Nickelpojkarna av Colson Whitehead

När medborgarrättsrörelsen når den svarta enklaven Frenchtown, tar den unge Elwood orden från Martin Luther King till sitt hjärta: Han är lika bra som någon annan. Elwood drömmer om att bli lärare, men ett oskyldigt misstag leder till att han skickas till uppfostringsanstalten Nickel-akademin, för att bli en ”hedervärd och ärlig man”. I realiteten är det en grotesk tortyrkammare där pojkarna misshandlas och utnyttjas. För att överleva söker Elwood tröst i Dr Kings ord. Hans vän Turner tycker att Elwood är naiv, att världen är ond, och att det enda sättet att överleva är genom rävspel och list. Motsättningen mellan Elwoods idealism och Turners cynism leder fram till ett beslut vars efterverkningar blir kännbara i decennier efteråt. (från förlaget)

Berättelsen följer Elwood under tiden före Nickel och under tiden där. Vi får också glimtar av ett senare liv. Jag hade önskat en mer ingående beskrivning av vem han är och vad som händer honom. Det är en ganska kort bok och det finns så mycket av berätta. Därför får vi bara nedslag i historien. Jag hade gärna sett mer av de andra pojkarna och kanske även av lärarna. Överhuvudtaget hade jag önskat att karaktärerna och händelserna utvecklades mer. Som det är nu är berättelsen mer som ett reportage än en roman. Berättelsen är hemsk och förfärlig på alla sätt och vis, men på något sätt når den mig inte.

Kanske var det ett misstag att lyssna till boken istället för att läsa den. Kanske hade berättelsen kunnat sjunka in mer om orden inte drevs på i en takt som bestämdes av någon annan. Visst, man kan pausa, men det gör jag sällan.

Boken är inspirerad av verkliga händelser och det känns nästan ofattbart att detta utspelade sig på 60-talet, inte särskilt länge sedan. Den får en stark trea av mig.

Bonnier förlag (233 sidor)

Skäl att fortsätta leva av Matt Haig

Vid 24 års ålder rasade Matt Haigs värld samman då han drabbades av en svår depression med ångest och självmordstankar. Detta är historien om hur han tog sig igenom krisen och lärde sig att leva igen. Skäl att fortsätta leva är en rörande, rolig och ömsint skildring av hur depression och ångest förändrar ens sätt att vara och tänka. Genom att ärligt och insiktsfullt berätta om sina egna erfarenheter och vad som gav honom livslusten tillbaka ger författaren inspiration och hopp till alla som kämpar mot mörkret. (från förlaget)

Den här boken handlar om depression och ångest, men det är ingen självhjälpsbok. Det finns det redan en uppsjö av därute. Nej, det här är en bok om själva sjukdomen depression, en beskrivning av hur det är att ha en depression, av en person som har haft det. En person som själv har haft en djup depression med panikattacker och ångest, men som har kommit ut på andra sidan.

Visst finns det goda råd även i den här boken. Men de smygs in i texten så man nästan inte uppfattar dem. Matt Haig berättar vad han gjorde, både det som fungerade och det som inte fungerade, för honom. Han berättar också vad man kan göra, som kan fungera, även om det inte fungerade för honom. Men framför allt är det en bok om hur det känns att ha en depression. Hur man upplever det både rent fysiskt och i känslan och tanken. För den som själv någon gång har haft en depression kan det vara en bekräftelse på att känslan är äkta och upplevelsen stämmer.

Men det är inte bara en bok för den som lider av depression. Det är lika mycket en bok för den som står bredvid och inte upplever det själv. För nog har vi alla en familjemedlem, släkting, vän eller kollega som någon gång har haft en depression. Det är en bok för den som vill förstå hur det är och hur det känns, och i förlängningen vad man som medmänniska kan göra.

Jag tyckte mycket om den här boken. Den är närgången och känns äkta och viktig. Den får betyget en stark fyra av mig.

Massolit förlag (223 sidor)

Misstaget av Lee Child

Jack Reacher beställde espresso, dubbel, inget citronskal, inget socker, skumplastmugg, inte porslin, och innan den serverades vid hans bord såg han en mans liv förändras för alltid. Inte för att kyparen var långsam. Bara det att den utförda handlingen var lätt och ledig. Så lätt och ledig att Reacher inte hade en aning om vad det var han såg. Det var bara en stadsscen, som repriserades överallt i världen en miljard gånger om dagen: en kille låste upp sin bil och satte sig bakom ratten och körde därifrån. Det var allt. Men det räckte.

