Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins

Det är morgonen inför slåtterdagens ceremoni, som kommer inleda de tionde hungerspelen. I huvudstaden förbereder sig artonårige Coriolanus Snow inför sitt uppdrag som mentor i spelen. En chans att återfå berömmelse och inflytande. Den en gång så mäktiga ätten Snow har nämligen sjunkit ner i en djup ekonomisk kris, och nu hänger hela familjens framtid på Coriolanus möjlighet att charma, utmanövrera och besegra sina klasskamrater. Så att just hans spelare går vinnande ur hungerspelen.

Men oddsen är emot honom. Han blir tilldelad det förnedrande uppdraget att vara mentor åt en flickspelare från Distrikt 12, sämst av de sämsta. Deras öde ligger nu i varandras händer — varje val som Coriolanus gör kan leda till framgång eller fall, triumf eller förintelse. Inne på arenan väntar en kamp på liv eller död. Men utanför arenan börjar Coriolanus få sympati för sin spelare … och tvingas tumma på spelreglerna i sin strävan att överleva. Till varje pris.

Tio år efter att kriget mot rebellerna tagit slut möter vi den unge Coriolanus Snow. Han bor i Huvudstaden med sin kusin och farmor i en praktfull våning. Båda hans föräldrar är döda och familjen är utfattig men försöker ändå upprätthålla skenet av överklass. De tionde hungerspelen ska ta sin början och Snow utses till mentor åt en ung flicka från distrikt 12.

Det här är väl ingen bok man läser om man inte först har läst (eller sett) Hungerspelen-trilogin. Men när man plockar upp den har man ju vissa förväntningar. Det kändes som en bra idé att skriva en bok om Snow, om hans uppväxt och hur han blev den han blev. Han var en intressant karaktär i Hungerspelen-böckerna. Men i denna var han helt enkelt urtråkig.

Jag kände varken sympati eller motvilja mot honom. Jag kände överhuvudtaget inget intresse för honom eller för någon annan karaktär i boken. Att Collins kan skriva intressanta karaktärer har hon ju visat tidigare, så därför blev jag så besviken på denna. Boken har så lite driv och hela historien känns helt odramatisk. Hungerspelen får knappt något utrymme och beskrivs mest som en tråkig tillställning.

Så som Snow beskrivs i den här boken är det väldigt svårt att förena honom med den karaktär han blir senare. Det skiljer förstås minst 60 år mellan Snow i denna bok och Snow i Hungerspelen och mycket kan hända. Jag vet inte vad Collins själv har uttalat om syftet med boken, men mitt syfte med att läsa boken var att få reda på hur Snow blev som han blev. Först mot allra slutet av den här boken börjar han förändras och då blir förändringen nästan oförståelig mot bakgrund av hur han dittills beskrivits.

En sak som jag retade mig väldigt på var att Collins hela tiden skulle förklara allt. Det kändes som att hon kom på en twist, ett inslag i handlingen, och var då tvungen att bygga upp det med förklaringar som inte alls behövdes. En karaktär ska sätta sig på en särskild plats. Varför måste det då förklaras varför den platsen var ledig just då. En karaktär lägger ned något i en väska. Varför måste det då förklaras exakt hur det kom sig att han öppnade just det facket. Jag minns inte att jag retade mig så på hennes sätt att skriva i Hungerspelen.

Totalt sett en besvikelse. Det var inte uselt, men det gick så trögt att läsa. Det kändes som en evighetslång bok och ja, den var klart längre än Hungerspelen, men när drivet saknades blev jag som inte sugen på att läsa. Den får en svag tvåa av mig.

Smakebit på söndag; Balladen om sångfåglar och ormar

På söndagar kan man dela med sig av en smakbit ur den bok man för tillfället läser och gärna ta del av andras smakbitar. Denna vecka är det bloggen Flukten fre virkeligheten som håller i trådarna.

Jag avslutade äntligen Finders Keepers igår kväll och började imorse läsa Suzanne Collins Balladen om sångfåglar och ormar, boken som utspelar sig i tiden före Hungerspelen-trilogin.

