Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins

Det är morgonen inför slåtterdagens ceremoni, som kommer inleda de tionde hungerspelen. I huvudstaden förbereder sig artonårige Coriolanus Snow inför sitt uppdrag som mentor i spelen. En chans att återfå berömmelse och inflytande. Den en gång så mäktiga ätten Snow har nämligen sjunkit ner i en djup ekonomisk kris, och nu hänger hela familjens framtid på Coriolanus möjlighet att charma, utmanövrera och besegra sina klasskamrater. Så att just hans spelare går vinnande ur hungerspelen.

Men oddsen är emot honom. Han blir tilldelad det förnedrande uppdraget att vara mentor åt en flickspelare från Distrikt 12, sämst av de sämsta. Deras öde ligger nu i varandras händer — varje val som Coriolanus gör kan leda till framgång eller fall, triumf eller förintelse. Inne på arenan väntar en kamp på liv eller död. Men utanför arenan börjar Coriolanus få sympati för sin spelare … och tvingas tumma på spelreglerna i sin strävan att överleva. Till varje pris.

Tio år efter att kriget mot rebellerna tagit slut möter vi den unge Coriolanus Snow. Han bor i Huvudstaden med sin kusin och farmor i en praktfull våning. Båda hans föräldrar är döda och familjen är utfattig men försöker ändå upprätthålla skenet av överklass. De tionde hungerspelen ska ta sin början och Snow utses till mentor åt en ung flicka från distrikt 12.

Det här är väl ingen bok man läser om man inte först har läst (eller sett) Hungerspelen-trilogin. Men när man plockar upp den har man ju vissa förväntningar. Det kändes som en bra idé att skriva en bok om Snow, om hans uppväxt och hur han blev den han blev. Han var en intressant karaktär i Hungerspelen-böckerna. Men i denna var han helt enkelt urtråkig.

Jag kände varken sympati eller motvilja mot honom. Jag kände överhuvudtaget inget intresse för honom eller för någon annan karaktär i boken. Att Collins kan skriva intressanta karaktärer har hon ju visat tidigare, så därför blev jag så besviken på denna. Boken har så lite driv och hela historien känns helt odramatisk. Hungerspelen får knappt något utrymme och beskrivs mest som en tråkig tillställning.

Så som Snow beskrivs i den här boken är det väldigt svårt att förena honom med den karaktär han blir senare. Det skiljer förstås minst 60 år mellan Snow i denna bok och Snow i Hungerspelen och mycket kan hända. Jag vet inte vad Collins själv har uttalat om syftet med boken, men mitt syfte med att läsa boken var att få reda på hur Snow blev som han blev. Först mot allra slutet av den här boken börjar han förändras och då blir förändringen nästan oförståelig mot bakgrund av hur han dittills beskrivits.

En sak som jag retade mig väldigt på var att Collins hela tiden skulle förklara allt. Det kändes som att hon kom på en twist, ett inslag i handlingen, och var då tvungen att bygga upp det med förklaringar som inte alls behövdes. En karaktär ska sätta sig på en särskild plats. Varför måste det då förklaras varför den platsen var ledig just då. En karaktär lägger ned något i en väska. Varför måste det då förklaras exakt hur det kom sig att han öppnade just det facket. Jag minns inte att jag retade mig så på hennes sätt att skriva i Hungerspelen.

Totalt sett en besvikelse. Det var inte uselt, men det gick så trögt att läsa. Det kändes som en evighetslång bok och ja, den var klart längre än Hungerspelen, men när drivet saknades blev jag som inte sugen på att läsa. Den får en svag tvåa av mig.

Brevvännerna av Eli Åhman Owetz

Från Goodreads: Vid första anblick har Malin allt man kan önska sig. Ändå är hon inte lycklig. Hennes äktenskap går på rutin och hon saknar närhet och någon att prata med. Veckans höjdpunkt är när bokbussen kommer till byn och romanerna som hon kan fly verkligheten med.

