Guldkompassen av Philip Pullman

Allting börjar när Lyras farbror, Lord Asriel, återvänder till England med berättelser om en plats nära Nordpolen där man genom norrskenets skimmer kan ana en annan värld. Inte långt därefter försvinner Lyras vän Roger under mystiska omständigheter. Snart blir Lyra indragen i ett farligt äventyr med underliga vetenskapsmän, häxor och pansarbjörnar som drabbar samman i polarmörkret. Men framför allt finns här Alethiometern, guldkompassen, en magisk sanningsmaskin som ger stor makt till den som kan använda den rätt. Första delen av tre i Den mörka materian. (från förlaget)

Min son läste hela trilogin för flera år sedan och ända sedan dess har jag tänkt att läsa den. Nu har det ju också kommit en TV-serie så det känns högaktuellt att ta sig an den. Det är en sån där bok som många känner till och som nämns i samma andetag som Harry Potter och Hungerspelen.

Jag uppskattade själva berättelsen och att den inte var helt förutsägbar. Det onda och det goda är inte självklart. Jag uppskattade också den magiska världen som Pullman bygger upp och att det finns flera nivåer i berättelsen. På ytan förefaller det vara en berättelse för barn, eller åtminstone för yngre tonåringar, men de teman som boken behandlar – religion, ondska, att växa upp… – är lika mycket för vuxna. Jag gillar verkligen idén om en daemon, ett magiskt djur som varje människa har och som speglar din själ.

Några inslag gav dock dålig smak i munnen, främst vad gäller könsroller. När gyptierna ska dras ut i krig efterfrågas bara manliga stridande. En kvinna frågar till och med om det inte behövs några kvinnor på expeditionen, men då inte som stridande utan som infiltratörer. Hon får svaret nej. Lyra själv är en typisk pojkflicka och övriga barn som har någon aktiv roll är pojkar. Vi får också veta att Lyra är en sådan flicka som inte gråter… När barnen har kidnappats är det mammorna som sörjer medan männen är de som vill agera. Jag är osäker men jag tror också att vi tidigt får veta att kvinnor inte får äta middag tillsammans med män på colleget.

Sammantaget tyckte jag boken var bra men inte fantastisk. Jag känner mig inte jättesugen på att läsa de andra delarna i trilogin, vilket jag trodde att jag skulle göra. Jag ger boken en trea i betyg.

Natur & Kultur (436 sidor)

Sanning och skvaller av Curtis Sittenfeld

Liz skriver för ett livsstilsmagasin och bor tillsammans med sin yogande syster Jane i New York. Men när deras far får hälsoproblem återvänder de till barndomshemmet i Cincinnati, och finner det stora Tudor-huset förfallet, och resten av familjen i en förvirrad röra. De yngsta systrarna Kitty och Lydia bryr sig mer om sina CrossFit-pass och Paleo-dieter än att skaffa jobb, och mellansystern Mary håller som bäst på med sin tredje magisterexamen och lämnar knappt sitt rum, med undantag för de mystiska tisdagsutflykterna som hon inte vill diskutera med någon. Mrs Bennet är lika neurotisk och påfrestande som alltid och försöker desperat hitta en lämplig giftaskandidat till Jane, vars fyrtioårsdag är i snabbt annalkande.

Så gör Chip Bingley, den nyinflyttade snygge läkaren som varit med i senaste säsongen av dokusåpan Singel söker kärleken, entré. Chip fattar genast tycke för Jane, medan Liz inte alls finner kirurgen Fitzwilliam Darcy lika charmerande. Spelet kan börja. (från Goodreads)

Stolthet och fördom av Jane Austen är en av mina favoritböcker. Jag har läst den många gånger och dessutom sett hela BBC-serien minst fyra gånger. Jag borde ha vetat bättre än att ge mig på en, som det står på baksidan av boken, modern version av Jane Austens klassiker.

Det är inte första gången jag gör samma misstag. Jag har tidigare läst en fortsättning på boken, som jag nu inte kommer ihåg namnet på, samt Huset Longbourn, samma berättelse fast från tjänarnas perspektiv. Jag har dessutom läst Pride and Prejudice and Zombies… Ingen av dessa böcker var jag förtjust i alls.

Curtis Sittenfeld försöker i den här boken förflytta hela berättelsen till tvåtusentalet med dokusåpor, dieter, transpersoner och romantik via sms. Jag är säkert alldeles för vardaglig och tråkig för det känns bara för mycket. Visst kan en del av det bli lite igenkännande, men inte särskilt mycket. Ju länge jag läser desto mindre känner jag för någon av personerna.

Hade jag inte läst Stolthet och fördom tidigare hade jag nog inte läst klart. Det är alltför tramsigt och fånigt för min smak. Nu blir jag ändå nyfiken på hur Sittenfeld ska lyckas klara upp alla förvecklingar i slutändan. Den största behållningen för min del blir därför jämförelsen med den tidigare berättelsen. Mitt betyg blir en svag tvåa.

