Byn av Ragnar Jonasson

Trettioåriga Una arbetar som lärare i Reykjavik när hon får syn på en jobbannons: En lärare sökes till två unga flickor i den lilla byn Skálar, belägen vid den yttersta toppen av Islands nordöstra halvö. Una dricker för att undfly sitt förflutna och sina demoner. Hennes pappa tog livet av sig när hon var i tonåren, och hon är orolig för att hon själv ska gå samma öde till mötes.

Flytten till Skálar gör inte Unas tillvaro mindre oros fylld. Byborna får henne att känna sig ovälkommen och tycks dölja en mörk hemlighet ur det förflutna. Samtidigt som Una får kännedom om en ung flickas mystiska död femtio år tidigare besöks byn av en mystisk man som försvinner lika snabbt som han dykt upp, och en av hennes elever faller plötsligt ihop död i byns kyrka.

Una är fast besluten om att ta reda på sanningen trots bybornas motstånd. Men gränsen mellan fantasi och verklighet börjar suddas ut, och hon börjar frukta både för sitt liv och sin mentala hälsa.

Jag har läst de tre böckerna om polisen Hulda Hermansdottir på Reykjavik och tyckte verkligen om dem. Ragnar Jonasson har också skrivit en annan serie som inte kommit ut på svenska än som jag är sugen på. Men den här boken är fristående. Den är betecknad som en spänningsroman.

Den håller inte samma klass som Hulda-böckerna, men den är ändå riktigt välskriven. Den är inte direkt särskilt spännande men det finns en underton av obehagliga föraningar som genomsyrar hela boken. Man vet hela tiden att byn Una flyttar till, mitt ute i ingenstans, gömmer hemligheter som bara sakta kommer upp till ytan. Byn är också full av intressanta karaktärer, riktiga original. Även om jag gillar naturen skulle jag nog starkt ogilla att bo i den här byn med dess obehagliga innevånare (och spöken?).

Av en slump fick jag veta att det finns ett väldigt känt kriminalfall på Island, som numera betecknas som en riktig rättsskandal. Det fallet har många likheter med delar av intrigen i den här boken. Det måste nog vara så att Jonasson hade det i åtanke.

Boken får betyget fyra av mig.

Smakebit på söndag; Vissla i mörker

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fre virkeligheten som håller i trådarna.

Jag har tidigare läst boken Elizabeth är försvunnen av Emma Healey. Det är en riktigt fin och gripande skildring av åldrande och demens. Jag hoppas att den här boken, Vissla i mörker, som kom förra året är lika bra. Smakbiten kommer från en av de första sidorna, när tonåringen Lana har hittats efter att ha varit försvunnen.

”Var det av misstag?”

Lana rörde huvudet på ett sätt som kunde tolkas som en nickning.

”Så du gav dig inte av med flit?”, frågade Jen, och hennes dotters svar var omöjligt att uttyda. ”Du försökte inte skada dig själv?”

”Snälla”, sa Lana. Ordet gjorde ont.

”Okej.” Jen lät handen följa Lanas blodkletiga hårfäste. ”Okej. Du får sova nu.”

Och hon höll tyst trots att frågorna trängdes i huvudet, och hon höll händerna stilla trots att hon ville skaka sin dotter tills hon vaknade ordentligt och sedan tvinga ur henne en förklaring. Raseriet blossade upp inom henne. Kraften i vreden skrämde henne, den var så ofokuserad och fysisk. Hon visste inte längre om hon kunde lita på sig själv.

Betraktaren av Belinda Bauer

»De döda kan inte tala till oss«, hade professor Madoc sagt. Men det var inte sant. Nummer 19, det lik som den artonårige Patrick Fort undersöker på anatomilektionen, försöker berätta allt möjligt för honom

Patrick har Aspergers syndrom och han har redan till­räckligt med bekymmer i sitt liv. Han har svårt att förstå sig på människorna omkring honom och han är besatt av tanken på döden den märkliga dörr som bara öppnas åt ett håll och som hans far försvann igenom en dag för tio år sedan. 

Det är denna besatthet som fått honom att välja kursen i anatomi, men nu har hans sökande efter svar lett honom i riktning mot ett mer påtagligt mysterium, kanske rentav ett mord. Vem är den man som talar till honom från dissektionsbordet? Och hur hamnade han egentligen här?

