Smakebit på söndag; Redemption point

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.

Redemption point av Candice Fox är andra delen i serien om den före detta polisen Ted Conkaffey i Australien. Det här är de första raderna i boken.

På andra sidan stängslet fanns det rovdjur. Jag visste att de var där även om jag inte hade sett dem under de månader som hade gått sedan jag slapp ur fängelset. Min kvällsritual bestod i att gå ner till vattnet och söka med blicken efter två orörliga ögon strax ovanför vattenytan, snärten från en taggig svans. Matdags. En prehistorisk reptil på ett halvt ton som lättjefullt sträckte ut sig och gled genom det av kvällssol upplysta vattnet, och som bara skildes från mig genom ett rostigt stängsel. Jag spanade efter krokodilerna varje dag, drogs till nedre delen av min ensliga tomt vid Crimson Lake till följd av minnet av att själv vara en av dem. Ted Conkaffey. Odjuret. Jägaren. Monstret som ständigt låg på lur och som omvärlden måste skyddas från.

Krokodiler känns som läskiga opålitliga djur, som jag inte skulle vilja ha på min bakgård. Vem minns inte Crocodile Dundee? Eller Steve Irwin, the Crocodile Hunter?

Smakebit på söndag; Dödens kemi

Nu var det länge sedan jag bloggade. Oktober/november är alltid en stressig tid på jobbet och i år är det värre än någonsin. Så lusten att läsa försvann. Den här helgen är den första på över en månad när jag inte jobbar och läslusten hittade tillbaka litegrann i alla fall.

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Dödens kemi av Simon Beckett är en bok som jag har sett lite här och där. Igår tittade jag in lite snabbt på Myrorna och där stod ett fint exemplar och väntade på mig. De första sidornas beskrivning av en död kropp fick mig nästan att ge upp:

Neil och Sam stötte på fluglarvspåret i kanten av Farnhamskogen, just där myren tar vid. Det var i andra veckan av juli och den onaturliga sommaren tycktes redan ha pågått i en evighet. Hettan verkade oändlig. Den sög ur färgen ur träden och stekte marken tills den var hård som en benknota. Pojkarna var på väg till Willow Hole, en vassrik damm som fick duga som ortens swimmingpool. Där skulle de träffa kompisar och tillbringa söndagseftermiddagen med att slänga sig i det ljumma gröna vattnet från ett utskjutande träd. Det var i varje fall vad de trodde.

Ha en trevlig söndag alla!

Smakebit på söndag; American Dirt

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

American Dirt av Jeanine Cummins är en bok som har fått mycket uppmärksamhet i USA. Den har bl.a. valts ut i Oprahs bokklubb, vilket förstås är mycket stort. Både Oprah och författaren har dock fått mycket kritik. Jag har valt att inte sätta mig in i kritiken för jag vill först läsa boken själv. Jag vill bilda mig en egen uppfattning av berättelsen innan jag (möjligen) låter mig påverkas av andra.

Smakbiten är från en av de första sidorna. Åttaårige Luca gömmer sig i badrummet tillsammans med sin mamma när det skjuts utanför huset.

There’s a blessing in the moments after terror and before confirmation. When at last he moves his body, Luca experiences a brief, lurching exhilaration at the very fact of his being alive. For a moment he enjoys the ragged passage of breath through his chest. He places his palms flat to feel the cool press of tiles beneath his skin. Mami collapses against the wall across from him and works her jaw in a way that reveals the dimple in her left cheek. It’s weird to see her good church shoes in the shower. Luca touches the cut on his lip. The blood has dried there, but he scratches it with his teeth, and it opens again. He understands that, were this a dream, he would not taste blood.

Ha en riktigt trevlig söndag! Här är det ruskväder, som gjort för att stanna inne!

Smakebit på söndag; Det slutna ögat

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fre virkeligheten som håller i trådarna.

