Kvinnan i rummet av Jussi Adler-Olsen

Kriminalinspektör Carl Mørck är tillbaka på jobbet efter en traumatisk händelse där han och två kollegor blivit nedskjutna. Ena kollegan dog och den andre är förlamad. Carl är oskadd men plågas av skuldkänslor gentemot sina kollegor.

Den unga och lovande politikern Merete Lynggaard försvinner spårlöst en vårdag 2002. Medierna kastar sig över fallet och börjar spekulera om allt ifrån självmord och mord till kidnappning och frivilligt försvinnande. Polisen inleder snart en stor utredning lyckas inte hitta de skyldiga.

Carl Mørck och hans assistent Hafez el-Assad får ansvaret för utredningen av Merete Lynggaards försvinnande och snart börjar det hända saker. De är en hänsynslös förbrytare på spåren. Kommer de att hitta galningen innan det är för sent?

Jag hade inte läst något av Jussi Adler-Olsen tidigare, men när en kollega som verkade ha god boksmak lovordade dessa tyckte jag det var dags att prova. Hon rekommenderade visserligen några senare i serien, men jag vill helst läsa från början av en serie och i ordning, så det var bara att plocka upp denna först.

Den var spännande och välskriven. Det funkade riktigt bra att kapitlen alternerade mellan nutid och dåtid. Ju närmare dåtid kom nutid desto mer spännande blev det. Även om själva mysteriet var lite för spektakulärt och otroligt för min smak höll det faktiskt hela vägen ut. De sista 50 sidorna eller så var boken (eller i mitt fall telefonen) svår att lägga ifrån sig, för jag ville verkligen se hur detta slutade…

Carl Mørck är en ytterst typisk polis i kriminallitteraturen; vresig ensamvarg med komplicerade familjeförhållanden. Däremot inleddes boken lite roligt med att han försökte undvika arbete så mycket som möjligt. Jag gillade hans sidekick Assad, vars bakgrund jag hoppas vi får veta lite mer om i kommande böcker.

Jag lyssnade på boken inläst av Stefan Sauk. Tyvärr passar inte hans stil mig alls. Visst hade jag kunnat övergå till att läsa istället, men jag höll ut. Framför allt irriterade jag mig på hans sätt att läsa de kvinnliga karaktärerna. Med undantag för Merete läste han alla kvinnliga karaktärer på ett sätt som fick dem att låta som gnällkärringar. Otroligt irriterande!

Totalt sett får boken betyget fyra av mig.