Strandläsning av Emily Henry

En romanceförfattare som inte längre tror på kärlek och en litterär författare som tappat inspirationen antar en utmaning som kan komma att förändra allt de tidigare trott om lyckliga slut.

Augustus Everett är en hyllad romanförfattare. January Andrews skriver bästsäljande romanceböcker. De är varandras raka motsatser. Faktum är att det enda de har gemensamt är att de bor grannar, i varsitt strandhus, och har drabbats av skrivkramp. Det vill säga tills de en kväll antar en utmaning: Augustus ska tillbringa sommaren med att skriva något glatt och January ska skriva nästa stora amerikanska roman. Hon ska lära honom allt hon kan om romcoms och han ska låta henne intervjua överlevare från en sekt. Inga problem. Båda kommer att skriva klart sina böcker och ingen kommer att bli förälskad. Inte alls.

Kanske inte så årstidspassande med Strandläsning mitt i mörkaste december, men jag kände att jag behövde lite ljus och sommar i mitt liv just då runt vinterdagjämningen.

Det här är feelgood och romance på ett riktigt bra sätt. Det blir inte för puttinuttigt och gulligt, utan precis lagom. Att det dessutom handlar om författare, böcker och läsning är en riktig bonus. Det är nästan alltid roligt att läsa om författare!

En sak som jag verkligen gillade var att historien berättades från ett perspektiv, Januarys. Det är så otroligt vanligt i böcker nuförtiden att vi får följa minst två perspektiv, antingen två personer eller två tidsperioder. Det kändes nästan befriande att detta bara var ett perspektiv, med lite tillbakablickar förstås.

Det här är inte en bok som jag skulle ha plockat upp om jag inte läst så mycket om den. Omslaget är lite fånigt och titeln säger inte mycket om den heller. Men nu är jag glad att jag gjorde det och den fick tre starka stjärnor av mig.

Smakebit på söndag; Strandläsning

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Jag kände att jag behövde lite ljus och sommar i mitt liv nu den här mörkaste tiden på året. Därför fick det bli Strandläsning av Emily Henry. Den verkar dock inte så särskilt ljus faktiskt, men kanske att det blir ett lyckligt slut i alla fall.

Min poäng är att jag började berätta en vacker saga för mig själv om mitt liv, om ödet och hur saker och ting alltid löser sig, och vid tjugoåtta års ålder var min berättelse perfekt.

Perfekta (cancerfria) föräldrar som ringde flera gånger i veckan, lulliga på vin eller varandras sällskap. Perfekt (spontant, flerspråkig, 1,90 lång) pojkvän som jobbade på akuten och kunde laga coq au vin. Perfekt shabby chic lägenhet i Queens. Perfekt jobb med att skriva romantiska romaner – inspirerade av de perfekta föräldrarna och den perfekta pojkvännen – för Sandy Lowe Books.

Perfekt liv.

Men det var bara en berättelse, och när en lucka i handlingen dök upp rasade alltihop. Det är så det funkar med sagor.