Dödens kemi av Simon Beckett

David Hunter var en gång i tiden en av landets mest framstående rättsantropologer, men en personlig tragedi satte stoppför hans karriär. Nu lever han ett lugnt och tillbakadraget liv som läkare i en liten by i Norfolk utan en tanke på att återuppta sitt forna yrke. När de svårt stympade liken av två unga kvinnor hittas vänder sig den lokala polisen till Hunter för att få hjälp. Motvilligt låter han sig övertalas och snart har han dragits in i en fullkomlig mardröm av rädsla, desperation och ond bråd död. För att få stopp på en brutal och hänsynslös mördare måste han uppbringa all sin kunskap. Men han är inte beredd på det höga pris han tvingas betala – eller de fruktansvärda följder som ett enda litet misstag kommer att leda till.

Simon Beckett var en ny bekantskap för mig, men en författare vars namn jag har sett lite här och var. Det här är första delen i en serie och den första boken att ges ut i Sverige av Beckett.

Berättelsen börjar med en lång beskrivning av en kropp som förmultnar, en riktigt detaljerad beskrivning dessutom. Det är en svårt stympad kropp av en ung kvinna som har varit försvunnen ett tag. På den lilla orten arbetar sedan en tid en läkare som också visar sig vara forensisk antropolog. Han anlitas av polisen för att hjälpa till att lösa mordet och ett ytterligare mord som snart sker. Det fortsätter under bokens gång med en hel del beskrivningar av kroppar i olika stadier av förruttnelse, så om man är väldigt kräkmagad kanske man ska överväga en annan bok.

Jag undrar om det finns forensiska antropologer i verkligheten? Det låter i alla fall som ett intressant arbete och tillför onekligen en dimension till polisarbetet. Det är roligt med alla kriminalromaner där huvudpersonen inte har det traditionella yrket polis.

Det här är riktigt spännande och välskrivet! Det finns ganska många misstänkta och den ena efter den andra avfärdas, eller också inte. Det är rätt mycket kast hit och dit. Tyvärr är väl inte upplösningen den allra bästa. Ibland känns det som att en författare måste hitta på något riktigt överraskande, men det är inte alltid det blir så bra. Så tyckte jag det var här. Jag hade hellre sett en annan, lite mer sannolik lösning. Mer än så vill jag inte säga!

Jag kommer definitivt läsa bok nummer två i serien för jag gillar David Hunter som huvudperson. Även om det också på hans personliga plan kändes som ett lite väl tillrättalagt slut. En tragisk eller osympatisk huvudperson är ofta roligare att läsa om än en som har det perfekta livet… Boken fick fyra stjärnor av mig.

Smakebit på söndag; Dödens kemi

Nu var det länge sedan jag bloggade. Oktober/november är alltid en stressig tid på jobbet och i år är det värre än någonsin. Så lusten att läsa försvann. Den här helgen är den första på över en månad när jag inte jobbar och läslusten hittade tillbaka litegrann i alla fall.

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Dödens kemi av Simon Beckett är en bok som jag har sett lite här och där. Igår tittade jag in lite snabbt på Myrorna och där stod ett fint exemplar och väntade på mig. De första sidornas beskrivning av en död kropp fick mig nästan att ge upp:

Neil och Sam stötte på fluglarvspåret i kanten av Farnhamskogen, just där myren tar vid. Det var i andra veckan av juli och den onaturliga sommaren tycktes redan ha pågått i en evighet. Hettan verkade oändlig. Den sög ur färgen ur träden och stekte marken tills den var hård som en benknota. Pojkarna var på väg till Willow Hole, en vassrik damm som fick duga som ortens swimmingpool. Där skulle de träffa kompisar och tillbringa söndagseftermiddagen med att slänga sig i det ljumma gröna vattnet från ett utskjutande träd. Det var i varje fall vad de trodde.

Ha en trevlig söndag alla!