On the Come Up av Angie Thomas

Från Goodreads: Sixteen-year-old Bri wants to be one of the greatest rappers of all time. Or at least win her first battle. As the daughter of an underground hip hop legend who died right before he hit big, Bri’s got massive shoes to fill.

But it’s hard to get your come up when you’re labeled a hoodlum at school, and your fridge at home is empty after your mom loses her job. So Bri pours her anger and frustration into her first song, which goes viral . . . for all the wrong reasons.

Bri soon finds herself at the center of a controversy, portrayed by the media as more menace than MC. But with an eviction notice staring her family down, Bri doesn’t just want to make it—she has to. Even if it means becoming the very thing the public has made her out to be. 

En av sommarens stora behållningar var att lyssna på den här fantastiskt väl inlästa (på engelska) boken av den amerikanska författaren Angie Thomas. Hon har tidigare skrivit The Hate U Give på lite samma tema, som också var väldigt bra. Jag vet inte om det här klassas är en ungdomsbok, men det spelar absolut ingen roll, för den är lika bra för vuxna.

Jag tyckte så otroligt mycket om Brianna. Hon var en fantastisk huvudperson som var så mänsklig och så äkta. Egentligen var alla karaktärer äkta, även de mindre sympatiska. Jag kunde se historien framför mig hela tiden och kände verkligen av varje misstag, varje felsteg.

Det här är ju en helt annan värld för de flesta. Inte bara rap-världen, utan en värld som består av segregation, utanförskap, fattigdom. När Bris familj får strömmen avstängd (igen) och inte har mat att sätta på bordet och måste ta emot allmosor så känns det i hela mig. Bris mamma kämpar för att hennes barn ska få ett bättre liv än hennes. Och det i stark motvind. Berättelsen är oerhört angelägen och förpackat på ett utomordentligt bra sätt utan pekpinnar och moralkakor.

Den här boken är en solklar femma för mig. Läs den, eller ännu hellre, lyssna på den på engelska. Du kommer inte ångra dig.

I’ll be gone in the dark av Michelle McNamara

Från Bokus: Tolv mord, femtio våldtäkter – från mitten av 1970-talet och tio år framåt levde Kalifornien i skräck för Golden State Killer. Han lyckades undkomma rättvisan. Många år senare gjorde Michelle McNamara det till sin livsuppgift att hitta honom. Hennes bok är en stark, mardrömslik skildring direkt från verkligheten – och samtidigt ett självporträtt av en kvinna besatt av sitt sökande efter sanningen.

Jag blir alltid fascinerad av helt vanliga Svensson-människor som får en idé och gör det till en livsuppgift att förverkliga den. Michelle McNamara var visserligen journalist men hennes fascination för true crime och för detta fall måste ju ha gått långt utöver hennes arbete. Hon bestämde sig för att hon skulle hitta the Golden State Killer, en man som i över 30 år hållit sig undan polisen trots att han begått så många mord och våldtäkter. Det fanns dessutom otaliga spår och iakttagelser av personer som överlevt hans angrepp. Det framstår som helt otroligt att polisen inte hade tagit denna man. Michelle McNamara gör en fantastiskt spännande och otroligt detaljerad genomgång av de olika brotten och de ledtrådar som för henne vidare. Om man är det mesta intresserad av polisarbete och ”true crime” ska man definitivt läsa den här. Visst blir det ibland lite torrt och detaljrikt men det gör det ju också mycket mer trovärdigt.

Några detaljer som är väl kända och inte några spoilers tror jag (men om du inte vill läsa något om upplösningen ska du sluta läsa nu) är ju att Michelle McNamara oväntat avled innan hon hann färdigställa boken, att boken skrevs klar av bl.a. hennes man och att mördaren greps bara två månader efter att boken kom ut. Enligt polisen var det inte hennes arbete som föranledde gripandet utan att polisen tog till släkt DNA-undersökningar, dvs. samma metod som inneburit att ett par välkända brott i Sverige klarats upp. Att hon inte fick uppleva att mördaren greps känns väldigt sorgligt med tanke på den tid och det omfattande arbete hon lagt ner.

