Smakebit på söndag; Vit död

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.

Isländske författaren Ragnar Jónasson är en riktig favorit. Vit död är fjärde boken i serien om polisen Hulda Hermansdottir och första boken med en annan huvudperson, Helgi. Trots att jag har läst halva boken nu får jag inget grepp om honom men spännande är det. Smakbiten kommer från kapitel 2 då sjuksköterskan Tinna är på väg att göra en obehaglig upptäckt:

Dörren in till Yrsas arbetsrum stod på glänt. Det var också ovanligt, och åter fick Tinna en känsla av obehag. Plötsligt insåg hon att kanske var hon inte alls ensam. Kanske hade Yrsa infunnit sig redan i svinottan. Därför hade ingången varit olåst, och därför stod dörren int till henne öppen.

Tinna ropade, fastän inte särskilt högt: ”Yrsa, är du där?”

Hon stod kvar, orörlig vid garderoben, såg dropparna falla från den gula kappan ner på klinkergolvet. Hon förväntade sig att Yrsa skulle svara, på sitt vanliga vresiga sätt. Kanske be om kaffe, och det bums. Det enda som hördes var däremot ljudet av vattendropparna som landade på golvet, stilla, dämpat, men ändå ett tydligt tecken på att Yrsa inte var på plats.

Smakebit på söndag; Strandläsning

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Jag kände att jag behövde lite ljus och sommar i mitt liv nu den här mörkaste tiden på året. Därför fick det bli Strandläsning av Emily Henry. Den verkar dock inte så särskilt ljus faktiskt, men kanske att det blir ett lyckligt slut i alla fall.

Min poäng är att jag började berätta en vacker saga för mig själv om mitt liv, om ödet och hur saker och ting alltid löser sig, och vid tjugoåtta års ålder var min berättelse perfekt.

Perfekta (cancerfria) föräldrar som ringde flera gånger i veckan, lulliga på vin eller varandras sällskap. Perfekt (spontant, flerspråkig, 1,90 lång) pojkvän som jobbade på akuten och kunde laga coq au vin. Perfekt shabby chic lägenhet i Queens. Perfekt jobb med att skriva romantiska romaner – inspirerade av de perfekta föräldrarna och den perfekta pojkvännen – för Sandy Lowe Books.

Perfekt liv.

Men det var bara en berättelse, och när en lucka i handlingen dök upp rasade alltihop. Det är så det funkar med sagor.

Smakebit på söndag: 1793

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.

Är jag möjligen sist ut att läsa 1793 av Niklas Natt och Dag ? Det är verkligen en bok som så många nämner när man pratar om böcker. Jag hittade mitt exemplar i vår lilla nyinrättade ”bibliotekshylla” på jobbet. Min smakbit är från öppningskapitlet för jag har precis bara öppnat den:

När Cardell börjar komma till sans av de ivriga knuffarna dröjer smärtan för några ögonblick kvar i den vänsterarm han inte längre äger. I den saknade lemmens ställe hänger nu en snidad trähand av bok. Stumpen vilar i ett urgröpt hålrum och virket hålls fäst vid armbågen av läderslingor. De skär in i hans kött. Han borde vid det här laget ha vett att lossa remmarna innan han tuppar av.

Inte ens två veckor kvar till julafton. Otroligt! Ha en skön söndag alla!

Smakebit på söndag; Midnattsbiblioteket

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Midnattsbiblioteket är en nyutkommen bok från Matt Haig. Den handlar om ensamhet, besvikelser och möjligheten att få leva om sitt liv. Enligt baksidestexten måste huvudpersonen besvara frågan: Vilket är det bästa sättet att få ett lyckligt liv?

Tre timmar innan hon beslöt sig för att dö värkte hela henne väsen av ånger, som om den förtvivlan hon kände i sitt sinne på något sätt spridit sig till kroppen och lemmarna. Som om den intagit varenda del av henne.

Hon tänkte på att alla hade det bättre utan henne. Kommer du för nära ett svart hål drar gravitationen ner dig i dess dystra mörka verklighet.

