Smakebit på söndag; The Dead Zone

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.

The Dead Zone av Stephen King kom ut 1979 men har blivit högaktuell igen under de senaste åren på grund av huvudpersonen politikern Greg Stillsons likhet med Donald Trump. Jag har förstått att det finns en film med Martin Sheen i rollen som Stillson och den tänker jag se när jag har läst ut boken.

Smakbiten kommer från kapitel 1 och känns som en typisk King-inledning till ett kapitel:

The two things Sarah remembered about that night later were his run of luck at the Wheel of Fortune and the mask. But as time passed, years of it, it was the mask she thought about – when she could bring herself to think about that horrible night at all.

Smakebit på söndag; Midaqq-gränden

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Midaqq-gränden av Naguib Mahfouz kom ut på originalspråket 1947 och på svenska 1980. Det är en av hans mest kända romaner. Han fick nobelpriset 1988. Jag läser den som en del i utmaningen Månadens språk, som Scyllas hylla håller i.

Midaqq-gränden bebos av en grupp märkliga karaktärer. I det här avsnittet oroar sig farbror Kamil för att hans död är nära förestående och att han inte har något som han kan begravas i:

Abbas barberaren fortsätter:

– Gott folk: farbror Kamils bekymmer gjorde mig bedrövad, för hans sötsaker har otvivelaktigt varit en tillgång för oss alla. Så jag har för säkerhets skull köpt en svepning åt honom och lagt undan den i trygg förvaring tills den stund kommer då den ska användas.

Och Abbas vände sig mot farbror Kamil:

– Detta är något som jag hållit hemligt för dig och nu talar jag om det inför alla här så att de kan vara vittnen.

Alla såg glada ut och låtsades ta det på fullt allvar för att lura farbror Kamil. Han var känd för sin godtrogenhet. De prisade barberarens storsinthet och ädla sinnelag; det var sannerligen en värdig handling gentemot den man han tyckte om och delade lägenhet med, till och med delade sitt liv med som om de varit av samma kött och blod. Till och med seyyid Ridwan smålog förnöjt och till slut började farbror Kamil betrakta sin vän med naiv förvåning och fråga:

– Är det sant vad du säger, Abbas?

Smakebit på söndag; The Running Man

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.

Det får fortsatt trögt med läsningen, så istället för att läsa ut någon av de böcker som varit med på de två senaste smakbitarna, har jag påbörjat en ny. Det är The Running Man av Stephen King, som kom ut under pseudonymen Richard Bachman 1982. Den utspelar sig i en dystopisk framtid år 2025. Det måste ha verkat väldigt avlägset då för snart 40 år sedan…. Huvudpersonen Richards är i desperat behov av pengar till medicin åt sin lilla dotter och ser sin chans att försöka få delta i ett tävlingsprogram i TV.

Half-time was over, and the game was on again. This wasn’t one of the big ones of course, just a cheap daytime come-on called Treadmill to Bucks. They accepted only chronic heart, liver, or lung patients, sometimes throwing in a crip for comic relief. Every minute the contestant could stay on the treadmill (keeping up a steady flow of chatter with the emcee), he won ten dollars. Every time the emcee asked a Bonus Question in the contestant’s category (the current pal, a heart murmur from Hackensack, was an American history buff) which was worth fifty dollars. If the contestant, dizzy, out of breath, heart doing fantastic rubber acrobatics in his chest, missed the question, fifty dollars was deducted from his winnings and the treadmill was speeded up.

Idag blir det lite skidåkning för mig. Ha en trevlig söndag!

Smakebit på söndag; Igelkottens elegans

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Det här året har inte börjat bra läsmässigt. Jag har väldigt svårt att få ro i kroppen att sitta ner en längre stund och läsa. Ljudböcker går hyfsat men jag får lyssna om då och då när jag upptäcker att jag har missat något. Jag hoppas att det lossnar snart. Den här veckans smakbit kommer från Muriel Barberys Igelkottens elegans, som jag varit nyfiken på ett tag. Det här är de allra första två styckena för längre har jag inte kommit..