På svenska heter den Jag försvinner i mörkret. Det låter långt ifrån lika spännande och olycksbådande som I’ll be gone in the dark tycker jag. Jag lyssnade på den här boken på engelska. Den är ju nu också högaktuell i och med att HBO har kommit med en serie baserad på böckerna. Jag har inte sett serien.

Ruth Galloway nr 3-7 av Elly Griffiths

Sedan mitten av juni har jag läst eller lyssnat på de första sju böckerna i serien om den forensiska arkeologen Ruth Galloway och kriminalkommissarien Harry Nelson. Det är ett väldigt gott betyg till serien att jag direkt jag avslutat en plockar upp nästa och att jag fortfarande inte tröttnat. Jag har redan påbörjat nummer åtta.

Det får nu bli en lite kortare redovisning av några spridda tankar om böckerna. Dessa sju böcker utspelar sig inom loppet av kanske fyra år. Det händer väldigt mycket i Ruths liv under dessa fyra år, men det är bara roligt att läsa om henne. Hon känns som en väldigt jordnära och sympatisk karaktär. Det är fortfarande lite för mycket prat om hennes kropp, men det känns som att det tonas ner alltmer för varje bok. Jag gillar att hon har ett litet barn, men att det ändå inte blir så mycket fokus på lilla Kate. Inte heller blir det så mycket fokus på frågan om Kates far. Dock kan jag tycka att det börjar bli dags för Ruth (och Nelson) att bestämma sig i vissa frågor och sluta vela.

När man läser böckerna så här på rad blir det oundvikligen en hel del lite irriterande upprepningar. Böckerna är väl tänkta att kunna läsas fristående så därför blir det en genomgång av karaktärerna i den första delen av varje bok. Samtidigt kan man då se att karaktärerna också utvecklas en del för varje bok. Jag gillar särskilt att varje bok verkar fokusera lite grann extra på en av de andra karaktärerna, de som i övriga böcker mest är bifigurer. Det är ett smart grepp av författaren för att behålla intresset hos läsaren.

Alla böcker är inte lika bra förstås, men alla har fått betyget tre eller fyra av mig. Jag rekommenderar verkligen att man börjar från början om man är nyfiken på den här serien.

Innan molnen kommer av Mari Jungstedt

En kontroversiell spansk åklagare, gift med en svenska, hittas mördad i en ravin i bergsbyn Ronda, ovanför Marbella på den spanska solkusten. 
Lärarinnan Lisa Hagel, som just har flyttat till Spanien från Stockholm, dras in i utredningen. Lisa dumpades plötsligt av sin man efter trettio års äktenskap och har köpt ett hus i en liten bergsby för att försöka börja om.  
På en flamencokurs träffar hon polisen och änkemannen Hector Correa som även han har ett sårigt förflutet. Tillsammans börjar de nysta i det mystiska mordet på åklagaren. 
Snart inträffar ännu ett mord, och spåren leder dem ända tillbaka till general Franco och Spaniens blodiga historia
. (från förlaget)

Jag har inte läst något tidigare av Mari Jungstedt. Det är förstås ett namn som förekommit överallt men jag kände inte att jag ville bara plocka en bok ur en serie på måfå. När jag såg att hon påbörjat en ny serie tänkte jag att det kunde bli en bra början.

Jag lyssnade på boken inläst av Katarina Ewerlöf. Jag vet att hon är väldigt omtyckt som inläsare men hon passar tyvärr inte mig. Det är något med hennes tonfall som för mig framstår som lite nonchalant och ironiskt och jag stör mig på det. Det är verkligen bara min uppfattning och jag förstår att andra har en annan.

Själva berättelsen var lätt att komma in i och jag lyssnade igenom den rätt snabbt. Det kändes som en bra sommarberättelse helt enkelt som man kan lyssna på vad man än gör. Underhållning för stunden men inte så mycket mer än det. Mordhistorien, nja, den kändes ju rätt otrolig och det blev inte direkt någon överraskning när upplösningen kom. Samtidigt gillar inte jag deckare när något jätteöverraskande händer de sista sidorna som sedan i detalj måste förklaras för det är så svårförståeligt mot bakgrund av vad som hänt tidigare.

