Ett kallt fall av Peter May

Från Goodreads: Paris. Ett urgammalt mysterium. Det är midnatt, en man söker desperat efter fristad och flyr in i en kyrka. Nästa dag blir hans plötsliga försvinnande en riksnyhet i hela Frankrike. Vad hände egentligen med Jaques Gaillard? Den briljanta läraren som undervisade några av landets mest begåvade elever på École Nationale d’Administration försvann för tio år sedan. Enzo Macleod, skotsk rättsmedicinare, har gått med på ett vad han inte har råd att förlora: Han ska lösa sju av Frankrikes mest notoriska mord. Till sin hjälp har han modern teknologi, ett bristande tålamod och en ansenlig grad av respektlöshet i förhållande till rättssystemet. 
Djupt ner under staden, i katakomberna, gräver Enzo fram ledtrådar – spår som tycks vara avsiktligt utplacerade. I takt med att han närmar sig mördaren blir det alltmer uppenbart att han själv riskerar att bli nästa offer.

Jag läste ju Lewis-trilogin av Peter May tidigare i år och blev så förtjust i hans sätt att skriva. Jag var därför nu ganska snabb att påbörja en ny serie av honom. Den här serien skrev han före Lewis-trilogin.

Ett kallt fall utspelar sig i Paris där Enzo Macleod, som kommer från Skottland bor. Han är rättsmedicinskt utbildad men arbetar nu som professor vid ett universitet. Han får en utmaning att lösa mordet på den välkände Jacques Gaillard.

Jag hade många problem med den här boken. Den är väldigt svår att följa, framför allt för att det är så väldigt många ledtrådar som känns så otydliga och vaga. Det blir nästan omöjligt att förstå hur Enzo kommer fram till lösningen på varje ledtråd. Det känns som att det mycket väl kunde finnas ett stort antal lösningar men Enzo lyckades förstås träffa just den rätta. Efter ett tag insåg jag att jag bara läste för att komma vidare utan att direkt förstå vad som fick Enzo att komma vidare. Jag tappade ganska snart intresset för själva mysteriet och brydde mig inte särskilt mycket om vem som gjorde det.

Det irriterade mig att vissa detaljer så uppenbart placerades i handlingen av en orsak. Ett återkommande tema var att Enzo snubblade över en metalldetektor som hans dotters pojkvän glömt kvar i lägenheten. Naturligtvis förstod man som läsare på en gång att den skulle få betydelse senare.

Ett annat irritationsmoment var hur alla kvinnliga karaktärer, förutom hans döttrar, beskrevs till utseendet. Jag förstår att beskrivningen sker utifrån Enzos synvinkel men det känns trots allt förlegat att gång på gång beskriva kurvor, bröst, ben m.m. Det blir liksom lite tröttsamt att få höra att Enzo hade svårigheter att koncentrera sig på vad den kvinnliga karaktären sa då hans blick drogs till hennes yppiga barm (ej direkt citat utan mer hur jag uppfattade det).

Lewis-trilogin var så fantastisk. Den hade ett djup, en historia och helt fantastiska naturbeskrivningar. Det kändes tyvärr inte som att det var samma författare som skrivit denna bok. Jag tror inte att jag kommer fortsätta serien. Däremot ska jag se om någon av de böcker han skrivit efter Lewis-trilogin låter lockande. Boken fick en svag tvåa av mig.

Läst i juni 2020

Lästa böcker i juni 2020:

  1. Finders keepers av Stephen King
  2. Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins
  3. Främlingen av Elly Griffiths
  4. Ett kallt fall av Peter May
  5. Flickan under jorden av Elly Griffiths
  6. The Huntress (Jägarinnan) av Kate Quinn
  • Goodreads challenge: 53/100
  • Bäst denna månad: Flickan under jorden

Det var ingen fantastisk läsmänad. Det går fortfarande lite trögt men Flickan under jorden kändes lite förlösande. Nu tror jag att det kommer att gå bättre. Jag läste flera bra böcker som fick fyra stjärnor, men ingen riktigt fantastisk. Jag läste också två böcker som fick två stjärnor, Ett kallt fall och Balladen om sångfåglar och ormar.

Bara en bok var en ljudbok, The Huntress, men den var också ordentligt lång – nästan 19 timmar. Inläsningen var dock bra och jag höll intresset uppe hela tiden.

