Kategori: smakebit

Smakebit på söndag; Där livet är fullkomligt

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Varannan vecka är det bloggen Flukten fra virkeligheten och varannan vecka är det bloggen Betraktninger som presenterar smakbitar.

Silvia Avallone är en italiensk författare som har kommit ut med ett par böcker tidigare. Det här är dock min första av henne. Smakbiten kommer från sid 10:

Bara en galning skulle åka buss med förlossningsvärkar, och hon hade gjort det. Smitit iväg utan att säga något. Med öronen fulla av hårda ord. Hon hade bestämt sig. Suttit dubbelvikt på sätet under hela färden och bitit sig i läppen flera gånger för att inte skrika rakt ut. De genomvåta jeansen hade klistrat sig mot stjärten och fostervattnet hade runnit längs benen.

Vad gjorde det, folk vände sig ändå inte om.

Vad gjorde det, inget skulle ändå förändras.

Smakebit på söndag; Alfabethuset

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Varannan vecka är det bloggen Flukten fra virkeligheten och varannan vecka är det bloggen Betraktninger som presenterar smakbitar.

Jag har läst några av Jussi Adler-Olsens böcker i serien om Avdelning Q, men det här är en fristående bok. Den ingår dels i Påskläsutmaningen, dels i utmaningen Månadens språk. Smakbiten kommer från en av de första sidorna:

Hans uppgift blev nu att välja ut tolv brittiska besättningar att ingå i den 8:e och 9:e amerikanska luftflottan: åtta instruktörsgrupper och fyra stödbesättningar med speciella observationsuppgifter.

För uppgiften hade man utrustat tvåsitsiga jaktplan, P-51D-Mustanger, med Meddo-apparater och finkänsliga optiska instrument.

Det var bara två veckor sedan James Teasdale och Bryan Young hade valts ut att bli den första besättningen som skulle pröva materielen under så kallade normala förhållanden.

Kort sagt kunde de räkna med att komma i strid igen.

Smakebit på söndag; Parable of the Sower

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.

Den amerikanska författaren Octavia Butler föddes 1947 och dog 2006. Hennes skrivande tillhörde genren science fiction även om hon själv inte ansåg att hon tillhörde någon genre. Jag har tidigare läst hennes (tror jag) mest kända bok Kindred och tyckte mycket om den. Den kom ut redan 1979. Parable of the Sower är första delen i en serie på två böcker och kom ut 1993. Den utspelar sig i en avlägsen framtid (2025) då världen har kollapsat och bl.a. vatten har blivit en bristvara. Smakbiten är från sid. 17:

It’s a lot harder to give up water.

Fashion helps. You’re supposed to be dirty now. If you’re clean, you make a target of yourself. People think you’re showing off, trying to be better than they are. Among the younger kids, being clean is a great way to start a fight. Cory won’t let us stay dirty here in the neighbourhood, but we all have filthy clothes to wear outside the walls. Even inside, my brothers throw dirt on themselves as soon as they get away from the house. It’s better than getting beaten up all the time.

Smakebit på söndag; Queenie

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Debutromanen Queenie av Candice Carty-Williams har fått mycket beröm och verkar riktigt rolig. Det färgglada omslaget bidrar till känslan. Smakebiten är från en av de första sidorna och utspelar sig vid ett besök hos gynekologen:

Jag öppnade munnen för att påpeka att alla män födda en viss tid på året inte var olika versioner av Lucifer, men Maggie, som alltid ville utforska alla samtalsämnen fullt ut, hade mer att säga. I det allt fullare väntrummet fortsatte hon med sin starkaste utomhusröst att föreläsa för mig (och alla som satt runtomkring), och även om jag själv var för orolig för vad som kunde tänkas pågå inuti min livmoder för att ta in det hon sa, nickade kvinnan mittemot häftigt medan hon stirrade på Maggies rödbruna peruk som om den vilken sekund som helst skulle trilla av. ”Var Prince tvilling?” frågade jag. ”Jag är ganska säker på att han var född i juni.”

