Tisdagstrion vecka 24

Ugglan & Boken anordnar Tisdagstrion, en utmaning att tipsa varandra om tre böcker runt ett visst tema. Den här veckan är temat Sjukdomar.

Pestens tid av Stephen King: Världen går under när nästan hela jordens befolkning smittas av en ny slags dödlig influensa. Fantastisk sträckläsare trots att den är på 1100 sidor. Som många av Stephen Kings böcker håller den inte riktigt måttet mot slutet (enligt mig), men resan dit är riktigt bra.

Förr eller senare exploderar jag av John Green: Ungdomsbok (men lika bra för vuxna) om Hazel och Augustus som har cancer och träffas i en supportgrupp. Boken är både rolig och sorglig på samma gång.

Skäl att fortsätta leva av Matt Haig: Lite självhjälp men framför allt otroligt utlämnande och träffsäkert om depression. Den ger hopp även när allt omkring en är mörker.

Smakebit på söndag; Den som finner (Finders Keepers)

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Igår recenserade jag första delen i Stephen Kings serie om den före detta kriminalpolisen Bill Hodges. Idag bjuder jag på en smakbit från del 2. Ganska tidigt i boken utspelar sig samma händelse som den första boken inledde med, dock från en annan karaktärs synvinkel. Hela första boken handlar ju om när Bill Hodges försöker ta fast den person som körde en Mercedes in i en folkmassa. Jag blir väldigt nyfiken på var den här boken är på väg. Smakbiten kommer från den händelsen:

He struggled to his feet in time to see the car – it was a Mercedes, all right, a big sedan as gray as this foggy morning – plowing into the crowd, spinning bodies out of its way as it came, describing a drunken arc. Blood dripped from the grille. A woman went skidding and rolling across the hood with her hands out and her shoes gone. She slapped at the glass, grabbed at one of the windshield wipers, missed, and tumbled off to one side.

Ha en riktigt fin söndag i det härliga vädret! Idag är det faktiskt min födelsedag så jag hoppas på lite firande också. 🙂

Mr Mercedes av Stephen King

Från Bokus: Det är tidig morgon i en amerikansk stad som har drabbats hårt av den senaste finanskrisen. Kön med frusna arbetslösa män och kvinnor ringlar lång utanför hallarna där en jobbmässa snart ska öppna. Men innan portarna hinner slås upp dyker lyktorna på en bil upp i dimman. En ensam förare plöjer rakt genom människohopen i en stulen Mercedes. Åtta människor dör, femton skadas. Månader senare kan den nypensionerade och deprimerade kriminalaren Bill Hodges fortfarande inte släppa fallet med ”Mr Mercedes”, mördaren som lyckades fly. Så får han ett brev från någon som påstår sig vara gärningsmannen. Hodges inser att Mr Mercedes kan slå till igen. Tillsammans med två oväntade medhjälpare ger han sig in i en farlig katt-och-råtta-lek i kamp mot klockan. Ska han lyckas förhindra en ny katastrof? Mr Mercedes är Stephen Kings första renodlade thriller och en hyllning till den hårdkokta noir-genren.

Det verkar som att jag har tagit mig an en riktig Stephen King-utmaning… Det senaste året har jag läst fem King-böcker och de är ju inte direkt korta. Jag har dessutom planer på några till, bl.a. uppföljaren till denna. Det jag framför allt gillar med King är hans sätt att skriva. Hans språk är i princip alltid bra. Jag försöker läsa honom på engelska för det tillför en dimension när det gäller just honom. Dessutom är jag väldigt förtjust i hans sätt att måla upp karaktärerna så de känns levande. De har alltid egenskaper som känns både äkta och helt otroliga på samma gång.

