en period läste jag en hel del faktaböcker och jag är alltid fascinerad av författare som uppenbarligen gör otroligt mycket research för sina böcker. Gitta Sereny skrev främst skildringar från Nazityskland och hennes mastodontverk Albert Speer och sanningen är resultatet av otaliga intervjuer med denne Nazityskands arkitekt.

Tana French: Hon är nog mest känd för sin serie om polisen i Dublin som inleds med den rosade debuten Till skogs. Jag tycker dock bäst om den fristående romanen The Witch Elm (Det svarta trädet).