Jag kommer förmodligen plocka upp nästa bok i serien när den kommer. Den här boken fick betyget tre av mig.

Goda grannar av Mattias Edvardsson

Hur väl känner du dina grannar? Micke och Bianca flyttar till ett idylliskt villakvarter som verkar perfekt för deras familj. Men allt eftersom de lär känna sina grannar kommer en känsla av obehag smygande. När Bianca blir påkörd utanför sitt hus verkar det först röra sig om en tragisk olycka. Medan hon kämpar för sitt liv på sjukhuset växer dock tvivlet bland polisen och i kvarteret. Micke har alltid trott på rättvisan. Men vad händer när den enda utvägen tycks vara att ta lagen i egna händer? (från förlaget)

Den här boken har jag sett på åtskilliga bloggar de senaste veckorna och de flesta verkar rörande överens om att det är riktigt bra. Och jag håller med. Jag noterade också, roligt nog, att Mattias Edvardssons tidigare bok, En helt vanlig familj, rekommenderades i ett inlägg på den välkända boksajten Book Riot som en thriller man inte ville missa. Välförtjänt även om jag tyckte den här var bättre.

Jag lyssnade på Goda grannar med röster från de tre inläsarna Magnus Roosman, Lo Kauppi och Viktor Åkerblom. Det gjorde de mycket bra, särskilt Viktor Åkerblom som läste tonåringen Fabians lite nonchalanta ton perfekt. Jag tyckte det tillförde en dimension att lyssna på boken.

Temat är visserligen grannar och det obehag man kan känna när ens grannar kryper inpå en och liksom styr och ställer. Jag har aldrig varit särskilt social med grannar och håller nog ett visst avstånd. Liksom Bianca skulle jag ha svårt för grannar som traskar in och kräver att få lägga sig i. Men den här boken handlar lika mycket om familjen. Kan vi lita på vår egen familj? Vad händer med allt det där vi aldrig pratar om?

Mattias Edvardsson låter berättelsen växa fram på ett mästerligt sätt. Nya detaljer i berättelsen och sidor hos karaktärerna avslöjas sakta och hela historien ställs på ända flera gånger om. Trots det blir det aldrig otroligt. Det är verkligen en konst att avslöja riktigt obehagliga saker om en annars sympatisk karaktär och ändå hålla det trovärdigt.

Omständigheterna runt brottet och brottsutredningen är hyfsat realistiska vilket känns bra för det var det jag hade lite problem med i En helt vanlig familj. Jag gillar att det inte är så stort fokus på brottet utan mer på hur karaktärerna hanterar situationen. Slutet är inte helt oväntat men det är bra. Jag gillar inte totalt överraskande slut där allt ofta känns rätt osannolikt.

Totalt sett en riktigt bra läsupplevelse och en stark fyra som betyg!

Janusstenen av Elly Griffiths

Vid en utgrävning i Norfolk hittas ett skelett, till synes begravt under en vägg. Ruth Galloway kallas till platsen som arkeologisk expert. En av hennes första teorier är: ett offer till guden Janus. Under romartiden var det nämligen under just väggar och dörrar som man begravde offren till denne gud. Inom kort kallas Ruth även till en byggarbetsplats, där man har hittat ett skelett från ett barn.

Kriminalkommissarie Harry Nelson, som mer än gärna arbetar tillsammans med Ruth Galloway, får hand om fallet. Finns det något samband? Och varför denna koppling till romersk mytologi?

Till råga på allt har Ruth Galloway blivit gravid, och Harry Nelson är den lycklige fadern. Nelson som har fru och barn där hemma. Janusstenen publicerades första gången 2010 och är den andra boken i serien om Ruth Galloway och Harry Nelson. (från förlaget)

Det här är andra delen i Elly Griffiths serie om den forensiske arkeologen Ruth Galloway och kriminalkommissarien Harry Nelson. De utgör ett riktigt radarpar och som jag skrev när jag nyligen recenserade den första boken Flickan under jorden gillar jag att berättelsen drivs av karaktärerna, inte mysteriet.