Belinda Bauer är en brittisk författare som skriver ganska mörka kriminalromaner. Hon har skrivit en trilogi som kallas Exmoortrilogin och sen en rad fristående böcker. Den bok som jag nu har börjat på är fristående och heter Det slutna ögat. Den ska tydligen handla om en försvunnen fyraåring. Böcker där barn är offer kan vara riktigt jobbiga så vi får se hur det känns. Smakbiten kommer från en av de första sidorna och beskriver en flicka som är på väg att ta livet av sig (vad det verkar):

Han sträckte ut en hjälpande hand mot flickan när hon svängde benen över murkrönet, men hon lutade sig bort från honom, så då fick det väl bli så. Hon gled osmidigt ned från muren, med på gatan intill honom. Hon var nästan tre decimeter kortare än han, och Marvel var ingen jätte.

Hon huttrade, slog armarna kring sig.

Innan någon av dem hann säga någonting fick 20:20-tåget från Victoria Station bron att skälva under dem. De stirrade ned mot det framrusande svarta taket som skymde spåren där tåget dundrande fram under fötterna på dem, rätt igenom Bickleys järnvägsstation.

I den påföljande tystnaden gav flickan honom en förebrående blick, men kriminalkommissarie Marvel bara ryckte på axlarna.

Ha en riktigt trevlig söndag! Det känns att det börjar bli höst med mörker mycket tidigare på kvällarna. Som gjort för läsning under en filt.

Smakebit på söndag; Sanditon

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Jag tycker väldigt mycket om Jane Austens böcker och har läst om flertalet av böckerna flera gånger. Därför blev jag så förvånad i somras när jag upptäckte att det fanns en bok av henne som jag inte hade läst. Sanditon är hennes sista bok som hon också inte hann avsluta. Eftersom jag inte kommit så långt än så vet jag inte hur oavslutad den är. Den här smakbiten kommer från en av de första sidorna. Hon har även i denna bok ett språk som känns väldigt typiskt henne. Det är långa vindlande meningar med gott om inskjutna satser.

Mr Heywood, such was the name of the said proprietor, advanced with a very civil salutation, much concern for the accident, some surprise at anybody’s attempting that road in a carriage, and ready offers of assistance. His courtesies were received with good breeding and gratitude, and while one or two of the men lent their help to the driver in getting the carriage upright again, the traveller said, ”You are extremely obliging, sir, and I take you at your word. The injury to my leg is, I dare say, very trifling. But it is always best in these cases, you know, to have a surgeon’s opinion without loss of time; and as the road does not seem in a favourable state for my getting up to his house myself, I will thank you to send off one of these good people for the surgeon.”

Smakebit på söndag; Familjen

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fre virkeligheten som håller i trådarna.

Journalisten Johanna Bäckström Lerneby följer en familj från Angered genom rättegångar, förundersökningar, myndighetsprotokoll och intervjuer. Hon skriver en bok där både brottsoffer och gärningsmän får komma till tals. Boken, som heter Familjen, handlar om det parallella samhälle som uppstår när, enligt henne, brottslighet kontrollerar en hel förort och alla som bor där. Den handlar också om polisens kamp för att återta kontrollen. Smakbiten kommer från prologen:

Själv fick jag upp ögonen för familjen drygt tio år tidigare, men hade aldrig rapporterat om dem annat än genom enskilda rättsfall. Jag hade precis börjat på Aftonbladets krimredaktion när Ulf Merlander stod i rätten och beskrev Al Asim som en maffiafamilj, och jag följde medierapporteringen om familjen på avstånd. Det gjorde mina chefer också och tittade menande på mig:

”Du, den här maffiafamiljen i Göteborg… Varför har man inte hört talas om dem förut? Borde inte vi berätta den historien?”

Smakebit på söndag; Vissla i mörker

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fre virkeligheten som håller i trådarna.

Jag har tidigare läst boken Elizabeth är försvunnen av Emma Healey. Det är en riktigt fin och gripande skildring av åldrande och demens. Jag hoppas att den här boken, Vissla i mörker, som kom förra året är lika bra. Smakbiten kommer från en av de första sidorna, när tonåringen Lana har hittats efter att ha varit försvunnen.

”Var det av misstag?”

Lana rörde huvudet på ett sätt som kunde tolkas som en nickning.

”Så du gav dig inte av med flit?”, frågade Jen, och hennes dotters svar var omöjligt att uttyda. ”Du försökte inte skada dig själv?”

