Läst i augusti 2020

Lästa böcker i augusti:

  1. Betraktaren av Belinda Bauer
  2. De öde fälten av Elly Griffiths
  3. Byn av Ragnar Jónasson
  4. En kvinna i blått av Elly Griffiths
  5. Dolt i mörker av Elly Griffiths
  6. Den mörka ängeln av Elly Griffiths
  7. Crazy Rich Asians av Kevin Kwan
  8. Saknad av Karin Alvtegen
  9. En cirkel av sten av Elly Griffiths
  • Goodreads challenge: 74/100
  • Bäst denna månad: Ingen riktig fullträff, men jag får nog säga Byn av Ragnar Jónasson.

Nu har jag lyssnat klart på alla elva böcker som hittills kommit ut om Ruth Galloway. Jag kommer nog få abstinensbesvär när hon inte längre kan följa mig på mina promenader och bilfärder. Serien håller generellt sett väldigt hög klass även om det förstås finns bättre och sämre böcker.

Jag fick inte in något riktigt bra bok den här månaden. Byn var bra, men inte lika bra som Jónassons serie om Hulda Hermansdottir.

Vad jag läste då

Jag har registrerat mina lästa böcker på Goodreads sedan juni 2014. Det är intressant att gå tillbaka och se vilka böcker jag läst i olika perioder av mitt liv. En del böcker minns jag knappt och andra lyser klart i mitt minne. En del böcker är väldigt förknippade med vad som hände i övrigt i livet just då. Under någon månad här och där har jag inte läst en enda bok, vilket känns ofattbart med tanke på hur viktig läsningen är för mig.

För fem år sedan (lite drygt), i augusti 2015, läste jag följande böcker:

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman: Gaiman är en produktiv författare som huvudsakligen skriver fantasy. Den här boken är som en saga och riktigt fint berättad. Om man är nyfiken på Gaiman är detta en bra bok att börja med tycker jag. Den fick tre starka stjärnor av mig.

Sophies historia av Jojo Moyes: Moyes skriver ofta böcker med starka karaktärer som ställs inför olika typer av val i livet. Den här boken är inget undantag. Den utspelar sig delvis i nutid och delvis under första världskriget. Ibland funkar det med två så olika berättelser men ibland tappar jag intresset för den ena… Den här boken fick tre stjärnor av mig.

Kärlek het som chili av Laura Esquivel: Den här boken kom ut för många år sedan, ungefär samtidigt som jag gick igenom en fas då jag läste många böcker från Sydamerika. Den här är visserligen från Mexico men den har mycket gemensamt med böcker från Sydamerika. Starka känslor, lite bisarra inslag och en del övernaturlighet. När jag läste om den år 2015 tyckte jag fortfarande mycket om den. Den fick fyra stjärnor av mig.

Livet efter dig av Jojo Moyes: Ytterligare en bok av Moyes och det här måste vara hennes mest kända. Det är nog inte många som inte har läst den (eller sett filmen). Jag tyckte om den och den fick fyra stjärnor av mig.

Drottningen vänder blad av Alan Bennett: Ibland dyker det upp en bok som jag inte minns något alls av. Det här är en sådan. Inte ens sammanfattningen ger mig några minnesbilder. Jag måste ha gillat den men den gav inga bestående intryck. Den fick fyra stjärnor av mig.

Fyren mellan haven av M.L. Stedman: Ytterligare en välkänd bok som också blivit en storfilm. Det är verkligen en hjärtskärande berättelse om barnlöshet, sorg och ett val som får ödesdigra konsekvenser. En riktigt bra bok som fick fyra starka stjärnor av mig.

Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery: Jag vet inte hur många gånger jag läste Anne på Grönkulla som barn, det måste ha varit minst ett tiotal. Jag älskade den och även de följande böckerna. Nu läste jag om den för min dotter. Lite typiskt är det inte en bok som uppskattas lika mycket av barn idag tror jag. Jag tyckte fortfarande att den höll, men kanske är det mest av sentimentala skäl…

Tisdagstrion vecka 36

Ugglan & Boken anordnar Tisdagstrion, en utmaning att tipsa varandra om tre böcker runt ett visst tema. Den här veckan är temat Vatten.