Erik har nyligen flyttat från Stockholm till idylliska Roslagen efter att ha hamnat vid ett vägskäl i livet. I en lånebok hittar han av en slump några utrivna sidor ur ett anteckningsblock. De handskrivna orden om förlust och längtan gör honom nyfiken. Vem är kvinnan som har skrivit dem?

En anonym brevväxling, via bokbussen, tar sin början. Sakta växer allt starkare känslor fram mellan två människor som vågar öppna sig för varandra. Men kan man verkligen falla för någon man bara brevväxlat med? Och hur vet man om det är rätt att riskera allt för att följa sina känslor?

Det här var en bok som jag plockade upp bara för att den var nominerad till Årets bok. Det var inte en författare som jag hört talas om och jag lockades inte direkt av baksidestexten heller. Det är en riktig feelgood-roman med alla traditionella ingredienser. Själva historien är ju på många sätt väldigt lik filmen You’ve got mail med Tom Hanks och Meg Ryan som nog de flesta känner till. Jag menar inte att den är en kopia på något sätt och det är ju svårt att skriva helt originella romaner som inte till någon del liknar andra berättelser. I detta fall gillade jag verkligen att författaren helt öppet hänvisar till filmen upprepade gånger. Det blir en referens som vi alla känner till och som gör likheten okej.

Karaktärerna känns trevliga och helylle på något sätt. Jag känner med flera av karaktärerna och beskrivningarna av Malins frustration och tråkiga vardag känns äkta. Samtidigt är det något som skaver. Jag faller inte helt för vare sig Malin eller Erik och är inte säker på att jag önskar dem riktigt allt gott. Slutet känns dessutom lite för enkelt och tillrättalagt. Med tanke på att det är feelgood är det kanske svårt att skriva på något annat sätt.

Jag läste med intresse hela boken igenom och det är ett gott betyg. Samtidigt grep den inte tag i mig och är inte en bok som jag kommer att tänka tillbaka på. Den får betyget tre av mig.

Mr Mercedes av Stephen King

Från Bokus: Det är tidig morgon i en amerikansk stad som har drabbats hårt av den senaste finanskrisen. Kön med frusna arbetslösa män och kvinnor ringlar lång utanför hallarna där en jobbmässa snart ska öppna. Men innan portarna hinner slås upp dyker lyktorna på en bil upp i dimman. En ensam förare plöjer rakt genom människohopen i en stulen Mercedes. Åtta människor dör, femton skadas. Månader senare kan den nypensionerade och deprimerade kriminalaren Bill Hodges fortfarande inte släppa fallet med ”Mr Mercedes”, mördaren som lyckades fly. Så får han ett brev från någon som påstår sig vara gärningsmannen. Hodges inser att Mr Mercedes kan slå till igen. Tillsammans med två oväntade medhjälpare ger han sig in i en farlig katt-och-råtta-lek i kamp mot klockan. Ska han lyckas förhindra en ny katastrof? Mr Mercedes är Stephen Kings första renodlade thriller och en hyllning till den hårdkokta noir-genren.

Det verkar som att jag har tagit mig an en riktig Stephen King-utmaning… Det senaste året har jag läst fem King-böcker och de är ju inte direkt korta. Jag har dessutom planer på några till, bl.a. uppföljaren till denna. Det jag framför allt gillar med King är hans sätt att skriva. Hans språk är i princip alltid bra. Jag försöker läsa honom på engelska för det tillför en dimension när det gäller just honom. Dessutom är jag väldigt förtjust i hans sätt att måla upp karaktärerna så de känns levande. De har alltid egenskaper som känns både äkta och helt otroliga på samma gång.

