Det slutna ögat av Belinda Bauer

Fem fotavtryck är det enda som visar att Daniel Buck någonsin varit där. Och nu är det allt hans mamma har kvar. Varje dag vaktar Anna Buck de små avtrycken i cementen. Polerar dem så att de glänser. Glider allt närmare vansinnets gräns.
När ett medium erbjuder sig att hjälpa henne, tar Anna chansen. Vem skulle inte ha gjort det? Kanske han kan tala om för henne vad som hänt hennes son…
Men är mannen verkligen den han utger sig för att vara? Eller en grym bedragare?

Belinda Bauer skriver riktigt spännande böcker med intressanta karaktärer. Även denna hade karaktärer som var riktiga ytterligheter. En mamma som är halvt från vettet, en polisman av den gamla skolan, en hund och så ett medium (eller en bedragare?). Jag tyckte det var lite svårt att få grepp om berättelsen. Mot slutet blev jag till och med osäker på om jag förstått rätt och fick läsa om.

Jag var på väg att ge ungefär halvvägs när det kändes som att berättelsen stagnerade lite och blev lite fånig, men jag är glad att jag fortsatte även om det inte blev mer än tre stjärnor. Jag kommer i alla fall läsa fler av Bauers böcker.

Smakebit på söndag; Det slutna ögat

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fre virkeligheten som håller i trådarna.

Belinda Bauer är en brittisk författare som skriver ganska mörka kriminalromaner. Hon har skrivit en trilogi som kallas Exmoortrilogin och sen en rad fristående böcker. Den bok som jag nu har börjat på är fristående och heter Det slutna ögat. Den ska tydligen handla om en försvunnen fyraåring. Böcker där barn är offer kan vara riktigt jobbiga så vi får se hur det känns. Smakbiten kommer från en av de första sidorna och beskriver en flicka som är på väg att ta livet av sig (vad det verkar):

Han sträckte ut en hjälpande hand mot flickan när hon svängde benen över murkrönet, men hon lutade sig bort från honom, så då fick det väl bli så. Hon gled osmidigt ned från muren, med på gatan intill honom. Hon var nästan tre decimeter kortare än han, och Marvel var ingen jätte.

Hon huttrade, slog armarna kring sig.

Innan någon av dem hann säga någonting fick 20:20-tåget från Victoria Station bron att skälva under dem. De stirrade ned mot det framrusande svarta taket som skymde spåren där tåget dundrande fram under fötterna på dem, rätt igenom Bickleys järnvägsstation.

I den påföljande tystnaden gav flickan honom en förebrående blick, men kriminalkommissarie Marvel bara ryckte på axlarna.

Ha en riktigt trevlig söndag! Det känns att det börjar bli höst med mörker mycket tidigare på kvällarna. Som gjort för läsning under en filt.

Betraktaren av Belinda Bauer

»De döda kan inte tala till oss«, hade professor Madoc sagt. Men det var inte sant. Nummer 19, det lik som den artonårige Patrick Fort undersöker på anatomilektionen, försöker berätta allt möjligt för honom

Patrick har Aspergers syndrom och han har redan till­räckligt med bekymmer i sitt liv. Han har svårt att förstå sig på människorna omkring honom och han är besatt av tanken på döden den märkliga dörr som bara öppnas åt ett håll och som hans far försvann igenom en dag för tio år sedan. 

Det är denna besatthet som fått honom att välja kursen i anatomi, men nu har hans sökande efter svar lett honom i riktning mot ett mer påtagligt mysterium, kanske rentav ett mord. Vem är den man som talar till honom från dissektionsbordet? Och hur hamnade han egentligen här?

Samtidigt som en död man bit för bit avslöjar sina dolda sanningar för honom, upptäcker Patrick hemligheter i sin egen familjs förutna. Till slut är bara en sak säker:
Ingenting är vad det ser ut att vara.

Jag har tidigare läst de två första böckerna i Belinda Bauers Exmoor-serie och den tredje finns också här hemma. Men av någon anledning blev det att jag istället läste den här fristående kriminalromanen. Eller jag vet inte om jag tycker att det här var en kriminalroman egentligen.

Visserligen är det ett – eller flera – brott som står i fokus och mot slutet kommer det in några poliser också, men framför allt tycker jag att det är ett lysande porträtt av en ung man som blir helt missförstådd av sin omgivning. Det riktigt kryper i hela mig när han gång på gång trampar snett i förhållandet till andra, utan att själv förstå vad det är som är så märkligt med det sätt han själv ser på saker och ting. Även om jag till viss del kan förstå hans mamma känns hans förhållande till henne bara så sorgligt.

Under kursen i anatomi får Patrik obducera (eller hur man nu ska uttrycka det) en död man och de här beskrivningarna blir riktigt makabra. Även vissa scener från sjukhuset där en man i koma befinner sig är obehagliga. Man får nog inte vara kräkmagad tror jag.

Det som gjorde att boken inte fick ännu högre betyg var att den var lite långsamt berättad. Det blev ibland lite för mycket av de där makabra detaljerna. Men det märktes att författaren var påläst på ämnet. Jag tyckte också att en av berättarna, Tracy, kändes överflödig. Jag förstod faktiskt inte varför hon fick så stort utrymme. Det kändes mest som en transportsträcka att läsa om henne. Boken får i alla fall en stark trea av mig.