The River av Peter Heller: Den här boken kom ut förra året och den har inte översatts till svenska. Men om man läser böcker på engelska ibland kan jag verkligen rekommendera den. Den handlar om två vänner som bestämmer sig för att paddla kanot i vildmarken i norra Canada. Det är helt fantastiska naturbeskrivningar och en riktigt spännande intrig. Den är också ordentligt sorglig.

De osynliga av Roy Jacobsen: På en ö utanför kusten i Nordnorge bor en familj med en dotter Ingrid som vi får följa under tiden hon växer upp. Boken utspelar sig i början av 1900-talet och det är kargt, fattigt och farligt. Havet spelar förstås en stor roll för familjen, både för deras försörjning och för att det är vad som avskiljer dem från andra människor. Den är långsamt berättad och med en riktig känsla för naturen.

En farofylld överfart av Rachel Rhys: Strax före andra världskrigets början får vi följa Lily på hennes färd över världshaven från England till Australien. Jag tycker om det lite klassiskt berättade mysteriet som kombineras med skildringar av klass och politik precis före kriget. Det är inte direkt spännande utan mer underhållande.

Byn av Ragnar Jonasson

Trettioåriga Una arbetar som lärare i Reykjavik när hon får syn på en jobbannons: En lärare sökes till två unga flickor i den lilla byn Skálar, belägen vid den yttersta toppen av Islands nordöstra halvö. Una dricker för att undfly sitt förflutna och sina demoner. Hennes pappa tog livet av sig när hon var i tonåren, och hon är orolig för att hon själv ska gå samma öde till mötes.

Flytten till Skálar gör inte Unas tillvaro mindre oros fylld. Byborna får henne att känna sig ovälkommen och tycks dölja en mörk hemlighet ur det förflutna. Samtidigt som Una får kännedom om en ung flickas mystiska död femtio år tidigare besöks byn av en mystisk man som försvinner lika snabbt som han dykt upp, och en av hennes elever faller plötsligt ihop död i byns kyrka.

Una är fast besluten om att ta reda på sanningen trots bybornas motstånd. Men gränsen mellan fantasi och verklighet börjar suddas ut, och hon börjar frukta både för sitt liv och sin mentala hälsa.

Jag har läst de tre böckerna om polisen Hulda Hermansdottir på Reykjavik och tyckte verkligen om dem. Ragnar Jonasson har också skrivit en annan serie som inte kommit ut på svenska än som jag är sugen på. Men den här boken är fristående. Den är betecknad som en spänningsroman.

Den håller inte samma klass som Hulda-böckerna, men den är ändå riktigt välskriven. Den är inte direkt särskilt spännande men det finns en underton av obehagliga föraningar som genomsyrar hela boken. Man vet hela tiden att byn Una flyttar till, mitt ute i ingenstans, gömmer hemligheter som bara sakta kommer upp till ytan. Byn är också full av intressanta karaktärer, riktiga original. Även om jag gillar naturen skulle jag nog starkt ogilla att bo i den här byn med dess obehagliga innevånare (och spöken?).

Av en slump fick jag veta att det finns ett väldigt känt kriminalfall på Island, som numera betecknas som en riktig rättsskandal. Det fallet har många likheter med delar av intrigen i den här boken. Det måste nog vara så att Jonasson hade det i åtanke.

Boken får betyget fyra av mig.

Smakebit på söndag; Vissla i mörker

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fre virkeligheten som håller i trådarna.

Jag har tidigare läst boken Elizabeth är försvunnen av Emma Healey. Det är en riktigt fin och gripande skildring av åldrande och demens. Jag hoppas att den här boken, Vissla i mörker, som kom förra året är lika bra. Smakbiten kommer från en av de första sidorna, när tonåringen Lana har hittats efter att ha varit försvunnen.

