Flickan under jorden av Elly Griffiths

Från förlaget: I sumpmarken utanför King’s Lynn i Norfolk hittar polisen människoben. Man misstänker att det är kvarlevorna efter Lucy Downey, en flicka som kidnappades för tio år sedan, och kallar in arkeologen och benexperten Ruth Galloway. När Ruth undersöker benen visar det sig, till kriminalkommissarie Harry Nelsons besvikelse, att benen är mer än tusen år gamla.Ända sedan Lucy kidnappades har Nelson fått mystiska brev som innehåller referenser till rituella offer. När ännu en flicka försvinner och Nelson får ett nytt brev ber han Ruth om hjälp med att tolka breven. Samtidigt som Nelson och Ruth närmar sig varandra visar det sig att Ruth svävar i livsfara för att hon hjälper polisen. Jakten på kidnapparen blir en kamp mot klockan för både den försvunna flickan och Ruth själv.Elly Griffiths debut som kriminalförfattare är en spännande berättelse med huvudpersoner som stannar hos läsaren långt efter sista sidans slut. 

Jag upphör aldrig att förundras över vilka personer som i böcker kan komma i kontakt med en brottsutredning och lösa mysteriet. Ibland verkar det nästan som vem som helst av oss kan snubbla över ett mysterium och utan vidare bli brottsutredare. I den här boken är det arkeologen Ruth Galloway som visserligen blir inkallad av polisen när ett skelett hittas men som senare i hög grad bidrar till mysteriets upplösning. I just den här boken finns de ”riktiga” poliserna hela tiden med och är ju faktiskt de som driver utredningen med hjälp av henne och det bidrar till att det faktiskt känns riktigt autentiskt.

Jag gillar verkligen Ruth. Hon känns äkta och vanlig på ett bra sätt. Visserligen är det lite för många hänvisningar till hennes vikt och det faktum att hon är (självvalt) singel, men det stör ändå inte alltför mycket. Jag har måttligt förtjust i Nelson som känns lite för mycket som en stereotyp karaktär. Han har dock tillräckligt många mänskliga drag för att inte vara en bufflig superpolis. Det finns också flera andra intressanta karaktärer som jag tror kommer utvecklas i kommande böcker. Jag älskade också naturbeskrivningarna! Jag blir så sugen på att besöka saltängarna även om jag kanske inte skulle vilja bo i Ruths ödsliga stuga, åtminstone inte på vintern.

Det här är inte en kriminalroman där man sitter och håller andan intill sista sidan. Visst finns det överraskningar och nya vändningar men upplösningen är inte alltför oväntad. Men jag gillar att berättelsen drivs mer av Ruth och de andra karaktärerna än av själva mysteriet.

Boken får betyget fyra av mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s