Det här är, enligt Wikipedia, hans första deckare. Även det klarar han bra. Det kanske inte är den bästa deckare jag läst, men det är spännande och intressant hela vägen igenom. Jag gillar Bill Hodges som karaktär och även Holly Gibney. Det är förstås helt osannolikt att den pensionerade polisen Bill Hodges i verkliga livet skulle slå sig samman med två sådana medhjälpare som Holly och den unge Jerome, men det spelar ingen roll. Däremot tycker jag man hade kunnat undvara kärlekshistorien mellan Hodges och Janey. Det tillförde inte något väsentligt till historien, snarare kändes det som ett störningsmoment att åldersskillnaden mellan dem gång på gång poängterades.

Boken var tillräckligt bra för att jag kommer att plocka upp del 2 och den får tre stjärnor av mig.

Rött, vitt och kungligt blått av Casey McQuiston

Från Bokus: Alex Claremont-Diaz är son till USA:s första kvinnliga president. Tillsammans med sin syster och deras bästa kompis utgör de Vita huset-trion, en social influencer-makt att räkna med, och som Vita huset inte är sena att utnyttja.

Problemet är bara att Alex har en ärkefiende, prins Henry av Wales. När ett bråk mellan dem hamnar på hela världens löpsedlar måste de ofrivilligt låtsas vara vänner tills stormen har blåst över. Men ju mer Alex lär känna prins Henry, desto mer ser han vad som döljer sig under hans drömprinsyta. Snart är de vänner på riktigt, men vänskapen djupnar till något mer. Något som kan hota Alex mammas planer på att bli omvald som president.

Jag läser inte mycket romance och inte feelgood heller. Det här är väl lite av varje. Jag måste säga att det jag gillade mest med boken är själva idén. Hela upplägget med att sonen till USA:s president och prinsen av England blir kära i varandra känns så nyskapande på något sätt. Det är vågat och intressant och roligt på samma gång.

Jag gillade karaktärerna och särskilt dialogen mellan dem. Det känns äkta på något sätt. Ibland småskrattade jag för mig själv när Alex och Henry skickade meddelanden till varandra. Alltihop har en riktigt bra känsla.

Tyvärr hade jag nog lite för höga förväntningar på boken. Den levde inte riktigt upp till vad jag hoppades på. Mot slutet märkte jag att jag fick allt svårare att plocka upp den för att läsa några kapitel. Det kändes lite som en transportsträcka mot det slut som jag visste skulle komma. Det blev ändå lite för tillrättalagt och för givet. Samtidigt är det väl så med den här genren att det ska kännas lite förutsägbart. Totalt sett var det bra men inte jättebra. Jag tycker boken hade vunnit på att vara lite kortare, lite mer stringent.

Jag läste boken på engelska (Red, White & Royal Blue) så jag kan inte säga något om översättningen. Den får betyget tre av mig.

Väggen av Marlen Haushofer

Från Goodreads: En kvinna följer med sin kusin och hennes man till deras jaktstuga i bergen. När hon går och lägger sig första kvällen är hon ensam i huset och när hon vaknar dagen efter är hon fortfarande ensam. Hon bestämmer sig för att gå ut och leta efter sina släktingar och styr stegen mot värdshuset i närmaste by. Men på vägen dit går hon rakt in i en genomskinlig vägg, och kommer inte vidare. På andra sidan väggen är alla varelser, både djur och människor, döda.

Hon går tillbaka till huset, och får snart sällskap av hunden Lo, en katt och en ko. Och med denna nya, udda familj försöker hon överleva och skapa sig ett nytt liv. Det är en berättelse som handlar om det basala i livet, och på ett yttre plan händer inte så mycket, men trots det är skildringen både fängslande och spännande som få andra romaner.

Jag har skrivit lite kort om den här boken flera gånger tidigare men inte sammanfattat mina tankar. Sedan jag läste den, eller egentligen lyssnade för jag lyssnade på den på engelska, har den återkommit i mina tankar åtskilliga gånger. Det är en fantastisk liten bok som alla borde läsa.