Wahlström & Widstrand (460 sidor)

The Silkworm (Silkesmasken) av Robert Galbraith

När romanförfattaren Owen Quine försvinner anlitar hans fru privatdetektiven Cormoran Strike. Först tror hon att han frivilligt gett sig av för några dagar – som han gjort förr – och hon vill att Strike ska hitta honom och se till att han kommer hem.

Men när Strike börjar undersöka saken står det klart att det finns mer bakom Quines försvinnande än hans fru anar. Författaren har just avslutat ett manus innehållande giftiga beskrivningar av nästan alla han känner. Om romanen publiceras kommer liv att slås i spillror – så nog finns det många som har anledning att tysta honom

Det blir Strike själv som finner Quine brutalt mördad under bisarra omständigheter. I en kapplöpning med tiden måste Strike leva sig in i en hänsynslös mördares tankegångar, en mördare olik alla han någonsin träffat på. (från Goodreads)

Romanförfattaren Robert Galbraith är, som säkert många vet, en pseudonym för J K Rowling som skrev Harry Potter-serien. Det här är den andra boken i en serie deckare för vuxna. När den första boken, Gökens rop, kom ut i april 2013 var det inte känt vem Galbraith var. Först fyra månader senare avslöjades att det i själva verket var Rowling och försäljningen mångdubblades. Enligt uppgifter i media var Rowling missnöjd med avslöjandet då hon ville att boken skulle bli recenserad för sitt innehåll, inte för vem hon var. På den här boken, som kom ut 2014, står det redan på omslaget att Rowling är författaren, även om hon fortfarande använder pseudonymen.

Det här är en spännande bok. Detektiven är intressant, om än lite tröttsamt med ännu en grinig medelålders man som huvudperson. Hans sidekick, Robin, som inte ens återges i sammanfattningen ovan, har ännu inte fått spela någon särskilt stor roll, annat än som bollplank. Jag hoppas att hon blir mer av en huvudperson senare i serien, då det behövs en motvikt.

Min största invändning mot boken är att vi i två tredjedelar av berättelsen får följa Strikes alla tankegångar och teorier, men plötsligt annonserar han att han nu har löst mysteriet, men vi får inte veta lösningen. Han berättar den till och med för Robin och under den sista tredjedelen får vi följa honom när han försöker bevisa sin teori utan att vi veta varför han gör vissa saker. Jag gillar inte det här tvära kastet från full insyn till total utestängning.

Totalt sett gillar jag boken, men den är för lång. Det är något som jag upplevde även med de senare böckerna i Harry Potter-serien. Rowling har väldigt mycket att berätta, men berättelsen hade tjänat på ett skäras ned. Det blir för omständligt. Jag undrar också om inte vissa trådar blir hängande, åtminstone känner jag att berättelsen öppnat upp vissa frågor som inte riktigt fått svar. Jag kan dock ha missat det i mängden ord… Eller så får vi svaret i nästa del…

Boken får betyget 3 av mig.

(455 sidor)

Kindred av Octavia E. Butler

Dana, a modern black woman, is celebrating her twenty-sixth birthday with her new husband when she is snatched abruptly from her home in California and transported to the antebellum South. Rufus, the white son of a plantation owner, is drowning, and Dana has been summoned to save him. Dana is drawn back repeatedly through time to the slave quarters, and each time the stay grows longer, more arduous, and more dangerous until it is uncertain whether or not Dana’s life will end, long before it has a chance to begin. (från förlaget)

Kindred kom ut första gången 1979. När jag började läsa boken trodde jag att den var ny. Jag hade inte läst så mycket om den utan utan bara sett den på någon lista. Först när jag läste det efterord som var i min upplaga insåg jag att den var så gammal och att den var nydanande när den kom ut då det var första gången en svart kvinna skrev science fiction.

Som framgår av sammanfattningen reser huvudpersonen Dana tillbaka i tiden från nutidens USA för att rädda livet på en vit pojke som levde i slaveriets USA. Hon är svart och får uppleva hur det är att leva som slav. Hon försöker hävda sig själv som en fri kvinna, men har ju inga papper som visar det. Det som framför allt skrämmer i berättelsen är inte (bara) våldet mot slavarna, utan den totala rättslösheten. Det finns inget system som bevakar de svartas rättigheter. Även om du är fri, kanske har blivit frigiven tidigare, finns inget intresse hos den vita makten att bevaka det. Vem som helst kan i praktiken riva sönder dina papper och ta dig som slav.