”Prince – må han vila i frid – var Prince”, sa Maggie och såg mig i ögonen. ”Astrologin kunde inte, och kan fortfarande inte, tillämpas på Prince…”

Smakebit på söndag; The Dead Zone

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.

The Dead Zone av Stephen King kom ut 1979 men har blivit högaktuell igen under de senaste åren på grund av huvudpersonen politikern Greg Stillsons likhet med Donald Trump. Jag har förstått att det finns en film med Martin Sheen i rollen som Stillson och den tänker jag se när jag har läst ut boken.

Smakbiten kommer från kapitel 1 och känns som en typisk King-inledning till ett kapitel:

The two things Sarah remembered about that night later were his run of luck at the Wheel of Fortune and the mask. But as time passed, years of it, it was the mask she thought about – when she could bring herself to think about that horrible night at all.

Smakebit på söndag; Midaqq-gränden

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Midaqq-gränden av Naguib Mahfouz kom ut på originalspråket 1947 och på svenska 1980. Det är en av hans mest kända romaner. Han fick nobelpriset 1988. Jag läser den som en del i utmaningen Månadens språk, som Scyllas hylla håller i.

Midaqq-gränden bebos av en grupp märkliga karaktärer. I det här avsnittet oroar sig farbror Kamil för att hans död är nära förestående och att han inte har något som han kan begravas i:

Abbas barberaren fortsätter:

– Gott folk: farbror Kamils bekymmer gjorde mig bedrövad, för hans sötsaker har otvivelaktigt varit en tillgång för oss alla. Så jag har för säkerhets skull köpt en svepning åt honom och lagt undan den i trygg förvaring tills den stund kommer då den ska användas.

Och Abbas vände sig mot farbror Kamil:

– Detta är något som jag hållit hemligt för dig och nu talar jag om det inför alla här så att de kan vara vittnen.

Alla såg glada ut och låtsades ta det på fullt allvar för att lura farbror Kamil. Han var känd för sin godtrogenhet. De prisade barberarens storsinthet och ädla sinnelag; det var sannerligen en värdig handling gentemot den man han tyckte om och delade lägenhet med, till och med delade sitt liv med som om de varit av samma kött och blod. Till och med seyyid Ridwan smålog förnöjt och till slut började farbror Kamil betrakta sin vän med naiv förvåning och fråga:

– Är det sant vad du säger, Abbas?

Smakebit på söndag; The Running Man

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.

Det får fortsatt trögt med läsningen, så istället för att läsa ut någon av de böcker som varit med på de två senaste smakbitarna, har jag påbörjat en ny. Det är The Running Man av Stephen King, som kom ut under pseudonymen Richard Bachman 1982. Den utspelar sig i en dystopisk framtid år 2025. Det måste ha verkat väldigt avlägset då för snart 40 år sedan…. Huvudpersonen Richards är i desperat behov av pengar till medicin åt sin lilla dotter och ser sin chans att försöka få delta i ett tävlingsprogram i TV.

Half-time was over, and the game was on again. This wasn’t one of the big ones of course, just a cheap daytime come-on called Treadmill to Bucks. They accepted only chronic heart, liver, or lung patients, sometimes throwing in a crip for comic relief. Every minute the contestant could stay on the treadmill (keeping up a steady flow of chatter with the emcee), he won ten dollars. Every time the emcee asked a Bonus Question in the contestant’s category (the current pal, a heart murmur from Hackensack, was an American history buff) which was worth fifty dollars. If the contestant, dizzy, out of breath, heart doing fantastic rubber acrobatics in his chest, missed the question, fifty dollars was deducted from his winnings and the treadmill was speeded up.

Idag blir det lite skidåkning för mig. Ha en trevlig söndag!