Väggen kom ut redan på 60-talet och författaren är sedan länge död. Jag vet inte hur välkänd den varit under åren men det gjordes en film år 2012 och då antar jag att den fick ett uppsving. Jag har inte sett filmen och det är möjligt att jag avstår för att inte förstöra mitt intryck av boken.

Boken är bara drygt 200 sidor och den är långsamt berättad. Det händer egentligen inte så mycket och det finns ju bara en karaktär bortsett från djuren som ju också tar stor plats. Berättelsen är full av små detaljer om jordbruk, djurskötsel och naturen omkring henne. Liksom Robinson Kruse får hon lära sig att överleva och glädjas åt de små sakerna.

Den har beskrivits av andra som klaustrofobisk och obehaglig, men det tycker inte jag. Visst får man en känsla av ödesmättad och instängdhet, men också av lugn och vördnad inför livet och naturen. Hon funderar över meningen med livet och människans behov av gemenskap och framtidstro.

Det är inte särskilt spännande. Boken präglas mer av nyfikenhet. Jag känner så starkt för denna kvinna och för hennes liv. Berättelsen är ett nedslag i hennes liv men den gör inte anspråk på att ge oss några förklaringar. Jag har inte heller något behov av att veta varför, det är inte det den här boken handlar om. Världens eller människans undergång är bara själva premissen för berättelsen, det är inte det boken handlar om. Istället handlar den om en människas liv och överlevnad i en värld som hon inte längre förstår sig på och inte heller känner något större behov av att förstå.

Det här är en av de bästa böcker jag har läst och den kommer att finnas med mig länge. Den får självklart betyget fem av mig.

Bergens stjärnor av Jojo Moyes

Från förlaget: En hisnande, känslostark berättelse om fem enastående kvinnor och deras kamp i Kentuckys bergstrakter.

1937. Alice Wright lever ett stillsamt och instängt liv med sina föräldrar i England. Ett frieri från den stilige amerikanen Bennett Van Cleve ger henne hopp om luft under vingarna. Med honom vid sin sida, i exotiska Kentucky, hoppas hon att världen ska öppna sig för henne. Men snart inser Alice att hon är mer instängd än någonsin. Bennett verkar mer intresserad av att träffa sina vänner (utan Alice), och den strängt religiöse svärfadern, ägare till den lokala kol gruvan, anser att en kvinnas plats är i hemmet.

Så när staden efterlyser frivilliga kvinnor till att bli ridande bibliotekarier som en del av Eleanor Roosevelts nya satsning på utbildning, anmäler sig Alice entusiastiskt. Kvinnornas ledare, som snart blir Alices främsta allierade, är Margery, den smarta, självständiga dottern till en ökänd brottsling, en kvinna som aldrig bett om en mans tillåtelse för någonting. För familjeflickan Alice är Margery mer uppfriskande och modig än någon annan hon mött, och hon anförtror sig allt mer åt henne allteftersom äktenskapet med Bennett krackelerar.

Kentuckys Ridande Bibliotekarier blir snart kända vida omkring, och deras arbete är minst sagt strapatsrikt. De tampas med giftormar och beväpnade hembrännare, snöiga bergssluttningar och översvämningar. Värst är ändå de män som inte ser med blida ögon på friheten som uppdraget medför. Och vissa män är beredda att gå hur långt som helst för att stoppa dem …

Mitt drömyrke som barn var bibliotekarie. Det är klart att jag hade andra, mer glamorösa, drömmar också, men en sån där lite mer realistisk dröm var att bli bibliotekarie. Jag gjorde prao och blev bara mer frälst. Det var väl det där med att vara omgiven av böcker hela dagarna som lockade. Nu vet jag att bibliotekarier gör så mycket mer än pratar böcker och dessutom försvann den där drömmen allteftersom. Och nu gör jag något helt annat…

Jag red dessutom som barn och har alltid älskat allt som har med hästar att göra. Så ridande bibliotekarie hade inte varit dumt. På 1930-talet var det dock allt annat än lätt att vara ridande kvinnlig bibliotekarie, vilket framgår tydligt i denna bok.