Det är tur att karaktärsbeskrivningarna är så bra för det här mysteriet kändes lite långsökt faktiskt. Det är lite svårt att tro på vändningarna men det blir inte direkt otroligt heller.

Jag tycker riktigt mycket om Ruth fortfarande. Visserligen blir det snabbt lite trist att läsa om hennes vikt men jag gillar att hon är så vanlig, så tråkig. För att bli helt vanlig känner jag dock att hon borde bli lite mer rädd. Fast det kanske mer handlar om att hon skulle bli lite mer som jag själv…. Jag hade definitivt blivit rädd om jag gång på gång hamnar i mordmysterier.

Jag håller redan på med bok fyra i serien och jag ser inte ut att tröttna. Den här boken fick betyget tre av mig. Den var inte riktigt lika bra som den första men helt okej!

Jägarinnan (The Huntress) av Kate Quinn

(Från förlaget:) Sibirien, 1941: När kriget närmar sig ansluter piloten Nina Markova till Natthäxorna, ett kvinnligt bombregemente. Hon hamnar bakom fiendelinjen, i händerna på den ökända mördaren kallad Jägarinnan, och tvingas uppbåda all sin list för att överleva.

Köln, 1950: Den före detta krigskorrespondenten Ian Graham är numera nazistjägare. Ett mål kvarstår: Jägarinnan. I sitt sökande tar han hjälp av Nina, det enda vittne som lyckats undkomma henne.

Boston, 1946: Sjuttonåriga Jordan McBride märker att hennes pappas nya kvinna döljer något. När hon börjar gräva i sin styvmors bakgrund inser hon snart att det finns hemligheter i familjen som hotar allt hon håller kärt.

Tre gripande människoöden flätas samman i Kate Quinns nya storslagna verk om krigets konsekvenser för den enskilda människan och priset vi betalar för sanningen.

Förra året läste jag Kate Quinns bok Kodnamn Alice och var inte jätteförtjust. Det var en historisk roman som utspelade sig under och strax efter andra världskriget. Även denna bok utspelar sig under samma tidsperiod och var uppbyggd lite på samma sätt med olika röster som från olika perspektiv berättar om delvis samma händelser. Men av någon anledning tyckte jag mer om denna.

Jag lyssnade på den här på engelska. Inläsaren var bra och berättade med inlevelse men utan för mycket ”teater”. Det är verkligen viktigt att inläsaren är bra om man ska orka lyssna i 18 timmar som denna är. Jag varvade lite att lyssna på hastighet 1,0 och 1,25 beroende på vad jag gjorde samtidigt.

Precis som med Kodnamn Alice tyckte jag nog att även denna var lite för lång. Ibland blev det lite väl omständligt och man förlorade sig i detaljerna. Det blev också rejält med upprepningar, särskilt i Jordans del. Mot slutet kände jag också en viss besvikelse – var det inte mer än detta? Nu när jag har tänkt på boken i efterhand funderar jag på om Ninas perspektiv egentligen behövdes. Visst var det intressant att läsa om hennes erfarenheter som pilot i Ryssland men det tillförde inte så mycket till berättelsen. Det är en konst att skriva kort och jag tror att den här boken hade vunnit på att kortas ned. Kanske hade Ninas berättelse kunnat vara en egen bok.

Totalt sett gillade jag denna och med viss tvekan får den betyget fyra av mig. Jag kommer absolut att plocka upp Kate Quinns nästa bok.

Flickan under jorden av Elly Griffiths

Från förlaget: I sumpmarken utanför King’s Lynn i Norfolk hittar polisen människoben. Man misstänker att det är kvarlevorna efter Lucy Downey, en flicka som kidnappades för tio år sedan, och kallar in arkeologen och benexperten Ruth Galloway. När Ruth undersöker benen visar det sig, till kriminalkommissarie Harry Nelsons besvikelse, att benen är mer än tusen år gamla.Ända sedan Lucy kidnappades har Nelson fått mystiska brev som innehåller referenser till rituella offer. När ännu en flicka försvinner och Nelson får ett nytt brev ber han Ruth om hjälp med att tolka breven. Samtidigt som Nelson och Ruth närmar sig varandra visar det sig att Ruth svävar i livsfara för att hon hjälper polisen. Jakten på kidnapparen blir en kamp mot klockan för både den försvunna flickan och Ruth själv.Elly Griffiths debut som kriminalförfattare är en spännande berättelse med huvudpersoner som stannar hos läsaren långt efter sista sidans slut. 

