Den mörka ängeln av Elly Griffiths

Ruth blir smickrad när hon kontaktas av den italienska arkeologen Angelo Morelli som hon tillbringade en natt med för länge sedan. Han behöver hjälp med att uttolka ett fynd av benrester i en liten bergsby nära Rom. Det var åratal sedan Ruth hade semester, så en vistelse i Italien kan hon inte tacka nej till.

Tillsammans med sin dotter reser Ruth till Castello degli Angeli, där det inte blir så rofyllt som hon hoppats på. I byn hittar hon en medeltida helgedom men också mörka hemligheter som leder tillbaka till krigsåren och motståndsrörelsen. Överraskande nog dyker dessutom hennes arbetspartner kommissarie Harry Nelson upp, vilket kommer väl till pass när ett mord sker. Vad är det Ruth är på spåren som någon i byn är beredd att mörda för att hålla hemligt?

I den här tionde delen i serien om rättsarkeologen Ruth Galloway reser hon utomlands. Det var faktiskt en välkommen omväxling mot den brittiska landsbygden. Tyvärr tar hon med sig Shona som inte är min favorit. Shona brukar ju få ganska lite utrymme i böckerna, men nu fick hon breda ut sig litegrann. Jag har aldrig förstått varför Ruth är så god vän med Shona och i ärlighetens namn brukar nog Ruth fundera över det ibland också.

Sammanfattningen förleder en att tro att arkeologi får större utrymme i boken än vad det faktiskt får. Maten får desto mer utrymme och det är rätt okej det med. Jag gillar dock att Michelle blir en tydligare karaktär i den här boken. På något sätt är jag ändå förtjust i Michelle trots allt.

För en gångs skull inträffade något mycket oväntat på slutet, ett dödsfall som jag verkligen inte trodde skulle hända. Den som läser vet nog vad jag menar. Jag hade faktiskt önskat att bokserien tagit en annan vändning, men nu är det ju inte jag som bestämmer det.

Att Harry och Cathbad beger sig till Italien av en helt osannolik anledning kunde jag nästan inte ens irritera mig på. Jag förstår att åtminstone Harry var tvungen att på något sätt komma dit så att spänningen mellan Harry och Ruth kunde uppstå igen. Och Cathbad lyckas som vanligt hamna i händelsernas centrum.

Även denna del i serien får en stark och solid trea.

Dolt i mörker av Elly Griffiths

I en gammal kalkstenstunnel i Norwich hittas ben från ett människoskelett. När rättsarkeolog Ruth Galloway undersöker benen visar de sig inte alls vara något medeltidsfynd, utan tycks nyligen ha kokats och grävts ner. Fallet hamnar på kriminalinspektör Harry Nelsons bord, och efter att en ung kvinna anmälts försvunnen börjar han undersöka mystiska rykten om ett underjordiskt samhälle för hemlösa. Kort därefter hittas en död kropp utanför polisstationen, samtidigt som en småbarnsmamma spårlöst försvinner från sitt hem. När frun till Nelsons kollega Clough också försvinner ställs utredningen på sin spets. Ruth och Nelson måste jobba tillsammans för att avslöja de mörka hemligheter som döljer sig i underjorden, innan det är för sent. 

Hela den här sommaren har gått i Ruths tecken för mig då jag lyssnat igenom hela serien på bara några månader. Nu så här i efterhand funderar jag på om jag inte borde ha gjort lite uppehåll mellan varje bok för jag har lite svårt att hålla isär dem.

Som jag har skrivit flera gånger tidigare tycker jag om att Elly Griffiths ger de olika karaktärerna lite olika utrymme i varje bok. Nästan alla de vanliga karaktärerna är ju med i alla böckerna, men det ger berättelsen lite mer dynamik när den fokuserar på olika huvudpersoner i varje bok. Jag gillar ju mest Ruth så tyvärr saknade jag henne litegrann i den här boken. Jag är faktiskt minst förtjust i Nelson, kanske för jag blir så trött på att han är så velig och bufflig.

Det genomgående temat i form av hemlöshet kändes så otroligt fint beskrivet. Jag vill inte avslöja för mycket, men jag var nära gråten vid ett par tillfällen, vilket inte händer ofta. Däremot kändes den delen av intrigen som rörde Cassandra, Cloughs fru, lite överdriven. Det börjar gå för långt med att huvudpersonernas familjemedlemmar måste bli involverade i fallen.