Smakebit på söndag; Igelkottens elegans

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Det här året har inte börjat bra läsmässigt. Jag har väldigt svårt att få ro i kroppen att sitta ner en längre stund och läsa. Ljudböcker går hyfsat men jag får lyssna om då och då när jag upptäcker att jag har missat något. Jag hoppas att det lossnar snart. Den här veckans smakbit kommer från Muriel Barberys Igelkottens elegans, som jag varit nyfiken på ett tag. Det här är de allra första två styckena för längre har jag inte kommit..

– Marx har förändrat min världsbild totalt, förklarade Antoine Pallières i morse, en ung man som i vanliga fall aldrig bevärdigar mig med ett ord.

Unge Pallières är välmående ättling till en gammal anrik industriägarfamilj och son till en av mina åtta arbetsgivare. Glädjestrålande över sin upptäckt stod han där, den franska storföretagarelitens senaste uppstötning – i vars kretsar man enbart förökar sig genom belevade hickningar och utan laster – och berättade av bara farten, utan en tanke på att jag kanske begrep vad han talade om. Vad förstår de arbetande massorna av Marx skrifter? Svårlästa som de är med sin högtravande stil, sin snåriga prosa och sina teoretiska hårklyverier.

Smakebit på söndag; Samlade verk

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.

Ur Lydia Sandgrens Samlade verk kommer veckans smakbit. Det är en riktig tegelsten till bok med ett färgglatt omslag och väldigt många ord. Detta är från sidan 20:

Det inträffade många år tidigare, under en period då han umgicks med en ganska trevlig grafisk designer. Hon släpade ideligen med honom på olika lägenhetsvisningar, möjligen för att demonstrera sitt oberoende. ”Jag tänkte köpa en lägenhet”,sa hon, och Martin blev aldrig klar över om hon därmed också ville säga något annat. Det var hur som helst alltid något fel på lägenheterna. En låg på bottenplan, en annan hade ett kök helt i mörkgrönt kakel. För dyr, för liten, för nybyggd. Medan hon pratade med mäklare om stambyten och balkongbyggen strosade Martin runt i andra människors hem, iordningsställda så att någon verkade bo-där-men-inte-riktigt, och roade sig med att försöka identifiera visningarnas algoritmer. I köket fanns alltid färska kryddor med prislapp kvar i botten. I sofforna var vissa sorters kuddar utplacerade. På handfatet brann ett litet värmeljus.

Det var en i grund och botten meningslös syssla, och följaktligen var det mycket nära att han inte följde med på just den visningen. Han gjorde det ändå eftersom ett nej skulle vara början på en massa andra nej.

Smakebit på söndag; Vita nätter

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Vad passar bättre än en tripp till Shetlandsöarna när man behöver lite avkoppling från vardagen? Vita nätter är andra delen i Ann Cleeves kvartett som utspelar sig på dessa karga och blåsiga öar. I just den här delen är det sommar och ljust dygnet runt, vilket (enligt Ann Cleeves) gör människorna på ön lite konstiga. Smakbiten kommer från kapitel 2 där en känd artist spelar på en vernissage.

Han spelade så intensivt att publikens ögon inte kunde följa hans fingrar. Så slutade musiken plötsligt. Pojken bugade sig. Folk hurrade. Perez hade sett honom spela många gånger tidigare, men framträdandet gjorde ändå ett djupt intryck på honom och han kände en chauvinistisk stolthet över det, vilket fick honom att bli illa till mods. Han såg på Fran. Kanske var det här för sentimentalt för henne. Men hon jublade precis som de andra.

Bella lämnade skuggan och gick ut i ljuset till Roddy. Hon tackade för framträdandet genom att sträcka ut ena armen i en tafatt dramatisk gest.

”Roddy Sinclair”, sa hon. ”Min brorson.” Hon såg sig omkring. ”Det är bara tråkigt att det inte var mer folk här som fick se honom.” Och det var verkligen bara ett fåtal personer i lokalen. Hennes ord gjorde det plötsligt påfallande. Hon måste ha insett det, för hon rynkade pannan igen. Det var tydligt att hon önskade att hon inte hade nämnt det.