Samtidigt som en död man bit för bit avslöjar sina dolda sanningar för honom, upptäcker Patrick hemligheter i sin egen familjs förutna. Till slut är bara en sak säker:
Ingenting är vad det ser ut att vara.

Jag har tidigare läst de två första böckerna i Belinda Bauers Exmoor-serie och den tredje finns också här hemma. Men av någon anledning blev det att jag istället läste den här fristående kriminalromanen. Eller jag vet inte om jag tycker att det här var en kriminalroman egentligen.

Visserligen är det ett – eller flera – brott som står i fokus och mot slutet kommer det in några poliser också, men framför allt tycker jag att det är ett lysande porträtt av en ung man som blir helt missförstådd av sin omgivning. Det riktigt kryper i hela mig när han gång på gång trampar snett i förhållandet till andra, utan att själv förstå vad det är som är så märkligt med det sätt han själv ser på saker och ting. Även om jag till viss del kan förstå hans mamma känns hans förhållande till henne bara så sorgligt.

Under kursen i anatomi får Patrik obducera (eller hur man nu ska uttrycka det) en död man och de här beskrivningarna blir riktigt makabra. Även vissa scener från sjukhuset där en man i koma befinner sig är obehagliga. Man får nog inte vara kräkmagad tror jag.

Det som gjorde att boken inte fick ännu högre betyg var att den var lite långsamt berättad. Det blev ibland lite för mycket av de där makabra detaljerna. Men det märktes att författaren var påläst på ämnet. Jag tyckte också att en av berättarna, Tracy, kändes överflödig. Jag förstod faktiskt inte varför hon fick så stort utrymme. Det kändes mest som en transportsträcka att läsa om henne. Boken får i alla fall en stark trea av mig.

Jag lät dig gå av Clare Mackintosh

Femårige Jacob och hans mamma är på väg hemåt en mörk och blöt novemberkväll. De har bara en kort bit kvar att gå när han plötsligt släpper taget om hennes hand och springer ut i gatan. Samtidigt kommer en bil körande i rasande fart och Jacob hinner inte undan. Föraren smiter och kvar på gatan ligger den döde pojken. Över honom hukar sig hans svårt chockade mamma. Hela hennes liv har krossats i ett ögonblick.

Fallet hamnar på polisinspektör Ray Stevens bord. Han har inga ledtrådar men är fast besluten att hitta den skyldige, och är beredd att riskera allt för att skipa rättvisa åt en kvinna som drabbats av varje förälders värsta mardröm.

För Jenna är det omöjligt att fortsätta leva i hemstaden Bristol – hennes liv är ödelagt. Det enda hon vill är att lämna allt bakom sig och börja på nytt. Jenna flyttar till en liten by i Wales. Hon försöker desperat glömma sitt förflutna men jagas av fasansfulla minnen. Byns invånare undrar förstås vem hon är och varför hon sökt sig just dit. Men Jenna håller alla på avstånd, släpper ingen in på livet.

Medan polisen arbetar börjar Jenna långsamt tro på en framtid. Men är det alls möjligt att lämna ett liv för ett helt annat?

Det förflutna kommer obönhörligt ifatt henne och dess konsekvenser är förödande. 

Det här är en bok som det känns som att alla har läst – utom jag. Trots det hade jag inte hört så mycket om själva handlingen. Jag förstod att det skulle vara en psykologisk thriller, lite i Gone girl-anda, och det gjorde mig mer tveksam. Även om jag gillade Gone girl när den kom så har det kommit för många böcker som liknar den.

Upplägget var rätt traditionellt, kapitel om Jenna alterneras med kapitel om poliserna som utreder. Poliserna i sig var rätt ointressanta och jag hade svårt att ta till mig hur de resonerade. Små bitar av deras privatliv blandades in och det blev mest konstigt. Det blev liksom inget avslut på deras privata problem och ett tag trodde jag att det var början på en serie där man skulle få följa poliserna i en uppföljare. Men så verkar det inte ha blivit.

Jag var inte så förtjust i thriller-delen av boken. Det är väldigt svårt att förklara varför utan att ge några spoilers. Men jag kan säga så mycket som att jag har inget emot att bli lurad. Men det gick för långt i den här boken. Själva ”twisten” kändes bara för mycket, som att det var lite för elegant. Författaren måste ha vägt varje ord på guldvåg för att lura läsaren och det kändes helt enkelt inte nödvändigt. Boken hade varit bättre utan den twisten.