Jag gillar verkligen författarens grepp, att beskriva slaveriet inifrån men med en modern utomståendes ögon. I inledningen av berättelsen undrade jag lite hur författaren skulle förklara själva tidsresorna, men vi får ingen förklaring och det är jag nöjd med. Det är inte det som är det centrala i berättelsen. Jag stör mig inte ens på att huvudpersonen själv inte verkar ifrågasätta vad som händer.

Jag tyckte om att karaktärerna inte ”bara” är vita eller svarta, onda eller goda. Det är inte så enkelt. Det finns ett mönster som vi omedvetet anpassar oss till och som är svårt att bryta.

Boken får betyget en stark fyra av mig.

Beacon press (284 sidor), verkar inte finnas på svenska.

Nickelpojkarna av Colson Whitehead

När medborgarrättsrörelsen når den svarta enklaven Frenchtown, tar den unge Elwood orden från Martin Luther King till sitt hjärta: Han är lika bra som någon annan. Elwood drömmer om att bli lärare, men ett oskyldigt misstag leder till att han skickas till uppfostringsanstalten Nickel-akademin, för att bli en ”hedervärd och ärlig man”. I realiteten är det en grotesk tortyrkammare där pojkarna misshandlas och utnyttjas. För att överleva söker Elwood tröst i Dr Kings ord. Hans vän Turner tycker att Elwood är naiv, att världen är ond, och att det enda sättet att överleva är genom rävspel och list. Motsättningen mellan Elwoods idealism och Turners cynism leder fram till ett beslut vars efterverkningar blir kännbara i decennier efteråt. (från förlaget)

Berättelsen följer Elwood under tiden före Nickel och under tiden där. Vi får också glimtar av ett senare liv. Jag hade önskat en mer ingående beskrivning av vem han är och vad som händer honom. Det är en ganska kort bok och det finns så mycket av berätta. Därför får vi bara nedslag i historien. Jag hade gärna sett mer av de andra pojkarna och kanske även av lärarna. Överhuvudtaget hade jag önskat att karaktärerna och händelserna utvecklades mer. Som det är nu är berättelsen mer som ett reportage än en roman. Berättelsen är hemsk och förfärlig på alla sätt och vis, men på något sätt når den mig inte.

Kanske var det ett misstag att lyssna till boken istället för att läsa den. Kanske hade berättelsen kunnat sjunka in mer om orden inte drevs på i en takt som bestämdes av någon annan. Visst, man kan pausa, men det gör jag sällan.

Boken är inspirerad av verkliga händelser och det känns nästan ofattbart att detta utspelade sig på 60-talet, inte särskilt länge sedan. Den får en stark trea av mig.

Bonnier förlag (233 sidor)

Skäl att fortsätta leva av Matt Haig

Vid 24 års ålder rasade Matt Haigs värld samman då han drabbades av en svår depression med ångest och självmordstankar. Detta är historien om hur han tog sig igenom krisen och lärde sig att leva igen. Skäl att fortsätta leva är en rörande, rolig och ömsint skildring av hur depression och ångest förändrar ens sätt att vara och tänka. Genom att ärligt och insiktsfullt berätta om sina egna erfarenheter och vad som gav honom livslusten tillbaka ger författaren inspiration och hopp till alla som kämpar mot mörkret. (från förlaget)

Den här boken handlar om depression och ångest, men det är ingen självhjälpsbok. Det finns det redan en uppsjö av därute. Nej, det här är en bok om själva sjukdomen depression, en beskrivning av hur det är att ha en depression, av en person som har haft det. En person som själv har haft en djup depression med panikattacker och ångest, men som har kommit ut på andra sidan.

Visst finns det goda råd även i den här boken. Men de smygs in i texten så man nästan inte uppfattar dem. Matt Haig berättar vad han gjorde, både det som fungerade och det som inte fungerade, för honom. Han berättar också vad man kan göra, som kan fungera, även om det inte fungerade för honom. Men framför allt är det en bok om hur det känns att ha en depression. Hur man upplever det både rent fysiskt och i känslan och tanken. För den som själv någon gång har haft en depression kan det vara en bekräftelse på att känslan är äkta och upplevelsen stämmer.

Men det är inte bara en bok för den som lider av depression. Det är lika mycket en bok för den som står bredvid och inte upplever det själv. För nog har vi alla en familjemedlem, släkting, vän eller kollega som någon gång har haft en depression. Det är en bok för den som vill förstå hur det är och hur det känns, och i förlängningen vad man som medmänniska kan göra.

Jag tyckte mycket om den här boken. Den är närgången och känns äkta och viktig. Den får betyget en stark fyra av mig.

Massolit förlag (223 sidor)

Misstaget av Lee Child

Jack Reacher beställde espresso, dubbel, inget citronskal, inget socker, skumplastmugg, inte porslin, och innan den serverades vid hans bord såg han en mans liv förändras för alltid. Inte för att kyparen var långsam. Bara det att den utförda handlingen var lätt och ledig. Så lätt och ledig att Reacher inte hade en aning om vad det var han såg. Det var bara en stadsscen, som repriserades överallt i världen en miljard gånger om dagen: en kille låste upp sin bil och satte sig bakom ratten och körde därifrån. Det var allt. Men det räckte.