”Var det av misstag?”

Lana rörde huvudet på ett sätt som kunde tolkas som en nickning.

”Så du gav dig inte av med flit?”, frågade Jen, och hennes dotters svar var omöjligt att uttyda. ”Du försökte inte skada dig själv?”

”Snälla”, sa Lana. Ordet gjorde ont.

”Okej.” Jen lät handen följa Lanas blodkletiga hårfäste. ”Okej. Du får sova nu.”

Och hon höll tyst trots att frågorna trängdes i huvudet, och hon höll händerna stilla trots att hon ville skaka sin dotter tills hon vaknade ordentligt och sedan tvinga ur henne en förklaring. Raseriet blossade upp inom henne. Kraften i vreden skrämde henne, den var så ofokuserad och fysisk. Hon visste inte längre om hon kunde lita på sig själv.

Betraktaren av Belinda Bauer

»De döda kan inte tala till oss«, hade professor Madoc sagt. Men det var inte sant. Nummer 19, det lik som den artonårige Patrick Fort undersöker på anatomilektionen, försöker berätta allt möjligt för honom

Patrick har Aspergers syndrom och han har redan till­räckligt med bekymmer i sitt liv. Han har svårt att förstå sig på människorna omkring honom och han är besatt av tanken på döden den märkliga dörr som bara öppnas åt ett håll och som hans far försvann igenom en dag för tio år sedan. 

Det är denna besatthet som fått honom att välja kursen i anatomi, men nu har hans sökande efter svar lett honom i riktning mot ett mer påtagligt mysterium, kanske rentav ett mord. Vem är den man som talar till honom från dissektionsbordet? Och hur hamnade han egentligen här?

Samtidigt som en död man bit för bit avslöjar sina dolda sanningar för honom, upptäcker Patrick hemligheter i sin egen familjs förutna. Till slut är bara en sak säker:
Ingenting är vad det ser ut att vara.

Jag har tidigare läst de två första böckerna i Belinda Bauers Exmoor-serie och den tredje finns också här hemma. Men av någon anledning blev det att jag istället läste den här fristående kriminalromanen. Eller jag vet inte om jag tycker att det här var en kriminalroman egentligen.

Visserligen är det ett – eller flera – brott som står i fokus och mot slutet kommer det in några poliser också, men framför allt tycker jag att det är ett lysande porträtt av en ung man som blir helt missförstådd av sin omgivning. Det riktigt kryper i hela mig när han gång på gång trampar snett i förhållandet till andra, utan att själv förstå vad det är som är så märkligt med det sätt han själv ser på saker och ting. Även om jag till viss del kan förstå hans mamma känns hans förhållande till henne bara så sorgligt.

Under kursen i anatomi får Patrik obducera (eller hur man nu ska uttrycka det) en död man och de här beskrivningarna blir riktigt makabra. Även vissa scener från sjukhuset där en man i koma befinner sig är obehagliga. Man får nog inte vara kräkmagad tror jag.

Det som gjorde att boken inte fick ännu högre betyg var att den var lite långsamt berättad. Det blev ibland lite för mycket av de där makabra detaljerna. Men det märktes att författaren var påläst på ämnet. Jag tyckte också att en av berättarna, Tracy, kändes överflödig. Jag förstod faktiskt inte varför hon fick så stort utrymme. Det kändes mest som en transportsträcka att läsa om henne. Boken får i alla fall en stark trea av mig.

Jag lät dig gå av Clare Mackintosh

Femårige Jacob och hans mamma är på väg hemåt en mörk och blöt novemberkväll. De har bara en kort bit kvar att gå när han plötsligt släpper taget om hennes hand och springer ut i gatan. Samtidigt kommer en bil körande i rasande fart och Jacob hinner inte undan. Föraren smiter och kvar på gatan ligger den döde pojken. Över honom hukar sig hans svårt chockade mamma. Hela hennes liv har krossats i ett ögonblick.