I andra halvan dyker det upp en ny berättare och även det kändes onödigt. Det var inte direkt så att man inte förstod den berättarens perspektiv ändå. Slutet kändes också väldigt tillrättalagt och lite för gulligt.

Som ni förstår var det här inte favorit hos mig och den fick två stjärnor.

Tisdagstrion vecka 35

Ugglan & Boken anordnar Tisdagstrion, en utmaning att tipsa varandra om tre böcker runt ett visst tema. Den här veckan är temat Hundar.

The Wall (Väggen) av Marlen Haushofer: Den här boken har jag skrivit om flera gånger redan, men den gjorde så starkt intryck på mig. I berättelsen spelar hunden Lynx (på svenska tror jag hunden heter Lo) en stor roll som närmaste kamrat och följeslagare till huvudpersonen. En fantastisk bok som bl.a. handlar om det starka bandet som kan uppstå mellan människan och hennes husdjur.

Timbuktu av Paul Auster: En berättelse med hunden som huvudperson och som dessutom utspelar sig med hunden som berättare. Det är en kortroman som inte gav några mer bestående intryck på mig men som ändå var underhållande och intressant.

Lilla huset-serien av Laura Ingalls Wilder: Jag läste om böckerna för min dotter för ett antal år sedan och jag tror att jag gillade dem mycket mer än hon gjorde. Men ett väldigt starkt intryck på henne gjorde Jack, familjens hund och följeslagare i flera av böckerna. I en av böckerna (jag minns inte vilken) försvann Jack i samband med att de skulle ta sig över en flod och det blev ett hårt slag för min dotter som inte kunde acceptera detta faktum. Som tur är läste jag vidare själv och när Jack visade sig komma tillbaka efter ett antal sidor fick jag övertala henne att vi måste fortsätta.

Smakebit på söndag; Saknad

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Idag har jag börjat på en bok som heter Saknad av Karin Alvtegen. Hon har skrivit flera andra böcker, men jag har inte läst något av henne. Den ska tydligen handla om en kvinna som lever helt utanför samhället och en dag blir vittne till ett mord.

Smakebiten kommer från en av de första sidorna i boken för jag har inte kommit längre än:

”Jag hoppas att du inte misstycker?”

”Jag kan faktiskt betala för min egen mat.”

”Ja det tror jag säkert. Men jag vill gärna betala för min framfusighet.”

Det fick han mer än gärna.

Hon tog en liten klunk av vinet. Den här mannen var nästan för bra för att vara sann. Fullständigt självgående. Han mumsade vidare på sina lammfiléer och verkade helt absorberad av sin måltid. För en stund verkade han ha glömt att han hade sällskap vid bordet.

Hon betraktade honom. Hon skulle gissa att han var i femtioårsåldern. Hans kostym såg dyr ut och eftersom han utan att blinka just beställt in två varmrätter i Grands franska matsal var det säkert inget fel på betalningsförmågan.

Hoppas alla får en riktigt härlig söndag trots att sommaren nu börjar gå mot sitt slut!

Rodham av Curtis Sittenfeld

Hillary Rodham är 1971 en ung och lovande kvinna: hennes examenstal på Wellesley College har uppmärksammats av tidskriften Life, hon studerar juridik vid Yale Law School och hon är aktiv inom student- och kvinnorörelsen. Då träffar hon Bill Clinton. Bill är en stilig och karismatisk studentkamrat från sydstaterna, redan med siktet inställt på en politisk karriär. I varandra hittar de en djup samhörighet som ingen av dem tidigare upplevt, varken intellektuellt, känslomässigt eller fysiskt.

I verkligheten följde Hillary med Bill hem till Arkansas och han friade flera gånger. Trots att han fick nobben mer än en gång svarade hon som alla vet till slut ja och blev Hillary Clinton.

I Curtis Sittenfelds härligt fantasifulla roman går Hillary i stället en annan väg. Tvivlen kring det eventuella äktenskapet får henne att trots allt välja den svåra brytningen och lämna Arkansas. Under fyra årtionden stakar hon ut en egen bana, såväl offentligt som privat, en bana som återkommande korsas av Bill Clinton och som väcker frågor om de avvägningar vi alla måste göra när vi skapar oss ett liv.