Jag upphör aldrig att förundras över vilka personer som i böcker kan komma i kontakt med en brottsutredning och lösa mysteriet. Ibland verkar det nästan som vem som helst av oss kan snubbla över ett mysterium och utan vidare bli brottsutredare. I den här boken är det arkeologen Ruth Galloway som visserligen blir inkallad av polisen när ett skelett hittas men som senare i hög grad bidrar till mysteriets upplösning. I just den här boken finns de ”riktiga” poliserna hela tiden med och är ju faktiskt de som driver utredningen med hjälp av henne och det bidrar till att det faktiskt känns riktigt autentiskt.

Jag gillar verkligen Ruth. Hon känns äkta och vanlig på ett bra sätt. Visserligen är det lite för många hänvisningar till hennes vikt och det faktum att hon är (självvalt) singel, men det stör ändå inte alltför mycket. Jag har måttligt förtjust i Nelson som känns lite för mycket som en stereotyp karaktär. Han har dock tillräckligt många mänskliga drag för att inte vara en bufflig superpolis. Det finns också flera andra intressanta karaktärer som jag tror kommer utvecklas i kommande böcker. Jag älskade också naturbeskrivningarna! Jag blir så sugen på att besöka saltängarna även om jag kanske inte skulle vilja bo i Ruths ödsliga stuga, åtminstone inte på vintern.

Det här är inte en kriminalroman där man sitter och håller andan intill sista sidan. Visst finns det överraskningar och nya vändningar men upplösningen är inte alltför oväntad. Men jag gillar att berättelsen drivs mer av Ruth och de andra karaktärerna än av själva mysteriet.

Boken får betyget fyra av mig.

Ett kallt fall av Peter May

Från Goodreads: Paris. Ett urgammalt mysterium. Det är midnatt, en man söker desperat efter fristad och flyr in i en kyrka. Nästa dag blir hans plötsliga försvinnande en riksnyhet i hela Frankrike. Vad hände egentligen med Jaques Gaillard? Den briljanta läraren som undervisade några av landets mest begåvade elever på École Nationale d’Administration försvann för tio år sedan. Enzo Macleod, skotsk rättsmedicinare, har gått med på ett vad han inte har råd att förlora: Han ska lösa sju av Frankrikes mest notoriska mord. Till sin hjälp har han modern teknologi, ett bristande tålamod och en ansenlig grad av respektlöshet i förhållande till rättssystemet. 
Djupt ner under staden, i katakomberna, gräver Enzo fram ledtrådar – spår som tycks vara avsiktligt utplacerade. I takt med att han närmar sig mördaren blir det alltmer uppenbart att han själv riskerar att bli nästa offer.

Jag läste ju Lewis-trilogin av Peter May tidigare i år och blev så förtjust i hans sätt att skriva. Jag var därför nu ganska snabb att påbörja en ny serie av honom. Den här serien skrev han före Lewis-trilogin.

Ett kallt fall utspelar sig i Paris där Enzo Macleod, som kommer från Skottland bor. Han är rättsmedicinskt utbildad men arbetar nu som professor vid ett universitet. Han får en utmaning att lösa mordet på den välkände Jacques Gaillard.

Jag hade många problem med den här boken. Den är väldigt svår att följa, framför allt för att det är så väldigt många ledtrådar som känns så otydliga och vaga. Det blir nästan omöjligt att förstå hur Enzo kommer fram till lösningen på varje ledtråd. Det känns som att det mycket väl kunde finnas ett stort antal lösningar men Enzo lyckades förstås träffa just den rätta. Efter ett tag insåg jag att jag bara läste för att komma vidare utan att direkt förstå vad som fick Enzo att komma vidare. Jag tappade ganska snart intresset för själva mysteriet och brydde mig inte särskilt mycket om vem som gjorde det.