”Snälla”, sa Lana. Ordet gjorde ont.

”Okej.” Jen lät handen följa Lanas blodkletiga hårfäste. ”Okej. Du får sova nu.”

Och hon höll tyst trots att frågorna trängdes i huvudet, och hon höll händerna stilla trots att hon ville skaka sin dotter tills hon vaknade ordentligt och sedan tvinga ur henne en förklaring. Raseriet blossade upp inom henne. Kraften i vreden skrämde henne, den var så ofokuserad och fysisk. Hon visste inte längre om hon kunde lita på sig själv.

Smakebit på söndag; Saknad

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Idag har jag börjat på en bok som heter Saknad av Karin Alvtegen. Hon har skrivit flera andra böcker, men jag har inte läst något av henne. Den ska tydligen handla om en kvinna som lever helt utanför samhället och en dag blir vittne till ett mord.

Smakebiten kommer från en av de första sidorna i boken för jag har inte kommit längre än:

”Jag hoppas att du inte misstycker?”

”Jag kan faktiskt betala för min egen mat.”

”Ja det tror jag säkert. Men jag vill gärna betala för min framfusighet.”

Det fick han mer än gärna.

Hon tog en liten klunk av vinet. Den här mannen var nästan för bra för att vara sann. Fullständigt självgående. Han mumsade vidare på sina lammfiléer och verkade helt absorberad av sin måltid. För en stund verkade han ha glömt att han hade sällskap vid bordet.

Hon betraktade honom. Hon skulle gissa att han var i femtioårsåldern. Hans kostym såg dyr ut och eftersom han utan att blinka just beställt in två varmrätter i Grands franska matsal var det säkert inget fel på betalningsförmågan.

Hoppas alla får en riktigt härlig söndag trots att sommaren nu börjar gå mot sitt slut!

Smakebit på söndag; Byn

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Jag har tidigare läst de tre böckerna i Ragnar Jonassons serie om den isländska polisen Hulda Hermansdottir. När jag såg att han kommit med en ny bok, Byn, ville jag direkt läsa den. Han har ju skrivit ytterligare en serie, Dark Iceland, men den verkar inte ha kommit på svenska än. Den är jag dock också sugen på.

Huvudpersonen Una flyttar till en liten by långt ute i ingenstans, där det bara bor ett tiotal personer. Hon ska arbeta som lärare för de två barn som finns i byn. I hans tidigare böcker spelade landskapet och naturen stor roll och det verkar bli så även denna gång. Jag hoppas verkligen få besöka landet någon gång. Den här smakbiten kommer från prologen:

Nu kom drömmen undan för undan tillbaka till henne, och hon kände hur gåshuden reste sig på armarna.

Det hade varit en flicka, en liten flicka, tyckte hon, ja, nu mindes hon det alldeles tydligt: En liten flicka som nynnade på en vaggvisa.

Hon stod inte ut längre, steg upp, försökte genom beckmörkret hitta rätt fram till strömbrytaren på väggen så hon kunde tända lyset. Hon behövde ljus, svor över att det inte fanns någon sänglampa.

Och ändå tordes hon knappt tända, mörkret ingav trots allt en viss trygghet.

Smakebit på söndag; The Mars Room

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fre virkeligheten som håller i trådarna.

Jag har precis börjat läsa The Mars Room av Rachel Kushner. Jag har inte läst något av författaren tidigare men den verkar intressant. Den handlar om Romy som avtjänar två på varandra följande livstidsstraff i USA. Den har fått mycket beröm och nominerades bl.a. till Bookerpriset. Min smakbit kommer från tidigt i boken:

In prison at least you know what’s going to happen. I mean, you don’t actually know. It’s unpredictable. But in a boring way. It’s not like something tragic and awful can happen. I mean, sure it can. Of course it can. But you can’t lose everything in prison, since that’s already taken place.

Tidigare i livet arbetade Romy på en strippbar:

I said everything was fine but nothing was. The life was being sucked out of me. The problem was not moral. It was nothing to do with morality. These men dimmed my glow. Made me numb to touch, and angry. I gave, and got something in exchange, but it was never enough.