Tisdagstrion vecka 39

Ugglan & Boken anordnar Tisdagstrion, en utmaning att tipsa varandra om tre böcker runt ett visst tema. Den här veckan är temat Tanter & Farbröder.

Elizabeth är försvunnen av Emma Healey: Maud är gammal och glömsk. På en komihåg-lapp som hon själv har skrivit står det ”Elizabeth är försvunnen”. Detta är en väldigt ödmjuk och fin berättelse om åldrande och vi får, från Mauds perspektiv, följa hennes kamp för att själv förstå och för att få någon annan att förstå det hon själv är övertygad om, nämligen att något hemskt hänt vännen Elizabeth. Samtidigt finns hela tiden frågan hos läsaren, vad är verkligt och vad finns bara i Mauds förvirrade verklighet?

Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman: Om vänskapen mellan sjuåriga Elsa och hennes mormor, en mormor som allt är lite galen men som ändå verkligen är en fantastisk vän till Elsa. Det här är den bästa av de böcker av Fredrik Backman som jag har läst. Jag tyckte verkligen om hela den här lite sagoliknande berättelsen som är både underhållande och fylld av känslor.

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro: Mr Stevens, butler sedan många år på ett brittiskt gods, ser tillbaka på sitt liv. Han reflekterar över sitt eget och andras agerande med precision och bestämdhet, med brittisk korrekthet ut i fingerspetsarna. Det är lågmält och långsamt berättat men ändå så känslosamt. Många känner nog bättre till filmen än boken, men boken är väl värd att läsa även om man sett filmen.

Smakebit på söndag; Vissla i mörker

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fre virkeligheten som håller i trådarna.

Jag har tidigare läst boken Elizabeth är försvunnen av Emma Healey. Det är en riktigt fin och gripande skildring av åldrande och demens. Jag hoppas att den här boken, Vissla i mörker, som kom förra året är lika bra. Smakbiten kommer från en av de första sidorna, när tonåringen Lana har hittats efter att ha varit försvunnen.

”Var det av misstag?”

Lana rörde huvudet på ett sätt som kunde tolkas som en nickning.

”Så du gav dig inte av med flit?”, frågade Jen, och hennes dotters svar var omöjligt att uttyda. ”Du försökte inte skada dig själv?”

”Snälla”, sa Lana. Ordet gjorde ont.

”Okej.” Jen lät handen följa Lanas blodkletiga hårfäste. ”Okej. Du får sova nu.”

Och hon höll tyst trots att frågorna trängdes i huvudet, och hon höll händerna stilla trots att hon ville skaka sin dotter tills hon vaknade ordentligt och sedan tvinga ur henne en förklaring. Raseriet blossade upp inom henne. Kraften i vreden skrämde henne, den var så ofokuserad och fysisk. Hon visste inte längre om hon kunde lita på sig själv.