Smakebit på söndag; Vita nätter

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Vad passar bättre än en tripp till Shetlandsöarna när man behöver lite avkoppling från vardagen? Vita nätter är andra delen i Ann Cleeves kvartett som utspelar sig på dessa karga och blåsiga öar. I just den här delen är det sommar och ljust dygnet runt, vilket (enligt Ann Cleeves) gör människorna på ön lite konstiga. Smakbiten kommer från kapitel 2 där en känd artist spelar på en vernissage.

Han spelade så intensivt att publikens ögon inte kunde följa hans fingrar. Så slutade musiken plötsligt. Pojken bugade sig. Folk hurrade. Perez hade sett honom spela många gånger tidigare, men framträdandet gjorde ändå ett djupt intryck på honom och han kände en chauvinistisk stolthet över det, vilket fick honom att bli illa till mods. Han såg på Fran. Kanske var det här för sentimentalt för henne. Men hon jublade precis som de andra.

Bella lämnade skuggan och gick ut i ljuset till Roddy. Hon tackade för framträdandet genom att sträcka ut ena armen i en tafatt dramatisk gest.

”Roddy Sinclair”, sa hon. ”Min brorson.” Hon såg sig omkring. ”Det är bara tråkigt att det inte var mer folk här som fick se honom.” Och det var verkligen bara ett fåtal personer i lokalen. Hennes ord gjorde det plötsligt påfallande. Hon måste ha insett det, för hon rynkade pannan igen. Det var tydligt att hon önskade att hon inte hade nämnt det.