Jag tyckte verkligen om själva idén här – en i verkligheten intressant kvinna med ett intressant liv och vad hade hänt om hon valt en annan väg. Vi vet att hon gifte sig med Bill och fick ett barn. Hon blev presidentens hustru, senare senator, utrikesminister och presidentkandidat. Men om hon inte hade gift sig med Bill, vad hade hänt då? Tja, hon skulle ha fått ett ganska trist och känslomässigt fattigt liv, åtminstone om man ska döma av den här boken.

Jag tyckte helt enkelt inte att det var intressant att läsa om henne efter att vi hade lämnat den verkliga delen av boken bakom oss. Den första tredjedelen, på college, Yale och när hon först åker till Arkansas är det spännande, livfullt, kanske lite för många sexscener, men ändå ser man framåt på något sätt.

Sen lämnar hon Bill och det blir ganska trist. Det känns lite som ett manifest för kvinnans frigörelse, se hur bra hon klarar sig utan en man. Hon träffar Bill flera gånger senare i boken och varje gång vrider jag mig i läsfåtöljen för det känns bara jobbigt, pinsamt. Andra saker, som hur hon lär känna Donald Trump och på något märkligt sätt får hans stöd, hade kunnat vara roligt, vridet, sanslöst, men boken är ju egentligen inte sådan, så det känns bara konstigt.

Curtis Sittenfeld skriver bra. Därför och för att den första tredjedelen ändå är bra får den två stjärnor av mig. Jag har tidigare läst Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld, om Laura Bush, och den är så mycket bättre. Läs den istället.

Helgfrågan vecka 34

Veckans helgfråga hos Mias bokhörna låter så här: Brukar du namna dina böcker? Som jag skrivit flera gånger tidigare äger jag inte särskilt många böcker. De flesta böcker som jag i något läge har ägt har jag gett bort. Och det är avsikten även med de böcker jag nu äger. När det inte får plats fler i hyllan kommer jag ge bort ett antal. Så nej, jag namnar inte mina böcker. Jag gjorde det när jag var yngre men alltså inte längre.

Som bonusfråga undrar Mia: Håller ni fortfarande på Folkhälsomyndighetens rekommendationer angående Corona? Ja det gör jag så tillvida att jag inte träffar äldre personer inomhus om jag inte måste i jobbet. På min arbetsplats pågår verksamhet och jag jobbar inte hemma. Jag cyklar till jobbet och försöker hålla avstånd till alla jag träffar. Om jag kände symtom skulle jag stanna hemma. Så visst följer jag rekommendationerna så gott jag kan, men det påverkar mig inte så mycket i vardagen.

Vad jag läste då

Jag har registrerat mina lästa böcker på Goodreads sedan juni 2014. Det är intressant att gå tillbaka och se vilka böcker jag läst i olika perioder av mitt liv. En del böcker minns jag knappt och andra lyser klart i mitt minne. En del böcker är väldigt förknippade med vad som hände i övrigt i livet just då. Under någon månad här och där har jag inte läst en enda bok, vilket känns ofattbart med tanke på hur viktig läsningen är för mig.

Jag verkar ha glömt att göra ett inlägg i juli så här kommer det en månad för sent. För fem år sedan, i juli 2015, läste jag följande böcker:

En man som heter Ove av Fredrik Backman: Den här behöver nog ingen närmare presentation. Det måste vara få som inte åtminstone hört talas om den. Det är inte Backmans bästa bok (enligt mig) men den får klart godkänt med tre stjärnor.

Slow man av J.M. Coetzee: Jag brukar gilla den sydamerikanske nobelpristagaren Coetzees böcker, men den här var jag inte så förtjust i. Hans mer kända Onåd är nog bättre att börja med om man är sugen på att läsa något av honom. Den fick två stjärnor av mig.

Huset Longbourn av Jo Baker: Jag har hittills inte varit så förtjust i de böcker jag läst som spinner vidare på någon av Austens romaner. Jag tycker ju att Austen är fantastisk så det finns mycket att leva upp till om man ska försöka sig på det. Den här boken utspelar sig i tjänstefolkets del av Longbourn där ju familjen Bennett i Stolthet och fördom bor. Den fick också bara två stjärnor av mig.