Det här är, enligt Wikipedia, hans första deckare. Även det klarar han bra. Det kanske inte är den bästa deckare jag läst, men det är spännande och intressant hela vägen igenom. Jag gillar Bill Hodges som karaktär och även Holly Gibney. Det är förstås helt osannolikt att den pensionerade polisen Bill Hodges i verkliga livet skulle slå sig samman med två sådana medhjälpare som Holly och den unge Jerome, men det spelar ingen roll. Däremot tycker jag man hade kunnat undvara kärlekshistorien mellan Hodges och Janey. Det tillförde inte något väsentligt till historien, snarare kändes det som ett störningsmoment att åldersskillnaden mellan dem gång på gång poängterades.

Boken var tillräckligt bra för att jag kommer att plocka upp del 2 och den får tre stjärnor av mig.

Tisdagstrion vecka 20

Ugglan & Boken anordnar Tisdagstrion, en utmaning att tipsa varandra om tre böcker runt ett visst tema. Den här veckan är temat Bäst hittills i år.

Jag har varit väldigt trött de senaste dagarna. Så där så jag känner att jag vill somna vid åttatiden och definitivt inte vakna när väckarklockan ringer. Därför tänkte jag först inte göra någon Tisdagstrio den här veckan; jag kände väl att min hjärna inte skulle samarbeta om jag försökte få till ett inlägg. Men så såg jag temat och tänkte att vilken tur, jag har ju läst flera jättebra böcker hittills i år, så här kommer mina tips:

Väggen av Marlen Haushofer: Fantastisk roman om en kvinna som ensam överlever katastrofen och beskriver sitt liv tillsammans med sina få husdjur.

Himmel över Alaska av Kristin Hannah: Underbara miljöbeskrivningar från ett kallt, kargt och snöigt Alaska där en dysfunktionell ”nybyggar”-familj försöker överleva både alla yttre faror och de hot som finns inom familjen.

The Green Mile av Stephen King: Fantastiska karaktärer som lever kvar länge efter att denna tegelsten till bok tagit slut.

Smakebit på söndag; Mr. Mercedes

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fre virkelighetensom håller i trådarna.

Jag började precis läsa första delen i Stephen Kings trilogi som inleds med denna bok – Mr. Mercedes. Enligt honom själv ska det tydligen vara hans första hårdkokta kriminalroman. Den här smakbiten är från ganska tidigt i boken när huvudpersonen Bill Hodges, en numera pensionerad (deprimerad?) detektiv, presenteras.

Hodges eats this diet of full-color shit every weekday afternoon, sitting in the La-Z-Boy with his father’s gun – the one Dad carried as a beat cop – on the table beside him. He always picks it up a few times and looks into the barrel. Inspecting that round darkness. On a couple of occasions he has slid it between his lips, just to see what it feels like to have a loaded gun lying on your tongue and pointing at your palate. Getting used to it, he supposes.

Annars är det ju trist väder idag, för en gångs skull skönt att bara vara inne och städa och läsa. Ha en härlig söndag!

Authors & Characters; Paula

Lyrans Noblesser har en riktigt klurig utmaning varje måndag. Det gäller att komma på och berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn i någon variant. Den här veckan är namnet Paula.

Paula Hawkins debuterade för några år sedan med den då väldigt omskrivna boken Kvinnan på tåget. Förutom att den hängde med i trenden med att berättarrösten i boken inte är riktigt tillförlitlig så känns det som att den påbörjade en trend med böcker som heter något på Kvinnan/Flickan på/i/vid/under … Jag tyckte mycket om den här boken. Den var spännande och intressant rakt igenom. En stor dos av frustration över huvudpersonen Rachel dessutom. Filmatiseringen av boken tyckte jag inte lika mycket om. Paula Hawkins nästa bok, I djupt vatten, kom några år senare och den försökte jag läsa men fick ge upp. Den hade inte alls samma driv i sig.

Paul Sheldon är den världsberömde författaren som fastnar i Annie Wilkes klor i Stephen Kings Lida. Stephen King behöver ju ingen närmare presentation och det här är en av hans mest kända böcker. Filmen, med en Oscarsbelönad Kathy Bates som en magnifik Annie Wilkes, är, enligt mig, faktiskt bättre än boken.