Smakebit på söndag; Career of evil

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Min smakbit idag kommer från tredje delen i Robert Galbraiths serie om detektiven Cormoran Strike och hans sidekick Robin Ellacot, Career of Evil. Robert Galbraith är ju i själva verket JK Rowling som skriver under pseudonym. Innehållet skiljer sig mycket från Harry Potter, men de långa vindlande meningarna känner man igen. Smakbiten kommer från kapitel 2 då Robin får motta ett paket med ett obehagligt innehåll:

Robin laid her oblong package on the desk, took off her coat and hung it, with her bag, on a peg behind the door, turned on the light, filled and switched on the kettle, then reached for the sharp letter-opener on her desk. Remembering Matthew’s flat refusal to believe that it had been flanker Jacques Burger’s curly mane she had been admiring rather than Strike’s short and frankly pure-like hair, she made an angry stab to the end of the package, slit it open and pulled the box apart.

A woman’s severed leg had been crammed sideways in the box, the toes of the foot bent back to fit.

Career of Evil

Idag ska det visst regna lite och jag har inte något emot några dagar med lite svalare väder före nästa värmebölja. Ha en trevlig söndag!

Helgfrågan vecka 26

Veckans helgfråga hos Mias bokhörna låter så här: Har du något boktips från höstens utgivning?

Det kommer ut en hel del böcker av kända författare under hösten. Men jag tänkte läsa en bok av en person som nog inte är så känd för de flesta. Det är advokaten Johan Eriksson som ger ut en bok som heter I rättvisans tjänst: Berättelser om brott och straff.

Johan Eriksson är en av Sveriges mest kända advokater och dessutom en av de mest ansedda. Enligt Svenska dagbladet har han sex år i rad utsetts till advokaternas advokat, dvs. den advokat som andra advokater själva skulle anlita om det behövdes. Dessutom har han varit försvarare i några av de mest uppmärksammade rättegångarna i Sverige, bl.a. försvarade han Rakhmat Akilov, som dömdes för dådet på Drottninggatan. Nu har han skrivit en bok

från insidan om de människor jag mött. Om de skyldiga och de oskyldiga. Om hur smal livets väg ibland kan vara. Om skuld och ansvar i en värld där allt inte kan beskrivas som svart eller vitt. Om människorna bakom rubrikerna. 

Som bonusfråga undrar Mia om jag ska följa bokmässan digitalt? Jag vet faktiskt inte, jag har inte ens tänkt på det än. Allt känns så upp och ner så det är svårt att göra några planer alls tänker jag…

Främlingen av Elly Griffiths

(Från förlaget) Clare Cassidy är inte främmande för mord. Åtminstone inte i teorin: Hon undervisar i litteratur, med skräckförfattaren R.M. Holland som specialintresse. En gång om året håller hon en kurs för att dryga ut lönekuvertet, där studenterna djupdyker i det mörka, sällsamma författarskapet.

En dag förenas teori och verklighet på ett brutalt sätt när en av Cassidys kollegor hittas död. Intill offret hittas en lapp meden rad av R.M. Holland. Polisen är övertygad: lösningen till det makabra mordet finns i böckerna.

Clare är skräckslagen över tanken på att mördaren skulle vara någon som hon känner – och konfronterar alla sina rädslor i sin privata dagbok. Anteckningarna blir ett sätt att härda ut. Men så upptäcker hon en dag ett par okända rader i dag­boken, skrivna med en handstil som inte är hennes: »Hej Clare. Du känner inte mig.«

Det här är första boken av denna brittiska författare som jag läser. Hon är mest känd för sin serie om rättsarkeologen Ruth Galloway, som jag alltså inte hade läst tidigare, men där jag redan har börjat på den första. Den här är fristående.

Den börjar lite långsamt. Jag vet inte om det var min allmänna trötthet och bristande motivation för läsning överhuvudtaget som gjorde att det gick lite trögt de första 50-100 sidorna. Vi får följa huvudpersonen Clare, som jag hade svårt att få något riktigt grepp om. Hon kändes inte skräckslagen (som det står i sammanfattningen från förlaget), snarare konstigt oberörd av mordet på bästa väninnan.

Sedan växlar det plötsligt perspektiv och vi får istället följa en av poliserna och då tar det mer fart. Det var ett riktigt bra grepp att växla perspektiv och följa samma händelser från dessa två karaktärer och ytterligare en. Det är helt klart inget nytt och har gjorts tidigare men det kändes ändå som att det drev berättelsen framåt. Då får man också en lite annan bild av Clare.

Jag gillar flera av karaktärerna, särskilt polisen Harbinder Kaur (bara namnet liksom). Henne skulle jag vilja ha som väninna och få följa med och äta hennes mammas fantastiska mat… Den tredje huvudpersonen är Clares dotter Georgie och hennes tonårsperspektiv beskrivs väldigt bra.

Morden i sig är intressanta och även om det inte är superspännande läser jag med driv hela berättelsen igenom. Tyvärr är det lite lätt att avfärda möjliga misstänkta och även om jag inte var säker på vem som gjorde det förrän alldeles på slutet tror jag att boken hade tjänat på att lämna vissa ledtrådar lite mer öppna.

