The Testaments (Gileads döttrar) av Margaret Atwood

Från förlaget: I slutscenen av Tjänarinnans berättelse stiger Offred in i skåpbilen efter att ha anklagats av Anföraren och hans hustru. Vart hon förs vet ingen. I sin alldeles nyskrivna fortsättning på Tjänarinnans berättelse, Gileads döttrar, kommer Margaret Atwood förmodligen att avslöja vad som hände med Offred. Så här säger hon i ett pressmeddelande:

”Kära bokläsare. Allt ni frågat mig om Gilead och hur den världen är uppbyggd har tjänat som inspiration för denna roman. Fast inte bara. Den andra inspirationskällan är den värld vi lever i idag.”

Sedan Tjänarinnas berättelse gavs ut 1985 har Atwoods framtidsvision bara ökat i betydelse och givit upphov till kvinnors protester över hela världen, inte minst efter valet av Donald Trump till Amerikas president. Romanen fick också nytt liv genom den prisbelönade och populärar tv-serien The Handmaid’s Tale med Elisabeth Moss i huvudrollen.

Gileads döttrar utspelas femton år efter Tjänarinnans berättelse och utgår från tre andra kvinnor som berättar om sina liv i den kristna fundamentalistiska staten Gilead. Boken ges ut samtidigt som det engelska originalet.

Det är svårt att skriva en uppföljare. Ännu svårare att skriva en uppföljare till en roman som har fått otroligt mycket beröm. Och som dessutom har gjorts till en TV-serie som även den har blivit rosad. Det har nu också gått 35 år sedan The Handmaid’s Tale kom ut.

The Testaments är ingen direkt fortsättning på Handmaid’s Tale. Vi får inte veta vad som händer direkt efter. Det är nog lika bra att vara inställd på det. På det sättet är det ju inte heller del 2 i en serie. Men jag har svårt att se att någon läser The Testaments utan att först ha läst Handmaid’s Tale.

The Testaments handlar mer om världen Gilead. Om man efter att ha läst Handmaid’s Tale är nyfiken på att veta mer om Gilead då ska man läsa Testaments. Men om man, som sagt, vill veta vad som händer Offred, nej, då får man inte svaret här (åtminstone inte det direkta svaret).

Jag kände mig rätt tveksam de första 100 sidorna. Det kändes inte som att det var en riktig berättelse utan mer som lösa anteckningar om olika öden innanför och utanför Gilead. Men sakta men säkert blev jag mer övertygad. Jag blir trots allt intresserad av de olika karaktärerna. Särskilt Aunt Lydia. Hennes perspektiv gör nog hela boken.

Tyvärr håller inte själva berättelsen. Jag vill inte avslöja för mycket, men jag får inte ihop intrigen ordentligt. Det känns så osannolikt att motståndsrörelsen skulle agera på det här sättet. Vissa saker är dessutom så förutsägbara att man bara väntar på att det ska hända. Det blir liksom inget avslöjande i det.

Sammantaget blir jag besviken. Men jag tror det beror på att jag hade orimligt höga förväntningar på boken. Det är svårt med uppföljare som sagt. Nu måste jag dessutom säga att jag läste om Handmaid’s Tale i höstas efter att ha sett TV-serien och då blev även den boken lite av en besvikelse med tanke på hur otroligt höga tankar jag hade om den.

Boken får en svag fyra av mig.

Här finns en smakbit från boken.

Smakebit på söndag; The Testaments

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Jag läser just nu The Testaments (eller Gileads döttrar på svenska) av Margaret Atwood. Det är fortsättningen på The Handmaid’s Tale, som är en riktig favoritbok. Trots det tog det lång tid innan jag började läsa uppföljaren. Nu har jag kommit ganska långt, men här kommer en smakbit redan från sidan 15:

What my father was doing in there was said to be very important – the important things that men did, too important for females to meddle with because they had smaller brains that were incapable of thinking large thoughts, according to Aunt Vidala, who taught us Religion. It would be like trying to teach a cat to crochet, said Aunt Estée, who taught us Crafts, and that would make us laugh, because how ridiculous! Cats didn’t even have fingers!