– Marx har förändrat min världsbild totalt, förklarade Antoine Pallières i morse, en ung man som i vanliga fall aldrig bevärdigar mig med ett ord.

Unge Pallières är välmående ättling till en gammal anrik industriägarfamilj och son till en av mina åtta arbetsgivare. Glädjestrålande över sin upptäckt stod han där, den franska storföretagarelitens senaste uppstötning – i vars kretsar man enbart förökar sig genom belevade hickningar och utan laster – och berättade av bara farten, utan en tanke på att jag kanske begrep vad han talade om. Vad förstår de arbetande massorna av Marx skrifter? Svårlästa som de är med sin högtravande stil, sin snåriga prosa och sina teoretiska hårklyverier.

Smakebit på söndag; Samlade verk

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.

Ur Lydia Sandgrens Samlade verk kommer veckans smakbit. Det är en riktig tegelsten till bok med ett färgglatt omslag och väldigt många ord. Detta är från sidan 20:

Det inträffade många år tidigare, under en period då han umgicks med en ganska trevlig grafisk designer. Hon släpade ideligen med honom på olika lägenhetsvisningar, möjligen för att demonstrera sitt oberoende. ”Jag tänkte köpa en lägenhet”,sa hon, och Martin blev aldrig klar över om hon därmed också ville säga något annat. Det var hur som helst alltid något fel på lägenheterna. En låg på bottenplan, en annan hade ett kök helt i mörkgrönt kakel. För dyr, för liten, för nybyggd. Medan hon pratade med mäklare om stambyten och balkongbyggen strosade Martin runt i andra människors hem, iordningsställda så att någon verkade bo-där-men-inte-riktigt, och roade sig med att försöka identifiera visningarnas algoritmer. I köket fanns alltid färska kryddor med prislapp kvar i botten. I sofforna var vissa sorters kuddar utplacerade. På handfatet brann ett litet värmeljus.

Det var en i grund och botten meningslös syssla, och följaktligen var det mycket nära att han inte följde med på just den visningen. Han gjorde det ändå eftersom ett nej skulle vara början på en massa andra nej.

Smakebit på söndag; Vita nätter

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Vad passar bättre än en tripp till Shetlandsöarna när man behöver lite avkoppling från vardagen? Vita nätter är andra delen i Ann Cleeves kvartett som utspelar sig på dessa karga och blåsiga öar. I just den här delen är det sommar och ljust dygnet runt, vilket (enligt Ann Cleeves) gör människorna på ön lite konstiga. Smakbiten kommer från kapitel 2 där en känd artist spelar på en vernissage.

Han spelade så intensivt att publikens ögon inte kunde följa hans fingrar. Så slutade musiken plötsligt. Pojken bugade sig. Folk hurrade. Perez hade sett honom spela många gånger tidigare, men framträdandet gjorde ändå ett djupt intryck på honom och han kände en chauvinistisk stolthet över det, vilket fick honom att bli illa till mods. Han såg på Fran. Kanske var det här för sentimentalt för henne. Men hon jublade precis som de andra.

Bella lämnade skuggan och gick ut i ljuset till Roddy. Hon tackade för framträdandet genom att sträcka ut ena armen i en tafatt dramatisk gest.

”Roddy Sinclair”, sa hon. ”Min brorson.” Hon såg sig omkring. ”Det är bara tråkigt att det inte var mer folk här som fick se honom.” Och det var verkligen bara ett fåtal personer i lokalen. Hennes ord gjorde det plötsligt påfallande. Hon måste ha insett det, för hon rynkade pannan igen. Det var tydligt att hon önskade att hon inte hade nämnt det.

Smakebit på söndag; Vit död

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.