Tanken var som en oupphörlig sinneskramp. Alldeles för obehaglig att bära, ändå så stark att den inte gick att undvika.

Nora gick igenom sina sociala medier. Inga sms, inga kommentarer, inga nya följare, inga vänförfrågningar. Hon var antimateria, med självömkan ovanpå.

Smakebit på söndag; Redemption point

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.

Redemption point av Candice Fox är andra delen i serien om den före detta polisen Ted Conkaffey i Australien. Det här är de första raderna i boken.

På andra sidan stängslet fanns det rovdjur. Jag visste att de var där även om jag inte hade sett dem under de månader som hade gått sedan jag slapp ur fängelset. Min kvällsritual bestod i att gå ner till vattnet och söka med blicken efter två orörliga ögon strax ovanför vattenytan, snärten från en taggig svans. Matdags. En prehistorisk reptil på ett halvt ton som lättjefullt sträckte ut sig och gled genom det av kvällssol upplysta vattnet, och som bara skildes från mig genom ett rostigt stängsel. Jag spanade efter krokodilerna varje dag, drogs till nedre delen av min ensliga tomt vid Crimson Lake till följd av minnet av att själv vara en av dem. Ted Conkaffey. Odjuret. Jägaren. Monstret som ständigt låg på lur och som omvärlden måste skyddas från.

Krokodiler känns som läskiga opålitliga djur, som jag inte skulle vilja ha på min bakgård. Vem minns inte Crocodile Dundee? Eller Steve Irwin, the Crocodile Hunter?

Smakebit på söndag; Dödens kemi

Nu var det länge sedan jag bloggade. Oktober/november är alltid en stressig tid på jobbet och i år är det värre än någonsin. Så lusten att läsa försvann. Den här helgen är den första på över en månad när jag inte jobbar och läslusten hittade tillbaka litegrann i alla fall.

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Dödens kemi av Simon Beckett är en bok som jag har sett lite här och där. Igår tittade jag in lite snabbt på Myrorna och där stod ett fint exemplar och väntade på mig. De första sidornas beskrivning av en död kropp fick mig nästan att ge upp:

Neil och Sam stötte på fluglarvspåret i kanten av Farnhamskogen, just där myren tar vid. Det var i andra veckan av juli och den onaturliga sommaren tycktes redan ha pågått i en evighet. Hettan verkade oändlig. Den sög ur färgen ur träden och stekte marken tills den var hård som en benknota. Pojkarna var på väg till Willow Hole, en vassrik damm som fick duga som ortens swimmingpool. Där skulle de träffa kompisar och tillbringa söndagseftermiddagen med att slänga sig i det ljumma gröna vattnet från ett utskjutande träd. Det var i varje fall vad de trodde.

Ha en trevlig söndag alla!

Smakebit på söndag; American Dirt

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

American Dirt av Jeanine Cummins är en bok som har fått mycket uppmärksamhet i USA. Den har bl.a. valts ut i Oprahs bokklubb, vilket förstås är mycket stort. Både Oprah och författaren har dock fått mycket kritik. Jag har valt att inte sätta mig in i kritiken för jag vill först läsa boken själv. Jag vill bilda mig en egen uppfattning av berättelsen innan jag (möjligen) låter mig påverkas av andra.

Smakbiten är från en av de första sidorna. Åttaårige Luca gömmer sig i badrummet tillsammans med sin mamma när det skjuts utanför huset.

There’s a blessing in the moments after terror and before confirmation. When at last he moves his body, Luca experiences a brief, lurching exhilaration at the very fact of his being alive. For a moment he enjoys the ragged passage of breath through his chest. He places his palms flat to feel the cool press of tiles beneath his skin. Mami collapses against the wall across from him and works her jaw in a way that reveals the dimple in her left cheek. It’s weird to see her good church shoes in the shower. Luca touches the cut on his lip. The blood has dried there, but he scratches it with his teeth, and it opens again. He understands that, were this a dream, he would not taste blood.