Det röda tältet av Anita Diamant: Jag har bara läst den här enda boken av Diamant, vilket jag nu får anledning att ändra på. Hon verkar inte så känd så därför har jag inte hört talas om några andra böcker av henne. Den här gillade jag mycket och den fick fyra stjärnor av mig. Den utspelar sig i bibliska tider och hennes sätt att berätta är fantastiskt.

En färd till Indien av E.M. Forster: En klassiker av en författare som kanske är mest känd för filmatiseringen av Ett rum med utsikt. Den var helt okej men inte mer för mig.

Artighetsreglerna av Amor Towles: Den här romanen har fått så mycket beröm med hänvisningar till Den store Gatsby. Nja, jag var ju inte stormförtjust i Gatsby heller, så det kanske förklarar varför jag tyckte den var okej men inte mer. Författarens bok En gentleman i Moskva finns dock på min att läsa-lista.

Gone Girl av Gillian Flynn: En bok som alla talade om då, speciellt kanske i amerikansk media men även i Sverige. Den startade lite av en ny genre och jag tyckte den var riktigt spännande. Flera av scenerna i boken minns jag tydligt. Den fick betyget fyra av mig då.

Utan personligt ansvar av Lena Andersson: Uppföljaren till den mycket omtalade Egenmäktigt förfarande. Jag gillar Anderssons lite avskalade sätt att skriva. Det känns som varje mening är så genomtänkt och perfekt på något sätt. Den fick betyget fyra av mig, ingen fullträff, för jag tyckte historien var lite för mycket.

The Power of One av Bryce Courtenay: En bok jag knappt minns alls, inte ens när jag läser baksidestexten. Jag får bara upp vaga minnesbilder av enstaka scener. Den fick betyget tre av mig så jag måste ha tyckt att den var okej.

Allt för min syster av Jodi Picoult: Författaren skriver ofta om kontroversiella ämnen och det kan man verkligen säga om den här romanen. En syster finns till för att förse en annan mycket sjuk syster med benmärg, om man hårdrar det lite. Det är en välskriven bok men jag störde mig lite på att det märktes så tydligt att den var skriven för att provocera, få till en diskussion och tankar om ämnet. Den fick betyget tre av mig.

En lite sen tisdagstrio vecka 34

Det har gått så trögt med läsningen de senaste veckorna och jag har haft alldeles för mycket att göra på jobbet. Så allt annat än arbete och att få mat på bordet har blivit lidande. För att rensa huvudet har jag i alla fall gått ut en promenad varje dag med en ljudbok i öronen, fortfarande är det Elly Griffiths serie om Ruth Galloway som gäller.

Men tisdagstrion är en så rolig utmaning, både att göra och att läsa om, så här kommer den ändå, en dag för sent.

Ugglan & Boken anordnar Tisdagstrion, en utmaning att tipsa varandra om tre böcker runt ett visst tema. Den här veckan är temat Jorden runt. Jag bestämde mig för att resa österut och sen inte ta mig så mycket längre…

  • The Vegetarian av Han Kang: En bok som utspelar sig i Sydkorea och handlar om en kvinna som en dag vaknar upp efter fruktansvärda drömmar och blir vegetarian. Detta accepteras inte av hennes omgivning och sakta men säkert går det mot någon form av undergång. Det är svårt att beskriva den här fantastiska (och korta) boken då det känns som den har så många lager. Jag måste dock varna för att den är ganska utstuderad och innehåller grafiska beskrivningar av våld bl.a. Jag har bara läst den i engelsk översättning och vet inte hur den svenska är.
  • Tystnaden av Shusako Endo: En bok som utspelar sig i Japan. Några jesuitpräster från Portugal tar sig in i 1600-talets Japan för att hjälpa förtryckta kristna och ta reda på vad som hänt deras broder som ryktas vara en avfälling. Den ska tydligen vara baserad på verkliga händelser. En ganska ”tystlåten” bok om en tid som känns väldigt avlägsen.
  • Flyga drake av Khaled Hosseini: Det här är ju en välkänd bok som utspelar sig i Afghanistan före och under kriget på slutet av 70-talet, samt mer i nutid. Man får en delvis annan bild av ett land som man kanske annars mest förknippar med krig och fattigdom. Den berättas huvudsakligen från två unga pojkars perspektiv och är otroligt välskriven och väldigt vacker.