Isländske författaren Ragnar Jónasson är en riktig favorit. Vit död är fjärde boken i serien om polisen Hulda Hermansdottir och första boken med en annan huvudperson, Helgi. Trots att jag har läst halva boken nu får jag inget grepp om honom men spännande är det. Smakbiten kommer från kapitel 2 då sjuksköterskan Tinna är på väg att göra en obehaglig upptäckt:

Dörren in till Yrsas arbetsrum stod på glänt. Det var också ovanligt, och åter fick Tinna en känsla av obehag. Plötsligt insåg hon att kanske var hon inte alls ensam. Kanske hade Yrsa infunnit sig redan i svinottan. Därför hade ingången varit olåst, och därför stod dörren int till henne öppen.

Tinna ropade, fastän inte särskilt högt: ”Yrsa, är du där?”

Hon stod kvar, orörlig vid garderoben, såg dropparna falla från den gula kappan ner på klinkergolvet. Hon förväntade sig att Yrsa skulle svara, på sitt vanliga vresiga sätt. Kanske be om kaffe, och det bums. Det enda som hördes var däremot ljudet av vattendropparna som landade på golvet, stilla, dämpat, men ändå ett tydligt tecken på att Yrsa inte var på plats.

Smakebit på söndag; Strandläsning

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Jag kände att jag behövde lite ljus och sommar i mitt liv nu den här mörkaste tiden på året. Därför fick det bli Strandläsning av Emily Henry. Den verkar dock inte så särskilt ljus faktiskt, men kanske att det blir ett lyckligt slut i alla fall.

Min poäng är att jag började berätta en vacker saga för mig själv om mitt liv, om ödet och hur saker och ting alltid löser sig, och vid tjugoåtta års ålder var min berättelse perfekt.

Perfekta (cancerfria) föräldrar som ringde flera gånger i veckan, lulliga på vin eller varandras sällskap. Perfekt (spontant, flerspråkig, 1,90 lång) pojkvän som jobbade på akuten och kunde laga coq au vin. Perfekt shabby chic lägenhet i Queens. Perfekt jobb med att skriva romantiska romaner – inspirerade av de perfekta föräldrarna och den perfekta pojkvännen – för Sandy Lowe Books.

Perfekt liv.

Men det var bara en berättelse, och när en lucka i handlingen dök upp rasade alltihop. Det är så det funkar med sagor.

Smakebit på söndag: 1793

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.

Är jag möjligen sist ut att läsa 1793 av Niklas Natt och Dag ? Det är verkligen en bok som så många nämner när man pratar om böcker. Jag hittade mitt exemplar i vår lilla nyinrättade ”bibliotekshylla” på jobbet. Min smakbit är från öppningskapitlet för jag har precis bara öppnat den:

När Cardell börjar komma till sans av de ivriga knuffarna dröjer smärtan för några ögonblick kvar i den vänsterarm han inte längre äger. I den saknade lemmens ställe hänger nu en snidad trähand av bok. Stumpen vilar i ett urgröpt hålrum och virket hålls fäst vid armbågen av läderslingor. De skär in i hans kött. Han borde vid det här laget ha vett att lossa remmarna innan han tuppar av.

Inte ens två veckor kvar till julafton. Otroligt! Ha en skön söndag alla!

Smakebit på söndag; Midnattsbiblioteket

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Midnattsbiblioteket är en nyutkommen bok från Matt Haig. Den handlar om ensamhet, besvikelser och möjligheten att få leva om sitt liv. Enligt baksidestexten måste huvudpersonen besvara frågan: Vilket är det bästa sättet att få ett lyckligt liv?

Tre timmar innan hon beslöt sig för att dö värkte hela henne väsen av ånger, som om den förtvivlan hon kände i sitt sinne på något sätt spridit sig till kroppen och lemmarna. Som om den intagit varenda del av henne.

Hon tänkte på att alla hade det bättre utan henne. Kommer du för nära ett svart hål drar gravitationen ner dig i dess dystra mörka verklighet.

Tanken var som en oupphörlig sinneskramp. Alldeles för obehaglig att bära, ändå så stark att den inte gick att undvika.

Nora gick igenom sina sociala medier. Inga sms, inga kommentarer, inga nya följare, inga vänförfrågningar. Hon var antimateria, med självömkan ovanpå.