Detta är den tionde boken om Jack Reacher – mannen som är så hård att man kan åka skridskor på honom! Den här gången blir han indragen i ett kidnappningsdrama som för honom till den sömniga engelska landsbygden. Allt går dock inte som han tänkt sig och han begår ett misstag, ett fatalt misstag… (från baksidan)

Detta är den första boken jag läser i serien om Jack Reacher. Den kom ut redan 2008 och den första boken i serien kom ut på svenska år 2000. Det finns 23 böcker i serien… Jag brukar vanligtvis vara noga med att läsa böcker i ordning. Vissa serier bör man absolut inte läsa i oordning, exempelvis Louise Pennys serie om Kommissarie Gamache. Men jag hade hört att det inte spelade så stor roll med just den här serien. Så när jag såg en lång rad böcker om Jack Reacher i begagnathyllan på Myrorna så tog jag bara första bästa och det blev den här. Och ärligt talat hittade jag inte en enda referens till något Jack Reacher varit med om tidigare, förutom det som redan stod i hans ”CV” på bokomslagets insida och det förutsätter jag är hans bakgrund i alla böcker. Med tanke på antalet böcker i serien kan jag ju nu bara läsa framåt om jag vill och inte bry mig så mycket om de äldre.

Boken var klart spännande och Jack Reacher är en intressant karaktär. Men själva intrigen kändes lite tunn. Man har svårt att tro att Jack Reacher med all sin erfarenhet inte ens överväger det ”misstag” som boken bygger upp till. Samtidigt var det intressant att läsa hur systematiskt han går tillväga när han löser mysteriet. Lite som en traditionell pusseldeckare…

Jag kommer försöka läsa nästa bok på engelska istället. Språket kändes lite enkelt och nästan barnsligt ibland. Dessutom var det en mängd korrfel i översättningen, t.o.m. ett på baksidestexten (borttaget ovan), som inte kändes särskilt förtroendeingivande.

Boken får betyget en svag trea, mest för att den ändå var en riktig bladvändare.

Damm förlag (385 sidor)

Pet Sematary (Jurtjyrkogården) av Stephen King

Läkaren Louis Creed flyttar med sin familj till den lilla staden Ludlow i Maine. Det nya huset är fantastiskt; naturen är underbar och grannarna vänliga. Men i utkanten av idyllen lurar farorna. Det är något mystiskt med den gamla djurkyrkogården där traktens barn begraver sina husdjur. Bortom den ligger också en annan begravningsplats – på marker där uråldriga förbannelser slumrar.
När familjens katt återuppstår efter att ha blivit överkörd förstår Louis att mäktiga krafter satts i rörelse. Till det yttre är katten densamma, men något är ändå kusligt annorlunda. En stor tragedi inträffar, och familjen får ångra att de kallat på de döda.
(från Bokus)

Jag läste inte, såvitt jag minns, den här boken när den kom ut första gången 1983. Jag har inte heller sett filmen och kände inte till handlingen. Egentligen hade jag ingen relation till boken annat än att jag visste att den var en av Stephen Kings mest kända. Enligt förordet till min upplaga anser Stephen King själv att det är hans mest skräckinjagande bok och han ville först inte ge ut den eftersom den var så otäck. Sen blev han visst övertalad…

Under de senaste åren har jag läst flera böcker av Stephen King. Särskilt The Stand (Pestens tid) tyckte jag var fantastisk. Även flera av hans senaste böcker tycker jag verkligen om. Men den här, nja, den kändes liksom förutsägbar. Även om jag inte visste handlingen på förhand, som säkerligen många gör, förstod jag ganska tidigt vad som skulle hända. Det var liksom inte så svårt att räkna ut… och då är jag inte en person som brukar kunna räkna ut det.

Språket är ju en av Stephen Kings stora styrkor. Vanligtvis tycker jag om hans långa och vindlande beskrivningar av karaktärerna och miljön. Men i detta fall blev det för långt. Handlingen kändes tunn och då kändes alla de där beskrivningarna mer som utfyllnad. Men jag ska inte överdriva. Det var först de sista 100-200 sidorna som jag tröttnade. Då var jag mest intresserad av hur Stephen King skulle komma till det där slutet som kändes ganska givet.

Och blev jag rädd då? När jag läste förordet var jag faktiskt beredd att ge upp redan då, framför allt för att jag är ganska mörkrädd och bra på att fantisera ihop otäckheter. Visst var den otäck, men inte så otäck att det inte gick att läsa.

Den får betyget 3 av mig.