En kvinna i blått av Elly Griffiths

När Ruth Galloways vän Cathbad vaktar ett hus i pilgrimsorten Walsingham i Norfolk, får han en kväll syn på något högst märkligt. På kyrkogården i närheten av huset sitter en ung kvinna, klädd i nattlinne och blå morgonrock. Morgonen därefter hittas hon död i ett dike utanför Walsingham. Kriminalkommissarie Harry Nelson kallas in och konstaterar att den döda kvinnan behandlades för drogmissbruk på ett privat sjukhus i närheten.

Som hängiven ateist har Ruth själv undvikit Walsingham under sina 17 år i Norfolk, men blir kallad dit av en gammal universitetsvän som arbetar som präst. Väninnan har börjat få hätska, anonyma brev som riktar sig mot kvinnliga präster och refererar till ortens arkeologi – och med en slående formulering om ”en kvinna i blått, gråtande över världen”.

Sambandet mellan den döda kvinnan och de religiösa hotbreven kan omöjligt vara en slump. Medan det lilla samhället förbereder sig för det årliga påskspelet om Jesu korsfästelse, påbörjar Ruth och Harry en kamp mot tiden. Frågan är om de kan hitta mördaren innan fler faller offer?

Ännu en bok om Ruth Galloway och det här är den åttonde boken i serien. Jag är verkligen förtjust i hela den här serien och har ännu så länge inte tröttnat på en enda karaktär. Det är ett smart grepp av Elly Griffiths att växla lite mellan vilka karaktärer som får en framträdande roll i de olika böckerna. Ruth och Nelson är ju alltid med, men även de tar större eller mindre plats i böckerna.

Det som ibland stör mig lite är att samma saker upprepas hela tiden. Ruth anmärker på sin vikt och gnäller på Nelson som kallar dottern Katie och inte Kate. Nelson velar fram och tillbaka med sina känslor för Ruth. Cathbad är mystisk hemmapappa iförd mantel men samtidigt en riktig helylleman. Min (ändå ganska milda) irritation tror jag mest beror på att jag har läst alla böckerna i en rasande fart. Om man läser dem allteftersom känns det nog mer som ett kärt återseende när alla de gamla detaljerna kommer tillbaka.

Upplösningen kändes denna gång lite märklig och jag tyckte inte riktigt det hängde ihop. Eller så var jag inte tillräckligt koncentrerad när jag lyssnade. Trots allt är det inte mysterierna jag gillar mest med den här serien. Det är det där alldagliga, mysiga, lite trista, brittiska som lockar.

Den här boken fick tre stjärnor av mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s