Boken får betyget fyra av mig.

Tisdagstrion vecka 26

Ugglan & Boken anordnar Tisdagstrion, en utmaning att tipsa varandra om tre böcker runt ett visst tema. Den här veckan är temat Sommartider.

Sommartider – då tänker jag på värme. Den svenska sommaren kan ju vara både kall, regnig och blåsig, men min trio fokuserar ändå på just värme.

Alla böcker av Jane Harper: Författaren är från Australien och hon har förmåga att beskriva just värme, eller hetta, olidlig hetta, sån där hetta när man bara måste befinna sig i skuggan. Den bästa av henne tycker jag är En förlorad man, men även Hetta var riktigt bra. Falska vänner var jag inte riktigt lika förtjust i så börja inte med den. Den är dessutom bok två i serien som börjar med Hetta. En förlorad man är fristående.

Bergens stjärnor av Jojo Moyes: Den här läste jag nyligen och den utspelar sig i ett riktigt varmt Kentucky på 1930-talet.

Törnfåglarna av Colleen McCullough: Det finns väl ingen över 45 år som inte minns TV-serien. Även om man inte såg den själv var den ju så omtalad då. Jag läste Törnfåglarna bara häromåret och det var en trevlig läsupplevelse. Det är ingen fantastisk bok men beskrivningarna av miljön och naturen var riktigt bra. Och värmen i Outback Australia kändes genom sidorna…

Vad jag läste då

Jag har registrerat mina lästa böcker på Goodreads sedan juni 2014. Det är intressant att gå tillbaka och se vilka böcker jag läst i olika perioder av mitt liv. En del böcker minns jag knappt och andra lyser klart i mitt minne. En del böcker är väldigt förknippade med vad som hände i övrigt i livet just då. Under någon månad här och där har jag inte läst en enda bok, vilket känns ofattbart med tanke på hur viktig läsningen är för mig.

För fem år sedan, i juni 2015, läste jag följande böcker:

Started early, took my dog av Kate Atkinson: Kate Atkinson är en författare som man ofta ser nämnd. Jag har bara läst två böcker av henne och ingen av dem gillade jag särskilt mycket. Det här är en bok i hennes serie om detektiven Jackson Brodie. Jag brukar försöka läsa från början i en serie men det här är nummer fyra. Den fick bara två stjärnor av mig så jag kommer nog inte läsa någon ytterligare i serien.

Brinnande livet av Alice Munro: Jag läser inte många noveller. Men jag har läst två av Alice Munros novellsamlingar och tyckte mycket om båda. Alice Munro fick nobelpriset 2013 och det var då jag fick upp ögonen för henne. Hon har tydligen så gott som uteslutande skrivit noveller och det kan ju inte vara vanligt. Den här fick fyra stjärnor av mig.

Verkan av Torbjörn Flygt: Torbjörn Flygt har också skrivit den betydligt mer kända Underdog som fick Augustpriset. Verkan minns jag inget av alls. Inte ens när jag läser baksidestexten får jag upp några minnesbilder. Jag har bara gett den två stjärnor och den har ett medelbetyg på Goodreads om 2,29 (dock bara på 28 betyg) så jag är ju inte ensam om att inte vara så förtjust.

Smakebit på söndag; Främlingen

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fre virkeligheten som håller i trådarna.

Det går fortsatt mycket trögt med läsningen. Jag har svårt att koncentrera mig och svårt att finna någon glädje i det jag läser. Hmmm, jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur det. Jag har flera påbörjade böcker som jag tröttnar på och lägger bort. Den här smakbiten kommer från Främlingen av Elly Griffiths och här hämtad från huvudpersonen Clares dagbok:

Ella är död. Jag trodde inte på det när Rick gav mig beskedet. Och när hans ord började nå in tänkte jag: en bilkrock, en olycka, kanske till och med en överdos av något slag. Men när Rick sa ”mördad” var det som om han talade ett främmande språk.

Ytterligare en smakbit från lite längre fram i berättelsen när poliserna Kaur och Winston söker upp Clare angående mordet:

Kaur och Winston ser på varandra. Det är tydligen ett tecken på att det är dags att ändra tonläge, för Kaur lutar sig bakåt i min nedsuttna fåtölj och säger: ”Vad var Ella för sorts människa?”

Ha en riktigt fin söndag alla!

Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins

Det är morgonen inför slåtterdagens ceremoni, som kommer inleda de tionde hungerspelen. I huvudstaden förbereder sig artonårige Coriolanus Snow inför sitt uppdrag som mentor i spelen. En chans att återfå berömmelse och inflytande. Den en gång så mäktiga ätten Snow har nämligen sjunkit ner i en djup ekonomisk kris, och nu hänger hela familjens framtid på Coriolanus möjlighet att charma, utmanövrera och besegra sina klasskamrater. Så att just hans spelare går vinnande ur hungerspelen.