Totalt sett ännu en stark trea, på gränsen till en fyra. Det var nog mest upplösningen som drog ner det lite för mig – den kändes lite som ett antiklimax faktiskt.

En kvinna i blått av Elly Griffiths

När Ruth Galloways vän Cathbad vaktar ett hus i pilgrimsorten Walsingham i Norfolk, får han en kväll syn på något högst märkligt. På kyrkogården i närheten av huset sitter en ung kvinna, klädd i nattlinne och blå morgonrock. Morgonen därefter hittas hon död i ett dike utanför Walsingham. Kriminalkommissarie Harry Nelson kallas in och konstaterar att den döda kvinnan behandlades för drogmissbruk på ett privat sjukhus i närheten.

Som hängiven ateist har Ruth själv undvikit Walsingham under sina 17 år i Norfolk, men blir kallad dit av en gammal universitetsvän som arbetar som präst. Väninnan har börjat få hätska, anonyma brev som riktar sig mot kvinnliga präster och refererar till ortens arkeologi – och med en slående formulering om ”en kvinna i blått, gråtande över världen”.

Sambandet mellan den döda kvinnan och de religiösa hotbreven kan omöjligt vara en slump. Medan det lilla samhället förbereder sig för det årliga påskspelet om Jesu korsfästelse, påbörjar Ruth och Harry en kamp mot tiden. Frågan är om de kan hitta mördaren innan fler faller offer?

Ännu en bok om Ruth Galloway och det här är den åttonde boken i serien. Jag är verkligen förtjust i hela den här serien och har ännu så länge inte tröttnat på en enda karaktär. Det är ett smart grepp av Elly Griffiths att växla lite mellan vilka karaktärer som får en framträdande roll i de olika böckerna. Ruth och Nelson är ju alltid med, men även de tar större eller mindre plats i böckerna.

Det som ibland stör mig lite är att samma saker upprepas hela tiden. Ruth anmärker på sin vikt och gnäller på Nelson som kallar dottern Katie och inte Kate. Nelson velar fram och tillbaka med sina känslor för Ruth. Cathbad är mystisk hemmapappa iförd mantel men samtidigt en riktig helylleman. Min (ändå ganska milda) irritation tror jag mest beror på att jag har läst alla böckerna i en rasande fart. Om man läser dem allteftersom känns det nog mer som ett kärt återseende när alla de gamla detaljerna kommer tillbaka.

Upplösningen kändes denna gång lite märklig och jag tyckte inte riktigt det hängde ihop. Eller så var jag inte tillräckligt koncentrerad när jag lyssnade. Trots allt är det inte mysterierna jag gillar mest med den här serien. Det är det där alldagliga, mysiga, lite trista, brittiska som lockar.

Den här boken fick tre stjärnor av mig.

Ruth Galloway nr 3-7 av Elly Griffiths

Sedan mitten av juni har jag läst eller lyssnat på de första sju böckerna i serien om den forensiska arkeologen Ruth Galloway och kriminalkommissarien Harry Nelson. Det är ett väldigt gott betyg till serien att jag direkt jag avslutat en plockar upp nästa och att jag fortfarande inte tröttnat. Jag har redan påbörjat nummer åtta.

Det får nu bli en lite kortare redovisning av några spridda tankar om böckerna. Dessa sju böcker utspelar sig inom loppet av kanske fyra år. Det händer väldigt mycket i Ruths liv under dessa fyra år, men det är bara roligt att läsa om henne. Hon känns som en väldigt jordnära och sympatisk karaktär. Det är fortfarande lite för mycket prat om hennes kropp, men det känns som att det tonas ner alltmer för varje bok. Jag gillar att hon har ett litet barn, men att det ändå inte blir så mycket fokus på lilla Kate. Inte heller blir det så mycket fokus på frågan om Kates far. Dock kan jag tycka att det börjar bli dags för Ruth (och Nelson) att bestämma sig i vissa frågor och sluta vela.

När man läser böckerna så här på rad blir det oundvikligen en hel del lite irriterande upprepningar. Böckerna är väl tänkta att kunna läsas fristående så därför blir det en genomgång av karaktärerna i den första delen av varje bok. Samtidigt kan man då se att karaktärerna också utvecklas en del för varje bok. Jag gillar särskilt att varje bok verkar fokusera lite grann extra på en av de andra karaktärerna, de som i övriga böcker mest är bifigurer. Det är ett smart grepp av författaren för att behålla intresset hos läsaren.