Detta är den tionde boken om Jack Reacher – mannen som är så hård att man kan åka skridskor på honom! Den här gången blir han indragen i ett kidnappningsdrama som för honom till den sömniga engelska landsbygden. Allt går dock inte som han tänkt sig och han begår ett misstag, ett fatalt misstag… (från baksidan)

Detta är den första boken jag läser i serien om Jack Reacher. Den kom ut redan 2008 och den första boken i serien kom ut på svenska år 2000. Det finns 23 böcker i serien… Jag brukar vanligtvis vara noga med att läsa böcker i ordning. Vissa serier bör man absolut inte läsa i oordning, exempelvis Louise Pennys serie om Kommissarie Gamache. Men jag hade hört att det inte spelade så stor roll med just den här serien. Så när jag såg en lång rad böcker om Jack Reacher i begagnathyllan på Myrorna så tog jag bara första bästa och det blev den här. Och ärligt talat hittade jag inte en enda referens till något Jack Reacher varit med om tidigare, förutom det som redan stod i hans ”CV” på bokomslagets insida och det förutsätter jag är hans bakgrund i alla böcker. Med tanke på antalet böcker i serien kan jag ju nu bara läsa framåt om jag vill och inte bry mig så mycket om de äldre.

Boken var klart spännande och Jack Reacher är en intressant karaktär. Men själva intrigen kändes lite tunn. Man har svårt att tro att Jack Reacher med all sin erfarenhet inte ens överväger det ”misstag” som boken bygger upp till. Samtidigt var det intressant att läsa hur systematiskt han går tillväga när han löser mysteriet. Lite som en traditionell pusseldeckare…

Jag kommer försöka läsa nästa bok på engelska istället. Språket kändes lite enkelt och nästan barnsligt ibland. Dessutom var det en mängd korrfel i översättningen, t.o.m. ett på baksidestexten (borttaget ovan), som inte kändes särskilt förtroendeingivande.

Boken får betyget en svag trea, mest för att den ändå var en riktig bladvändare.

Damm förlag (385 sidor)

Pet Sematary (Jurtjyrkogården) av Stephen King

Läkaren Louis Creed flyttar med sin familj till den lilla staden Ludlow i Maine. Det nya huset är fantastiskt; naturen är underbar och grannarna vänliga. Men i utkanten av idyllen lurar farorna. Det är något mystiskt med den gamla djurkyrkogården där traktens barn begraver sina husdjur. Bortom den ligger också en annan begravningsplats – på marker där uråldriga förbannelser slumrar.
När familjens katt återuppstår efter att ha blivit överkörd förstår Louis att mäktiga krafter satts i rörelse. Till det yttre är katten densamma, men något är ändå kusligt annorlunda. En stor tragedi inträffar, och familjen får ångra att de kallat på de döda.
(från Bokus)

Jag läste inte, såvitt jag minns, den här boken när den kom ut första gången 1983. Jag har inte heller sett filmen och kände inte till handlingen. Egentligen hade jag ingen relation till boken annat än att jag visste att den var en av Stephen Kings mest kända. Enligt förordet till min upplaga anser Stephen King själv att det är hans mest skräckinjagande bok och han ville först inte ge ut den eftersom den var så otäck. Sen blev han visst övertalad…

Under de senaste åren har jag läst flera böcker av Stephen King. Särskilt The Stand (Pestens tid) tyckte jag var fantastisk. Även flera av hans senaste böcker tycker jag verkligen om. Men den här, nja, den kändes liksom förutsägbar. Även om jag inte visste handlingen på förhand, som säkerligen många gör, förstod jag ganska tidigt vad som skulle hända. Det var liksom inte så svårt att räkna ut… och då är jag inte en person som brukar kunna räkna ut det.

Språket är ju en av Stephen Kings stora styrkor. Vanligtvis tycker jag om hans långa och vindlande beskrivningar av karaktärerna och miljön. Men i detta fall blev det för långt. Handlingen kändes tunn och då kändes alla de där beskrivningarna mer som utfyllnad. Men jag ska inte överdriva. Det var först de sista 100-200 sidorna som jag tröttnade. Då var jag mest intresserad av hur Stephen King skulle komma till det där slutet som kändes ganska givet.

Och blev jag rädd då? När jag läste förordet var jag faktiskt beredd att ge upp redan då, framför allt för att jag är ganska mörkrädd och bra på att fantisera ihop otäckheter. Visst var den otäck, men inte så otäck att det inte gick att läsa.

Den får betyget 3 av mig.