Ha en riktigt trevlig söndag! Här är det ruskväder, som gjort för att stanna inne!

Smakebit på söndag; Det slutna ögat

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fre virkeligheten som håller i trådarna.

Belinda Bauer är en brittisk författare som skriver ganska mörka kriminalromaner. Hon har skrivit en trilogi som kallas Exmoortrilogin och sen en rad fristående böcker. Den bok som jag nu har börjat på är fristående och heter Det slutna ögat. Den ska tydligen handla om en försvunnen fyraåring. Böcker där barn är offer kan vara riktigt jobbiga så vi får se hur det känns. Smakbiten kommer från en av de första sidorna och beskriver en flicka som är på väg att ta livet av sig (vad det verkar):

Han sträckte ut en hjälpande hand mot flickan när hon svängde benen över murkrönet, men hon lutade sig bort från honom, så då fick det väl bli så. Hon gled osmidigt ned från muren, med på gatan intill honom. Hon var nästan tre decimeter kortare än han, och Marvel var ingen jätte.

Hon huttrade, slog armarna kring sig.

Innan någon av dem hann säga någonting fick 20:20-tåget från Victoria Station bron att skälva under dem. De stirrade ned mot det framrusande svarta taket som skymde spåren där tåget dundrande fram under fötterna på dem, rätt igenom Bickleys järnvägsstation.

I den påföljande tystnaden gav flickan honom en förebrående blick, men kriminalkommissarie Marvel bara ryckte på axlarna.

Ha en riktigt trevlig söndag! Det känns att det börjar bli höst med mörker mycket tidigare på kvällarna. Som gjort för läsning under en filt.

Smakebit på söndag; Sanditon

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Jag tycker väldigt mycket om Jane Austens böcker och har läst om flertalet av böckerna flera gånger. Därför blev jag så förvånad i somras när jag upptäckte att det fanns en bok av henne som jag inte hade läst. Sanditon är hennes sista bok som hon också inte hann avsluta. Eftersom jag inte kommit så långt än så vet jag inte hur oavslutad den är. Den här smakbiten kommer från en av de första sidorna. Hon har även i denna bok ett språk som känns väldigt typiskt henne. Det är långa vindlande meningar med gott om inskjutna satser.

Mr Heywood, such was the name of the said proprietor, advanced with a very civil salutation, much concern for the accident, some surprise at anybody’s attempting that road in a carriage, and ready offers of assistance. His courtesies were received with good breeding and gratitude, and while one or two of the men lent their help to the driver in getting the carriage upright again, the traveller said, ”You are extremely obliging, sir, and I take you at your word. The injury to my leg is, I dare say, very trifling. But it is always best in these cases, you know, to have a surgeon’s opinion without loss of time; and as the road does not seem in a favourable state for my getting up to his house myself, I will thank you to send off one of these good people for the surgeon.”

Smakebit på söndag; Familjen

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fre virkeligheten som håller i trådarna.

Journalisten Johanna Bäckström Lerneby följer en familj från Angered genom rättegångar, förundersökningar, myndighetsprotokoll och intervjuer. Hon skriver en bok där både brottsoffer och gärningsmän får komma till tals. Boken, som heter Familjen, handlar om det parallella samhälle som uppstår när, enligt henne, brottslighet kontrollerar en hel förort och alla som bor där. Den handlar också om polisens kamp för att återta kontrollen. Smakbiten kommer från prologen:

Själv fick jag upp ögonen för familjen drygt tio år tidigare, men hade aldrig rapporterat om dem annat än genom enskilda rättsfall. Jag hade precis börjat på Aftonbladets krimredaktion när Ulf Merlander stod i rätten och beskrev Al Asim som en maffiafamilj, och jag följde medierapporteringen om familjen på avstånd. Det gjorde mina chefer också och tittade menande på mig:

”Du, den här maffiafamiljen i Göteborg… Varför har man inte hört talas om dem förut? Borde inte vi berätta den historien?”