Alla böcker är inte lika bra förstås, men alla har fått betyget tre eller fyra av mig. Jag rekommenderar verkligen att man börjar från början om man är nyfiken på den här serien.

Janusstenen av Elly Griffiths

Vid en utgrävning i Norfolk hittas ett skelett, till synes begravt under en vägg. Ruth Galloway kallas till platsen som arkeologisk expert. En av hennes första teorier är: ett offer till guden Janus. Under romartiden var det nämligen under just väggar och dörrar som man begravde offren till denne gud. Inom kort kallas Ruth även till en byggarbetsplats, där man har hittat ett skelett från ett barn.

Kriminalkommissarie Harry Nelson, som mer än gärna arbetar tillsammans med Ruth Galloway, får hand om fallet. Finns det något samband? Och varför denna koppling till romersk mytologi?

Till råga på allt har Ruth Galloway blivit gravid, och Harry Nelson är den lycklige fadern. Nelson som har fru och barn där hemma. Janusstenen publicerades första gången 2010 och är den andra boken i serien om Ruth Galloway och Harry Nelson. (från förlaget)

Det här är andra delen i Elly Griffiths serie om den forensiske arkeologen Ruth Galloway och kriminalkommissarien Harry Nelson. De utgör ett riktigt radarpar och som jag skrev när jag nyligen recenserade den första boken Flickan under jorden gillar jag att berättelsen drivs av karaktärerna, inte mysteriet.

Det är tur att karaktärsbeskrivningarna är så bra för det här mysteriet kändes lite långsökt faktiskt. Det är lite svårt att tro på vändningarna men det blir inte direkt otroligt heller.

Jag tycker riktigt mycket om Ruth fortfarande. Visserligen blir det snabbt lite trist att läsa om hennes vikt men jag gillar att hon är så vanlig, så tråkig. För att bli helt vanlig känner jag dock att hon borde bli lite mer rädd. Fast det kanske mer handlar om att hon skulle bli lite mer som jag själv…. Jag hade definitivt blivit rädd om jag gång på gång hamnar i mordmysterier.

Jag håller redan på med bok fyra i serien och jag ser inte ut att tröttna. Den här boken fick betyget tre av mig. Den var inte riktigt lika bra som den första men helt okej!

Flickan under jorden av Elly Griffiths

Från förlaget: I sumpmarken utanför King’s Lynn i Norfolk hittar polisen människoben. Man misstänker att det är kvarlevorna efter Lucy Downey, en flicka som kidnappades för tio år sedan, och kallar in arkeologen och benexperten Ruth Galloway. När Ruth undersöker benen visar det sig, till kriminalkommissarie Harry Nelsons besvikelse, att benen är mer än tusen år gamla.Ända sedan Lucy kidnappades har Nelson fått mystiska brev som innehåller referenser till rituella offer. När ännu en flicka försvinner och Nelson får ett nytt brev ber han Ruth om hjälp med att tolka breven. Samtidigt som Nelson och Ruth närmar sig varandra visar det sig att Ruth svävar i livsfara för att hon hjälper polisen. Jakten på kidnapparen blir en kamp mot klockan för både den försvunna flickan och Ruth själv.Elly Griffiths debut som kriminalförfattare är en spännande berättelse med huvudpersoner som stannar hos läsaren långt efter sista sidans slut. 

Jag upphör aldrig att förundras över vilka personer som i böcker kan komma i kontakt med en brottsutredning och lösa mysteriet. Ibland verkar det nästan som vem som helst av oss kan snubbla över ett mysterium och utan vidare bli brottsutredare. I den här boken är det arkeologen Ruth Galloway som visserligen blir inkallad av polisen när ett skelett hittas men som senare i hög grad bidrar till mysteriets upplösning. I just den här boken finns de ”riktiga” poliserna hela tiden med och är ju faktiskt de som driver utredningen med hjälp av henne och det bidrar till att det faktiskt känns riktigt autentiskt.

Jag gillar verkligen Ruth. Hon känns äkta och vanlig på ett bra sätt. Visserligen är det lite för många hänvisningar till hennes vikt och det faktum att hon är (självvalt) singel, men det stör ändå inte alltför mycket. Jag har måttligt förtjust i Nelson som känns lite för mycket som en stereotyp karaktär. Han har dock tillräckligt många mänskliga drag för att inte vara en bufflig superpolis. Det finns också flera andra intressanta karaktärer som jag tror kommer utvecklas i kommande böcker. Jag älskade också naturbeskrivningarna! Jag blir så sugen på att besöka saltängarna även om jag kanske inte skulle vilja bo i Ruths ödsliga stuga, åtminstone inte på vintern.