Tisdagstrion vecka 17

Ugglan & Boken anordnar Tisdagstrion, en utmaning att tipsa varandra om tre böcker runt ett visst tema. Den här veckan är temat Favoriter från de tre författare jag äger flest böcker av.

Nu måste jag nog förklara att jag nyligen gjorde mig av med i princip alla böcker jag ägde. Jag har även tidigare gjort stora utrensningar. Jag förstår att många aldrig skulle få för sig att göra något liknande, men för mig är det ingen stor grej. Den här gången handlade det mest om utrymme – jag flyttade till mycket mindre. Jag skänker bort böckerna, antingen till någon som vill ha dem eller till second hand. Jag skulle ha svårt att direkt slänga. Men jag känner inget stort behov av att äga böcker faktiskt. Läsupplevelsen är det viktiga för mig.

Trots detta hittar förstås nya böcker snabbt hem till mig… Jag kommer aldrig ha ett hem utan böcker. Men de flesta böcker i mitt hem just nu är olästa böcker. Och de flesta är inte från någon särskild favoritförfattare. Men jag hittade i alla fall tre författare som jag äger mer än en bok av. Här kommer mina tips:

Stephen King: En författare som jag hittat först på senare år och som jag nu är mycket förtjust i. Favoriterna är Pestens tid och 11.22.63. Möjligen tycker jag snäppet bättre om 11.22.63, men det kan bero på att det var den första bok jag läste när jag hittade tillbaka till Stephen King.

Gitta Sereny: Under en period läste jag en hel del faktaböcker och jag är alltid fascinerad av författare som uppenbarligen gör otroligt mycket research för sina böcker. Gitta Sereny skrev främst skildringar från Nazityskland och hennes mastodontverk Albert Speer och sanningen är resultatet av otaliga intervjuer med denne Nazityskands arkitekt.

Tana French: Hon är nog mest känd för sin serie om polisen i Dublin som inleds med den rosade debuten Till skogs. Jag tycker dock bäst om den fristående romanen The Witch Elm (Det svarta trädet).

The Green Mile (Den gröna milen) av Stephen King

På delstatsfängelset i Cold Mountain, i det cellblock som kallas Den gröna milen, väntar samvetslösa mördare på att dö fastspända i Gamla Gnisten, den elektriska stolen. De bevakas av härdade fängelsevakter som har sett sin beskärda del av brutalitet och omänsklighet. Men när fången John Coffey, dömd att dö för våldtäkt och mord på två minderåriga flickor, anländer på Den gröna milen förändras allt. John Coffey är stor som en jätte men beter sig som ett barn och snart frågar sig medfångar och fängelsevakter om han är en djävul i människohamn eller någonting helt annat? När vaktchefen Paul Edgecomb blir vittne till Coffeys magiska förmågor börjar han tvivla på fångens skuld … (från förlaget)

Boken publicerades ursprungligen som en serie på sex böcker/avsnitt. Jag lyssnade på den som ljudbok och avsnitten markerades genom långa pauser (som först gjorde att jag trodde att det blivit något fel på Storytel…). Det har gjort att det blir en del upprepningar för att binda ihop och återge vad som tidigare hänt. Å andra sidan tycker jag att Stephen King använder upprepningar även i sina andra böcker just som en del i sitt berättande. Därför blev det inte störande här.

Stephen King är en mästare på att bygga upp stämningen och mejsla ut karaktärer som samtidigt känns både verkliga och helt otroliga. Jag fick en väldigt stark känsla för alla huvudkaraktärerna och efter alla timmar (14!) vi tillbringade tillsammans kändes de nästan som mina vänner.