Det irriterade mig att vissa detaljer så uppenbart placerades i handlingen av en orsak. Ett återkommande tema var att Enzo snubblade över en metalldetektor som hans dotters pojkvän glömt kvar i lägenheten. Naturligtvis förstod man som läsare på en gång att den skulle få betydelse senare.

Ett annat irritationsmoment var hur alla kvinnliga karaktärer, förutom hans döttrar, beskrevs till utseendet. Jag förstår att beskrivningen sker utifrån Enzos synvinkel men det känns trots allt förlegat att gång på gång beskriva kurvor, bröst, ben m.m. Det blir liksom lite tröttsamt att få höra att Enzo hade svårigheter att koncentrera sig på vad den kvinnliga karaktären sa då hans blick drogs till hennes yppiga barm (ej direkt citat utan mer hur jag uppfattade det).

Lewis-trilogin var så fantastisk. Den hade ett djup, en historia och helt fantastiska naturbeskrivningar. Det kändes tyvärr inte som att det var samma författare som skrivit denna bok. Jag tror inte att jag kommer fortsätta serien. Däremot ska jag se om någon av de böcker han skrivit efter Lewis-trilogin låter lockande. Boken fick en svag tvåa av mig.

Främlingen av Elly Griffiths

(Från förlaget) Clare Cassidy är inte främmande för mord. Åtminstone inte i teorin: Hon undervisar i litteratur, med skräckförfattaren R.M. Holland som specialintresse. En gång om året håller hon en kurs för att dryga ut lönekuvertet, där studenterna djupdyker i det mörka, sällsamma författarskapet.

En dag förenas teori och verklighet på ett brutalt sätt när en av Cassidys kollegor hittas död. Intill offret hittas en lapp meden rad av R.M. Holland. Polisen är övertygad: lösningen till det makabra mordet finns i böckerna.

Clare är skräckslagen över tanken på att mördaren skulle vara någon som hon känner – och konfronterar alla sina rädslor i sin privata dagbok. Anteckningarna blir ett sätt att härda ut. Men så upptäcker hon en dag ett par okända rader i dag­boken, skrivna med en handstil som inte är hennes: »Hej Clare. Du känner inte mig.«

Det här är första boken av denna brittiska författare som jag läser. Hon är mest känd för sin serie om rättsarkeologen Ruth Galloway, som jag alltså inte hade läst tidigare, men där jag redan har börjat på den första. Den här är fristående.

Den börjar lite långsamt. Jag vet inte om det var min allmänna trötthet och bristande motivation för läsning överhuvudtaget som gjorde att det gick lite trögt de första 50-100 sidorna. Vi får följa huvudpersonen Clare, som jag hade svårt att få något riktigt grepp om. Hon kändes inte skräckslagen (som det står i sammanfattningen från förlaget), snarare konstigt oberörd av mordet på bästa väninnan.

Sedan växlar det plötsligt perspektiv och vi får istället följa en av poliserna och då tar det mer fart. Det var ett riktigt bra grepp att växla perspektiv och följa samma händelser från dessa två karaktärer och ytterligare en. Det är helt klart inget nytt och har gjorts tidigare men det kändes ändå som att det drev berättelsen framåt. Då får man också en lite annan bild av Clare.

Jag gillar flera av karaktärerna, särskilt polisen Harbinder Kaur (bara namnet liksom). Henne skulle jag vilja ha som väninna och få följa med och äta hennes mammas fantastiska mat… Den tredje huvudpersonen är Clares dotter Georgie och hennes tonårsperspektiv beskrivs väldigt bra.

Morden i sig är intressanta och även om det inte är superspännande läser jag med driv hela berättelsen igenom. Tyvärr är det lite lätt att avfärda möjliga misstänkta och även om jag inte var säker på vem som gjorde det förrän alldeles på slutet tror jag att boken hade tjänat på att lämna vissa ledtrådar lite mer öppna.

Boken får betyget fyra av mig.