Smakebiten kommer från sidan 12:

Han sträckte sig efter rosen, men hon darrade till så att han stack sig på en tagg. Blodet började rinna och han höll snabbt handen ifrån sig för att inte fläcka ner den dyrbara skjortan. Farmodern såg förskräckt ut.

Små sticksår blöder aldrig länge, lovade Tigris medan hon snabbt gjorde rent och plåstrade om hans hand. Hon ansade rosen, behöll ett grönt blad och nålade fast den på hans skjorta.

Tisdagstrion vecka 18

Ugglan & Boken anordnar Tisdagstrion, en utmaning att tipsa varandra om tre böcker runt ett visst tema. Den här veckan är temat Eld.

Av någon anledning är jag själv väldigt rädd för just brand. Att det ska börja brinna är en stor oro hos mig. Jag skulle aldrig kunna vara brandman. När jag skulle välja böcker blev det böcker med eld i titeln. Här kommer mina tips:

Små eldar överallt av Celeste Ng: Denna författare har jag läst två böcker av hittills i år. Hennes mest kända bok är denna. Boken inleds med en brand och sedan hoppar handlingen bakåt i tiden så att man får läsa vad som leder upp till det. Det är en bok som får mycket höga betyg på Goodreads och som jag tyckte var bra men inte jättebra.

Fatta eld av Suzanne Collins: Andra boken i Hungerspelen-trilogin och behöver nog ingen närmare presentation…

Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson: Andra boken i Millennium-trilogin som väl inte heller behöver någon närmare presentation. Jag var inte, till skillnad från många andra vet jag, inte så förtjust i de här böckerna, särskilt inte den tredje. Jag har därför inte läst de följande böckerna av David Lagercrantz.

Vad jag läste då

Jag har registrerat mina lästa böcker på Goodreads sedan juni 2014. Det är intressant att gå tillbaka och se vilka böcker jag läst i olika perioder av mitt liv. En del böcker minns jag knappt och andra lyser klart i mitt minne. En del böcker är väldigt förknippade med vad som hände i övrigt i livet just då. Under någon månad här och där har jag inte läst en enda bok, vilket känns ofattbart med tanke på hur viktig läsningen är för mig.

För fem år sedan, i januari 2015, läste jag följande böcker.

Fatta eld och Revolt av Suzanne Collins: Det är andra och tredje delen i trilogin om Hungerspelen. Jag började läsa trilogin eftersom min då tolvårige son läste den, men blev snabbt fast själv. Det är riktigt spännande böcker och även om mycket är lite klichéartat känns det även nu som att jag skulle rekommendera dem. Jag har inte gett särskilt bra betyg på Goodreads, vilket förvånar mig nu…

Att föda ett barn av Kristina Sandberg: Den här boken var ett av det årets absoluta läsupplevelser. Jag kunde inte sluta prata om den med alla som överhuvudtaget var beredda att prata om böcker. Porträttet av Maj, som på 1930-talet skulle försöka anpassa sig till sitt nya liv som gift, var så rått, sårigt och levande. Jag älskade allt med denna bok.

Sörja för de sina av Kristina Sandberg: Det här är andra delen i trilogin om Maj. Det är svårt med uppföljare… Jag tyckte inte den var lika bra som första delen, men fortfarande en riktigt bra bok. Jag minns att jag tröttnade lite på Maj och att det blev liksom lite långtråkigt. Kanske lästa jag den för snabbt på efter den första? Det hade kanske varit bra att ge Maj lite tid att bli intressant igen, att ge mig själv tid att längta efter att se hur det gick för henne några år senare.

Och bergen svarade av Khaled Hosseini: Jag hade nog för stora förväntningar på den här boken efter att ha läst Flyga drake som jag tyckte så mycket om. Jag minns inte mycket av själva berättelsen, men jag minns att jag kände mig besviken på att det liksom inte blev mer. Khaled Hosseini verkar inte ha kommit ut med någon ny bok sedan denna förutom en illustrerad kort bok i form av ett brev från en far till sin son. Den ligger på min Att läsa-lista.

Min favorit denna månad.