Jag är inte alltid så förtjust i Jojo Moyes böcker. Det kan ibland kännas lite överdrivet och nästan lite sentimentalt. Men den här boken känns desto mer realistisk och jordnära. Snarare tycker jag beskrivningen från förlaget ger intrycket av mer action än vad den faktiskt innehåller. Den är rätt så långsamt uppbyggd och även om prologen delvis avslöjar vad som ska komma är det inte det som driver boken framåt i den första halvan. Det är snarare karaktärerna och miljöbeskrivningarna.

Jag tyckte mycket om karaktärerna, särskilt Margery. Hon går sin egen väg och bryr sig inte om vad någon tycker. Vänskapen med Alice beskrivs på ett mycket fint sätt och även kärleken till Sven. Visserligen är Alice huvudkaraktären men Margery är intressantare. Beskrivningen av hur Bennett på sitt sätt också är fånge i sitt eget öde, trots att han är man och borde ha fått bestämma mer själv än vad en kvinna i samma situation hade fått, framgår också tydligt.

Slutet var kanske lite väl tillrättalagt och ”perfekt”, men på något sätt hade ett annat slut verkligen inte tilltalat mig heller. Jag ville ha det här slutet trots allt. Mot slutet tar boken dessutom verkligen fart och blir nästan spännande.

Det kanske inte är någon bok som kommer leva med mig länge, men jag tyckte ändå mycket om den. Den får betyget fyra av mig.

Bakom stängda dörrar av B.A. Paris

Från Bokus. Det perfekta äktenskapet? Eller den perfekta lögnen?

Alla känner ett par som Jack och Grace. Han är snygg och förmögen, hon är charmig och elegant. Han är en hängiven advokat som aldrig har förlorat ett mål, hon sköter hemmet och maten till fulländning och avgudar sin handikappade lillasyster. Fast de är nygifta verkar de ha allt. Man kanske inte vill tycka om dem, men man gör det. Man blir ohjälpligt charmad av deras otvungna, bekväma hem och av deras trevliga middagar. Man skulle vilja lära känna Grace bättre.

Men det är svårt, för man upptäcker att hon och Jack är oskiljaktiga.

Vissa skulle kalla det för riktig kärlek. Andra undrar kanske varför Grace aldrig svarar i telefon. Eller varför hon aldrig kan komma och ta en kopp kaffe, fast hon inte jobbar. Hur hon kan laga sådan enastående mat och ändå vara så slank. Eller varför hon aldrig verkar ha någonting med sig när hon går ut ur huset, inte ens en penna. Eller varför det sitter skyddande ståljalusier för alla fönster på bottenvåningen.

Vissa skulle kanske undra vad som egentligen pågår när middagen är över och ytterdörren har stängts.

Jag lyssnade på denna bok på engelska och uppläsaren bidrog verkligen till en skrämmande och obehaglig upplevelse. Det här är en bok som behåller intresset rakt igenom. På ett sätt är det ju inte så svårt att räkna ut från början hur det kommer att gå och det är inte så många omvägar dit heller, men det är ändå spännande. Boken växlar lite i tid och det tycker jag bidrar till att hålla intresset uppe.

Så här i efterhand är det några saker i berättelsen som känns väldigt orealistiska dock. Visst finns det psykopater och i böcker är de väl överrepresenterade gentemot verkligheten, men vissa aspekter av Jack och de detaljer om hans barndom som kom fram kändes lite överdrivna. Jag undrar om inte boken hade varit bättre om han inte hade varit så otroligt beräknande och genomkall. Det här är dock en karaktär som det inte är meningen att du ska känna någon sympati för.