Men oddsen är emot honom. Han blir tilldelad det förnedrande uppdraget att vara mentor åt en flickspelare från Distrikt 12, sämst av de sämsta. Deras öde ligger nu i varandras händer — varje val som Coriolanus gör kan leda till framgång eller fall, triumf eller förintelse. Inne på arenan väntar en kamp på liv eller död. Men utanför arenan börjar Coriolanus få sympati för sin spelare … och tvingas tumma på spelreglerna i sin strävan att överleva. Till varje pris.

Tio år efter att kriget mot rebellerna tagit slut möter vi den unge Coriolanus Snow. Han bor i Huvudstaden med sin kusin och farmor i en praktfull våning. Båda hans föräldrar är döda och familjen är utfattig men försöker ändå upprätthålla skenet av överklass. De tionde hungerspelen ska ta sin början och Snow utses till mentor åt en ung flicka från distrikt 12.

Det här är väl ingen bok man läser om man inte först har läst (eller sett) Hungerspelen-trilogin. Men när man plockar upp den har man ju vissa förväntningar. Det kändes som en bra idé att skriva en bok om Snow, om hans uppväxt och hur han blev den han blev. Han var en intressant karaktär i Hungerspelen-böckerna. Men i denna var han helt enkelt urtråkig.

Jag kände varken sympati eller motvilja mot honom. Jag kände överhuvudtaget inget intresse för honom eller för någon annan karaktär i boken. Att Collins kan skriva intressanta karaktärer har hon ju visat tidigare, så därför blev jag så besviken på denna. Boken har så lite driv och hela historien känns helt odramatisk. Hungerspelen får knappt något utrymme och beskrivs mest som en tråkig tillställning.

Så som Snow beskrivs i den här boken är det väldigt svårt att förena honom med den karaktär han blir senare. Det skiljer förstås minst 60 år mellan Snow i denna bok och Snow i Hungerspelen och mycket kan hända. Jag vet inte vad Collins själv har uttalat om syftet med boken, men mitt syfte med att läsa boken var att få reda på hur Snow blev som han blev. Först mot allra slutet av den här boken börjar han förändras och då blir förändringen nästan oförståelig mot bakgrund av hur han dittills beskrivits.

En sak som jag retade mig väldigt på var att Collins hela tiden skulle förklara allt. Det kändes som att hon kom på en twist, ett inslag i handlingen, och var då tvungen att bygga upp det med förklaringar som inte alls behövdes. En karaktär ska sätta sig på en särskild plats. Varför måste det då förklaras varför den platsen var ledig just då. En karaktär lägger ned något i en väska. Varför måste det då förklaras exakt hur det kom sig att han öppnade just det facket. Jag minns inte att jag retade mig så på hennes sätt att skriva i Hungerspelen.

Totalt sett en besvikelse. Det var inte uselt, men det gick så trögt att läsa. Det kändes som en evighetslång bok och ja, den var klart längre än Hungerspelen, men när drivet saknades blev jag som inte sugen på att läsa. Den får en svag tvåa av mig.

Tisdagstrion vecka 25

Ugglan & Boken anordnar Tisdagstrion, en utmaning att tipsa varandra om tre böcker runt ett visst tema. Den här veckan är temat Från regnbågshyllan.

Saker som vi döljer av Laurie Frankel: I en familj med fyra söner föds ytterligare en son, Claude. Redan när Claude är fyra år säger han att han vill bli en flicka när han blir stor. Claude håller fast vid sin önskan under åren och blir snart Poppy. Familjen flyttar och bestämmer sig för att hålla det faktum att Poppy i själva verket är en pojke hemligt. Det är en bok om transsexualitet och en familjs önskan att ”göra rätt” i förhållandet till Claude/Poppy. Jag tyckte att boken var lite för sentimental och tillrättalagd, men den har fått mycket beröm av andra.

Skönhetens linje av Alan Hollinghurst: Nick är homosexuell och efter sina studier blir han inbjuden att bo i en överklassfamilj i London. Det är början av 80-talet då skräcken för AIDS var som störst. Den som var ung då minns nog hur det var. En riktigt bra bok om att komma ut, hitta sig själv och om att leva i en värld som man inte tillhör. Boken fick även Booker-priset.

Ett litet liv av Hana Yanagihara: Berättelse om fyra vänner i New York. I centrum står en av dem, Jude, som har en mycket traumatisk barndom. Berättelsen är otroligt mörk ibland och väldigt väldigt sorglig. Vänskapen mellan de fyra beskrivs på ett oerhört vackert sätt. Homosexualitet är inget jättestort tema, men det finns där hela tiden. En av de bästa böcker jag läst. Omslaget här nedan är så talande.