Fallet hamnar på polisinspektör Ray Stevens bord. Han har inga ledtrådar men är fast besluten att hitta den skyldige, och är beredd att riskera allt för att skipa rättvisa åt en kvinna som drabbats av varje förälders värsta mardröm.

För Jenna är det omöjligt att fortsätta leva i hemstaden Bristol – hennes liv är ödelagt. Det enda hon vill är att lämna allt bakom sig och börja på nytt. Jenna flyttar till en liten by i Wales. Hon försöker desperat glömma sitt förflutna men jagas av fasansfulla minnen. Byns invånare undrar förstås vem hon är och varför hon sökt sig just dit. Men Jenna håller alla på avstånd, släpper ingen in på livet.

Medan polisen arbetar börjar Jenna långsamt tro på en framtid. Men är det alls möjligt att lämna ett liv för ett helt annat?

Det förflutna kommer obönhörligt ifatt henne och dess konsekvenser är förödande. 

Det här är en bok som det känns som att alla har läst – utom jag. Trots det hade jag inte hört så mycket om själva handlingen. Jag förstod att det skulle vara en psykologisk thriller, lite i Gone girl-anda, och det gjorde mig mer tveksam. Även om jag gillade Gone girl när den kom så har det kommit för många böcker som liknar den.

Upplägget var rätt traditionellt, kapitel om Jenna alterneras med kapitel om poliserna som utreder. Poliserna i sig var rätt ointressanta och jag hade svårt att ta till mig hur de resonerade. Små bitar av deras privatliv blandades in och det blev mest konstigt. Det blev liksom inget avslut på deras privata problem och ett tag trodde jag att det var början på en serie där man skulle få följa poliserna i en uppföljare. Men så verkar det inte ha blivit.

Jag var inte så förtjust i thriller-delen av boken. Det är väldigt svårt att förklara varför utan att ge några spoilers. Men jag kan säga så mycket som att jag har inget emot att bli lurad. Men det gick för långt i den här boken. Själva ”twisten” kändes bara för mycket, som att det var lite för elegant. Författaren måste ha vägt varje ord på guldvåg för att lura läsaren och det kändes helt enkelt inte nödvändigt. Boken hade varit bättre utan den twisten.

I andra halvan dyker det upp en ny berättare och även det kändes onödigt. Det var inte direkt så att man inte förstod den berättarens perspektiv ändå. Slutet kändes också väldigt tillrättalagt och lite för gulligt.

Som ni förstår var det här inte favorit hos mig och den fick två stjärnor.

Tisdagstrion vecka 35

Ugglan & Boken anordnar Tisdagstrion, en utmaning att tipsa varandra om tre böcker runt ett visst tema. Den här veckan är temat Hundar.

The Wall (Väggen) av Marlen Haushofer: Den här boken har jag skrivit om flera gånger redan, men den gjorde så starkt intryck på mig. I berättelsen spelar hunden Lynx (på svenska tror jag hunden heter Lo) en stor roll som närmaste kamrat och följeslagare till huvudpersonen. En fantastisk bok som bl.a. handlar om det starka bandet som kan uppstå mellan människan och hennes husdjur.

Timbuktu av Paul Auster: En berättelse med hunden som huvudperson och som dessutom utspelar sig med hunden som berättare. Det är en kortroman som inte gav några mer bestående intryck på mig men som ändå var underhållande och intressant.

Lilla huset-serien av Laura Ingalls Wilder: Jag läste om böckerna för min dotter för ett antal år sedan och jag tror att jag gillade dem mycket mer än hon gjorde. Men ett väldigt starkt intryck på henne gjorde Jack, familjens hund och följeslagare i flera av böckerna. I en av böckerna (jag minns inte vilken) försvann Jack i samband med att de skulle ta sig över en flod och det blev ett hårt slag för min dotter som inte kunde acceptera detta faktum. Som tur är läste jag vidare själv och när Jack visade sig komma tillbaka efter ett antal sidor fick jag övertala henne att vi måste fortsätta.