Slutet var bra. Jag menar, du vet ju från början ungefär hur det kommer att gå, men det var listigt och snyggt uppbyggt. Som sagt, rakt igenom spännande och flera intressanta karaktärer. Om man struntar i att överanalysera vad som är realistiskt och trovärdigt är det en underhållande bok som man läser snabbt.

Boken får betyget fyra av mig.

Svarthuset av Peter May

Från Goodreads: På Isle of Lewis, en liten ö i de Yttre Hebriderna, har människorna sedan urminnes tider fört en ojämn kamp mot elementens raseri; den outtröttliga vinden, det piskande regnet, havets skummande vrede. Det är en hård värld där tron på en allsmäktig Gud kommit att bli den enda ledstången genom tillvarons många prövningar.

När ön skakas av ett brutalt mord skickas kriminalkommissare Fin Macleod till platsen för att undersöka om brottet möjligen kan ha koppling till ett liknande mordfall i Edinburgh. För Fin, som själv är född och uppvuxen på ön, innebär utredningen en resa tillbaka till ett för flutet som han under arton års tid gjort allt för att lägga bakom sig. Han ställs nu återigen öga mot öga med skoltidens vänner och plågoandar och med Marsaili MacDonald, hans första stora kärlek. Åren har gått, men Fin tvingas motvilligt inse att barndomens sår är allt annat än läkta, och att ön inte tänker släppa honom ur sitt grepp en andra gång.

Peter May var en för mig ny bekantskap och jag köpte hela trilogin mer som ett infall för att jag kände igen namnet. Jag läste boken på ett par dagar under påskläsutmaningen. Den var mycket bättre än jag förväntade mig och framför allt var den inte så ”deckaraktig” som jag trodde att den skulle vara.

Berättelsen utspelar sig på Isle of Lewis i Yttre Hebriderna, en kall, karg, bergig och blåsig plats. Trots att jag starkt ogillar både regn och blåst blev jag helt fascinerad av miljöbeskrivningarna. Den absolut största behållningen av boken var beskrivningarna av ön och människorna som bodde där. Jag blev väldigt sugen på att åka dit.

Själva mordmysteriet kändes faktiskt som det minst intressanta i boken. Visst var det spännande och visst ville jag veta upplösningen, men jag var mer intresserad av Fins barndom och alla historier runt livet på ön än vem som gjorde det. Slutet var dock otroligt spännande och jag kunde knappt hålla mig från att skumläsa och hoppa framåt för det var totalt nervkittlande. Det fanns inte en chans att jag hade avbrutit för något de sista 50 sidorna.

Boken är mörk, spännande och rakt igenom välskriven. Enligt Wikipedia refuserades manuskriptet av alla större brittiska förlag innan den kom att ges ut i Frankrike där den fick fantastiska recensioner. Först därefter gavs den ut i Storbritannien….

Boken får en stark fyra av mig.

Akin (Fränder) av Emma Donoghue

Från förlaget: Franskfödde Noah Selvaggio är en pensionerad kemiprofessor bosatt på Upper West Side i New York City. Han planerar att för första gången sedan han var barn återvända till sin hemstad Nice, men precis innan han ska åka får han ett samtal från Socialtjänsten – Noah är den närmaste anhöriga till 11-åriga Michael, som behöver bli akut omhändertagen. Motvilligt bestämmer han sig för att ta med pojken på resan.

Väl framme i Nice, med den minst lika motvilliga Michael i släptåg, börjar Noah nysta i sin familjehistoria. Det omaka paret har först svårt att komma överens, men mitt bland smågnabbet om steak frites och skärmtid börjar de ändå finna varandra och märker snart att de har mer att ge varandra än de någonsin kunnat tro.  

Släkt är en varm och gripande berättelse om släktskap, att bemöta det förflutna och vad det egentligen betyder att vara en familj.