Det här är inte en kriminalroman där man sitter och håller andan intill sista sidan. Visst finns det överraskningar och nya vändningar men upplösningen är inte alltför oväntad. Men jag gillar att berättelsen drivs mer av Ruth och de andra karaktärerna än av själva mysteriet.

Boken får betyget fyra av mig.

Främlingen av Elly Griffiths

(Från förlaget) Clare Cassidy är inte främmande för mord. Åtminstone inte i teorin: Hon undervisar i litteratur, med skräckförfattaren R.M. Holland som specialintresse. En gång om året håller hon en kurs för att dryga ut lönekuvertet, där studenterna djupdyker i det mörka, sällsamma författarskapet.

En dag förenas teori och verklighet på ett brutalt sätt när en av Cassidys kollegor hittas död. Intill offret hittas en lapp meden rad av R.M. Holland. Polisen är övertygad: lösningen till det makabra mordet finns i böckerna.

Clare är skräckslagen över tanken på att mördaren skulle vara någon som hon känner – och konfronterar alla sina rädslor i sin privata dagbok. Anteckningarna blir ett sätt att härda ut. Men så upptäcker hon en dag ett par okända rader i dag­boken, skrivna med en handstil som inte är hennes: »Hej Clare. Du känner inte mig.«

Det här är första boken av denna brittiska författare som jag läser. Hon är mest känd för sin serie om rättsarkeologen Ruth Galloway, som jag alltså inte hade läst tidigare, men där jag redan har börjat på den första. Den här är fristående.

Den börjar lite långsamt. Jag vet inte om det var min allmänna trötthet och bristande motivation för läsning överhuvudtaget som gjorde att det gick lite trögt de första 50-100 sidorna. Vi får följa huvudpersonen Clare, som jag hade svårt att få något riktigt grepp om. Hon kändes inte skräckslagen (som det står i sammanfattningen från förlaget), snarare konstigt oberörd av mordet på bästa väninnan.

Sedan växlar det plötsligt perspektiv och vi får istället följa en av poliserna och då tar det mer fart. Det var ett riktigt bra grepp att växla perspektiv och följa samma händelser från dessa två karaktärer och ytterligare en. Det är helt klart inget nytt och har gjorts tidigare men det kändes ändå som att det drev berättelsen framåt. Då får man också en lite annan bild av Clare.

Jag gillar flera av karaktärerna, särskilt polisen Harbinder Kaur (bara namnet liksom). Henne skulle jag vilja ha som väninna och få följa med och äta hennes mammas fantastiska mat… Den tredje huvudpersonen är Clares dotter Georgie och hennes tonårsperspektiv beskrivs väldigt bra.

Morden i sig är intressanta och även om det inte är superspännande läser jag med driv hela berättelsen igenom. Tyvärr är det lite lätt att avfärda möjliga misstänkta och även om jag inte var säker på vem som gjorde det förrän alldeles på slutet tror jag att boken hade tjänat på att lämna vissa ledtrådar lite mer öppna.

Boken får betyget fyra av mig.

Smakebit på söndag; Främlingen

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fre virkeligheten som håller i trådarna.

Det går fortsatt mycket trögt med läsningen. Jag har svårt att koncentrera mig och svårt att finna någon glädje i det jag läser. Hmmm, jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur det. Jag har flera påbörjade böcker som jag tröttnar på och lägger bort. Den här smakbiten kommer från Främlingen av Elly Griffiths och här hämtad från huvudpersonen Clares dagbok:

Ella är död. Jag trodde inte på det när Rick gav mig beskedet. Och när hans ord började nå in tänkte jag: en bilkrock, en olycka, kanske till och med en överdos av något slag. Men när Rick sa ”mördad” var det som om han talade ett främmande språk.

Ytterligare en smakbit från lite längre fram i berättelsen när poliserna Kaur och Winston söker upp Clare angående mordet:

Kaur och Winston ser på varandra. Det är tydligen ett tecken på att det är dags att ändra tonläge, för Kaur lutar sig bakåt i min nedsuttna fåtölj och säger: ”Vad var Ella för sorts människa?”

Ha en riktigt fin söndag alla!