Smakebit på söndag; Saknad

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Idag har jag börjat på en bok som heter Saknad av Karin Alvtegen. Hon har skrivit flera andra böcker, men jag har inte läst något av henne. Den ska tydligen handla om en kvinna som lever helt utanför samhället och en dag blir vittne till ett mord.

Smakebiten kommer från en av de första sidorna i boken för jag har inte kommit längre än:

”Jag hoppas att du inte misstycker?”

”Jag kan faktiskt betala för min egen mat.”

”Ja det tror jag säkert. Men jag vill gärna betala för min framfusighet.”

Det fick han mer än gärna.

Hon tog en liten klunk av vinet. Den här mannen var nästan för bra för att vara sann. Fullständigt självgående. Han mumsade vidare på sina lammfiléer och verkade helt absorberad av sin måltid. För en stund verkade han ha glömt att han hade sällskap vid bordet.

Hon betraktade honom. Hon skulle gissa att han var i femtioårsåldern. Hans kostym såg dyr ut och eftersom han utan att blinka just beställt in två varmrätter i Grands franska matsal var det säkert inget fel på betalningsförmågan.

Hoppas alla får en riktigt härlig söndag trots att sommaren nu börjar gå mot sitt slut!

Rodham av Curtis Sittenfeld

Hillary Rodham är 1971 en ung och lovande kvinna: hennes examenstal på Wellesley College har uppmärksammats av tidskriften Life, hon studerar juridik vid Yale Law School och hon är aktiv inom student- och kvinnorörelsen. Då träffar hon Bill Clinton. Bill är en stilig och karismatisk studentkamrat från sydstaterna, redan med siktet inställt på en politisk karriär. I varandra hittar de en djup samhörighet som ingen av dem tidigare upplevt, varken intellektuellt, känslomässigt eller fysiskt.

I verkligheten följde Hillary med Bill hem till Arkansas och han friade flera gånger. Trots att han fick nobben mer än en gång svarade hon som alla vet till slut ja och blev Hillary Clinton.

I Curtis Sittenfelds härligt fantasifulla roman går Hillary i stället en annan väg. Tvivlen kring det eventuella äktenskapet får henne att trots allt välja den svåra brytningen och lämna Arkansas. Under fyra årtionden stakar hon ut en egen bana, såväl offentligt som privat, en bana som återkommande korsas av Bill Clinton och som väcker frågor om de avvägningar vi alla måste göra när vi skapar oss ett liv.

Jag tyckte verkligen om själva idén här – en i verkligheten intressant kvinna med ett intressant liv och vad hade hänt om hon valt en annan väg. Vi vet att hon gifte sig med Bill och fick ett barn. Hon blev presidentens hustru, senare senator, utrikesminister och presidentkandidat. Men om hon inte hade gift sig med Bill, vad hade hänt då? Tja, hon skulle ha fått ett ganska trist och känslomässigt fattigt liv, åtminstone om man ska döma av den här boken.

Jag tyckte helt enkelt inte att det var intressant att läsa om henne efter att vi hade lämnat den verkliga delen av boken bakom oss. Den första tredjedelen, på college, Yale och när hon först åker till Arkansas är det spännande, livfullt, kanske lite för många sexscener, men ändå ser man framåt på något sätt.

Sen lämnar hon Bill och det blir ganska trist. Det känns lite som ett manifest för kvinnans frigörelse, se hur bra hon klarar sig utan en man. Hon träffar Bill flera gånger senare i boken och varje gång vrider jag mig i läsfåtöljen för det känns bara jobbigt, pinsamt. Andra saker, som hur hon lär känna Donald Trump och på något märkligt sätt får hans stöd, hade kunnat vara roligt, vridet, sanslöst, men boken är ju egentligen inte sådan, så det känns bara konstigt.

Curtis Sittenfeld skriver bra. Därför och för att den första tredjedelen ändå är bra får den två stjärnor av mig. Jag har tidigare läst Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld, om Laura Bush, och den är så mycket bättre. Läs den istället.