Jag läste (eller egentligen lyssnade på) den här boken på engelska och då heter den Akin. Den har inte kommit ut på svenska än och enligt information på förlaget blir det den 15 juli. Som syns på bilden ovan ska den då heta Fränder. Samtidigt blir jag lite fundersam för i texten, också på förlagets hemsida, omnämns den som Släkt.

Jag har läst två böcker av Emma Donoghue tidigare; Room och Miraklet. Room tyckte jag var fantastisk och Miraklet riktigt bra. Därför hade jag höga förväntningar på den här. De infriades inte riktigt även om det var en bra bok.

Det mest intressanta i boken är förhållandet mellan Noah och Michael. Det skulle kunna bli riktigt klyschigt; en äldre man som inte har någon erfarenhet av barn får plötsligt ta hand om elvaåring på heltid. Hur ska den pensionerade professorn kunna förstå sig på en elvaåring vars pappa har dött av en överdos och mamma sitter i fängelse? Det blir som väntat diskussioner om mobilanvändande, svordomar, bristande hygien m.m. Men bland allt detta blir det också intressanta samtal och ett visst ”bondande” mellan dem. Jag kommer alltmer att gilla Noah och Michael.

Den andra delen av berättelsen, som inte alls framgår av sammanfattningen ovan, men som får stort utrymme i boken är Noahs historia och själva anledningen till att han åker till Nice. Det handlar om hans familj under andra världskriget och särskilt hans mammas roll. Det skulle kunna vara intressant men känns mer som en helt annan historia. Den här sidohandlingen knyts inte ihop tillräckligt med Noah och Michael. För mig hade det räckt med deras berättelse, jag behövde ingen ytterligare anledning att läsa boken.

Det är välskrivet och intressant och jag tappar aldrig lusten att läsa vidare. Samtidigt saknar boken det där lilla extra och den når inte upp till vare sig Miraklet eller Room. Dessutom – jag vet att innehållet är viktigast men vad är det med omslaget? Ser det inte otroligt tråkigt ut? Jag har svårt att tro att det omslaget säljer några böcker…

Totalt sett får boken betyget tre av mig.

Dimma av Ragnar Jónasson

Från förlaget: 1987. En isolerad bondgård på östra Island. Snöstormen borde ha hållit alla främmande människor borta, men det har den inte gjort. Paret som bor på bondgården borde inte heller ha släppt in den oväntade gästen. Men det gjorde de. En oväntad gäst. En lögnare. En mördare. 

Alla kommer inte att överleva natten. Och det kommer att bli ett fall som ska hemsöka kommissarie Hulda Hermannsdóttir för alltid.

Det här är tredje delen i islänningen Ragnar Jónassons trilogi om polisen Hulda Hermansdóttir. Eller första delen, beroende på hur man ser det. Böckerna utspelar sig i omvänd ordning, vilket var ett för mig helt nytt grepp. Jag tycker ändå att man ska läsa böckerna i den ordning som författaren har tänkt sig, eftersom det, åtminstone för mig, var en del av behållningen att nu när jag läser om Huldas tidigare liv, veta om det som senare kommer att hända henne.

Jag tycker det här var riktigt bra, faktiskt den bästa i serien. Det är inte så där andlöst spännande och inte heller någon småmysig pusseldeckare. Det är helt enkelt väldigt välskrivet med intressanta karaktärer. För mig är inte mysteriet det viktiga, det var kanske inte ens särskilt spännande.

Jag läste boken i två sittningar på en och samma dag, så bra var det. Jag kunde knappt lägga ifrån mig boken för att äta. På något sätt grep den tag i mig och jag kände så starkt för Hulda att jag verkligen hoppas på ytterligare en bok. Jag tycker det verkar oklart på Ragnar Jónassons hemsida om det kommer en fjärde bok. I vart fall verkar Hulda dyka upp som bikaraktär i en ny serie om kriminologen Helgi Reykdal. Jag kommer i alla fall att hålla utkik efter fler böcker av Ragnar Jónasson.

Den här boken får betyget fem av mig.