Man förstår ganska tidigt hur det kommer att gå, till skillnad från många andra av Stephen Kings böcker, men det gör inget för det här är inte direkt någon skräck- eller fantasyroman. Visst finns det övernaturliga inslag och visst är själva premissen obehaglig, men det är framför allt en karaktärsroman. Det är personerna som är viktiga, inte handlingen.

Jag lyssnade på engelska och uppläsaren Frank Muller gjorde ett riktigt bra jobb. Först störde jag mig lite på det sätt han läste dialogen, men efter ett tag tyckte jag att det tillförde ganska mycket till upplevelsen.

Boken fick betyget fem av mig.

Läst i februari

Lästa böcker i februari 2020:

  1. Det slutar med oss av Collen Hoover
  2. Everything I Never Told You av Celeste Ng
  3. The Great Alone av Kristin Hannah
  4. The Green Mile av Stephen King
  5. A Woman in the Window av A.J. Finn
  6. Hjärnstark den korta versionen av Anders Hansen
  • Goodreads challenge: 19/100 
  • PopSugar challenge: 19/50 
  • Bästa denna månad: The Great Alone (Himmel över Alaska)

Kommentar: Jag saktade in lite den här månaden, det hände mycket annat och jag tappade lite lusten. Ännu mindre lust har jag haft hittills i mars, men det får jag återkomma till. Två av böckerna var ljudböcker – Everything I Never Told You och The Green Mile. Båda var mycket bra och jag trivdes med inläsarna. Det är bra att hitta några favoriter, för inläsarna är viktigare än man tror när man ”läser” ljudböcker.

Pet Sematary (Jurtjyrkogården) av Stephen King

Läkaren Louis Creed flyttar med sin familj till den lilla staden Ludlow i Maine. Det nya huset är fantastiskt; naturen är underbar och grannarna vänliga. Men i utkanten av idyllen lurar farorna. Det är något mystiskt med den gamla djurkyrkogården där traktens barn begraver sina husdjur. Bortom den ligger också en annan begravningsplats – på marker där uråldriga förbannelser slumrar.
När familjens katt återuppstår efter att ha blivit överkörd förstår Louis att mäktiga krafter satts i rörelse. Till det yttre är katten densamma, men något är ändå kusligt annorlunda. En stor tragedi inträffar, och familjen får ångra att de kallat på de döda.
(från Bokus)

Jag läste inte, såvitt jag minns, den här boken när den kom ut första gången 1983. Jag har inte heller sett filmen och kände inte till handlingen. Egentligen hade jag ingen relation till boken annat än att jag visste att den var en av Stephen Kings mest kända. Enligt förordet till min upplaga anser Stephen King själv att det är hans mest skräckinjagande bok och han ville först inte ge ut den eftersom den var så otäck. Sen blev han visst övertalad…

Under de senaste åren har jag läst flera böcker av Stephen King. Särskilt The Stand (Pestens tid) tyckte jag var fantastisk. Även flera av hans senaste böcker tycker jag verkligen om. Men den här, nja, den kändes liksom förutsägbar. Även om jag inte visste handlingen på förhand, som säkerligen många gör, förstod jag ganska tidigt vad som skulle hända. Det var liksom inte så svårt att räkna ut… och då är jag inte en person som brukar kunna räkna ut det.

Språket är ju en av Stephen Kings stora styrkor. Vanligtvis tycker jag om hans långa och vindlande beskrivningar av karaktärerna och miljön. Men i detta fall blev det för långt. Handlingen kändes tunn och då kändes alla de där beskrivningarna mer som utfyllnad. Men jag ska inte överdriva. Det var först de sista 100-200 sidorna som jag tröttnade. Då var jag mest intresserad av hur Stephen King skulle komma till det där slutet som kändes ganska givet.

Och blev jag rädd då? När jag läste förordet var jag faktiskt beredd att ge upp redan då, framför allt för att jag är ganska mörkrädd och bra på att fantisera ihop otäckheter. Visst var den otäck, men inte så otäck att det inte gick att läsa.

Den får betyget 3 av mig.